Lund den 15 Mars 1842

Goda syster Augusta!

Jag har lofvat ett lång bref, men jag får på förhand be om ursäkt om det ej blir så lång som du önskat och jag velat; ty jag har ej så godt om tid som det fodras för att skrifva vidlyftiga epistlar och dessutom får jag lof att tänka på mina arma bröst, som ej fördragar ett långvarigt lutande och skrifvande.

Min resa till Hede till Lund känner du; det är sådele ensamt vistande på Hede som skall skildras.

I ganska god tid for jag den 28 Jan. från Årska gästgifvaregård, der jag legat öfver natten, och ankom så tidigt till Hede, att damerna ej ännu gjort sin toalett (Morbror hade rest bort); men om en liten stund emottogs jag av Frederique. Jag gissar att hon förändrat sig mycket sedan du såg henne. Nu är hon en lång och smärt flicka, blåögd och rosenkindad och är hela orten sol. Men af långt större värde än hennes yttre behag är hennes goda inre. Jag känner få flickor fullkomligt - det vill verkligen mycket till - men af de jag känner kan jag ej uppge många med em så god och fast karatär, som Frederique P. Hon talar mycket om dig och vill gerna träffa dig en gång till, så att ni blefve rigitigt bekanta, ty här på Hede voro ni så främmande för hvarandra. Snart derpå inkom och Marie och hennes enkla okonstlade väsende intog mig genast. Af henne behöfver jag ej göra någon skildring ty hon gissar jag nu är alldeles som då du såg henne. En stund derpå imkommo tvenne damer, som ej tror voro på Hede när du var der. De presenterades såsom Msell Malmgren och Msell Eksten, den förra sällskapsdam, båda från Skåne. Aldrig kunde man se 2 större kontraster. Ulla Malmgren var den personifierade redbarheten och praktiska dugligheten, det rena ekonomiska förståndet, en hushållsmenniska af prima sort; alltid rörlig och vigilent; att bråka och ställa från morgon till quäll det var hennes lif; men ful som arfvsynden och af ett lättretligt lynne (så till inre som yttre snarlik Carolina Eriksson) och hon sade sig vara 30 år, prestbeviset angaf att hon var 32 år enligt hvad jag sedan fick veta i Kongsbacka.

Ida Eksten - hennes fullkomliga antipod - var overksamheten sjelf, en riktig sengångare i quinnoskepnad och dessutom så liflös och tystlåten, att jag aldrig trott det vara möjligt för ett fruntimmer att så länge hålla igen mun, som hon kunde. På den stol hon blef sittand om morgonen der satt hon ock till quällen. Af talanger ägde hon inga andra än att sy mycket väl, men välsignat långsamt. För öfvrigt var hon ej till det yttre så ohygglig; stora svarta ögon, gudomliga ögonbryn, mjellhvit hy och ramsvart hår, men näsan var för stor, dito hela hennes öfvriga kropp och i synnerhet fötterna; dock var hon - före Frederique Planks ankomst till Hede - ansedd af hela Brecke härad, som den allra vackraste man kunde se. Msell Röhl tog ock af hennes ansigte för att ha det i sitt album. För öfvrigt var bemälda ungmö omkring 19 år.

Ser du nu ej dessa olika gestalter lifvligt framför dig så är det ej mitt fel; ty jag har ej tid nedkludda mera papper för att måla deras bilder.

Morbror var borta men väntades hem före middagen. För att pröfva om han kände igen mig kommo vi öfverens om, att jag skulle passera för Idas bror som kommit upp från Skåne. Morbror kom och kände platt icke igen mig, derpå ingen heller kunde undra; ty jag har väl ej blifvit så ringa olik mig sedan han senast såg mig. Han deremot var alldeles lik sig, endast något fetare. Men det goda lynnet var alldeles detsamma som i fordna dar.

Jag har kust att skildra en af mina hvardags-dar på Hede, d.v.s. en dag då vi ej voro borta eller ingen främmande på Hede, utan vi voro alldeles ensamma.

Sedan jag druckit mitt kaffe på sängen gick jag upp. Morbror kom då alltid in och det kunde ofta hända att han lade sig på min soffa och inslumrade under det att jag klädde mig - ty sömn var något av Morbrors svaga sidor. När min toilett hvar gjord gingo vi in ock hälsade på damerna, som redan sutto omkring arbetsbordet. Frukost åt vi alltid sittande till bords - det var Morbrors förnämsta mål och stundom tog han sig en liten lur der ofvan på. Tiden före middagen fördrevs antingen under skämt och raljeri med damerna eller ock gingo vi ut att promenera om vädret vat gott. Efter middagen kunde vi åter tafa en liten spatser hvarpå kaffet smakade superbt (du ser att jag af Orvar Odd lärt mig att stafva rigtigt!). Sedan nojsade vi åter med fruntimrem till the- och toddy-dags. Då blef det alltid trefligast. Stora eldbrasor tändes på i alla kakelugnarna; Guitarrena togs fram och det musiserades ända till quällsdags och ofta äfven efteråt. Marie spelte aldeles förträfflig guitarr, det bästa jag hört någon spela detta instrument, ty hon behandlade det som sjelfständigt instrument och ej blott till accompagnemang. Frederique spelte ock guitarr och hade en förträfflig röst. Musik och sång hördes således till ordningen för dagen här i huset och Morbror är serdeles road deraf. - Se der har du en dag på Hede! Men nu skola vi gå öfver till några högtidsdagar och se huru de ta sig ut.

När jag kom till Hede, så var hela huset i full verksamhet för en tillämnad stor bal, som Morbror skulle ställa till i det fjerdingsveg från Hede belägna Skolhuset. Msell Ulla var just i sitt esse, ty det var hon som hade befattningen med att kläda och dekorera Skol-salen och hon gjorde det verkligen i sak mycket bra. Lokalen var ypperlig! Salen var nästan lika rymlig som Frimurare-salen i Cstad. De hade 7 höga fönster på hvarje långsida. Väggarna och tak voro för tillfället hvitmenade och rikligt klädda med granris och lingonris-girlanger. Bjelkarna emellan fönstren voro öfverklädda med veckadt Linon, så att de sågo ut alldeles som refflade pilastrar. Stora röda gardiner voro draperade öfver alla fönster - det var ej litet grannt må du tro. Bänkarna voro klädda med hvita och blå, mycket vackra mattor - ett lån från Koberg för hvars fröknar bjudningen egentligen var tillställd. Musiken var från Wenersborg, den mest samstämmiga (ej fullstämmiga ) och dansanta dansmusik jag hört. Jag beskrifver så noga dessa detaljer, ty en sådan bal har jag aldrig förr varit i hela Mellby pastorat, den kommer att göra epok ej blott i de flesta flickors Bal-historia utan ock i krönikan för hela ortens nöjen. Och jag spelte ingen dålig roll må du tro. Som orten var mycket rik på flickor, men särdeles fattig på ungherrar, så var det ej svårt att göra en lysande figur, hellst större delen af de sednare voro under all kritik. - Morbror hade från Trollhättan bjudit en Lieutnant Westman och en Doktor Lund. Som denne senare var ännu mera främmande än jag, så slogo vi oss tillsammans, blefo vis-avis, intogo första platsen på Primiernen och voro väldiga matadorer! Roar dig att se min danslista så se här!

1 Fr Frederique;

1 Sv Marie;

2 Fr Ida Ekstam;

2 Sv Hedda Widmark;

3 Fr Mathilda Söderberg;

3 Sv Fr Sydow.

Mathilde Söderberg var en ung, mycket hygglig flicka. Guvernant för en fröken Lewenhaupt, som en tid hade gästat på Koberg hos Baron Silfversköld. - Fröken Sydow en Danska och Guvernant för fröken Silfversköld på Koberg. Hon var som alla danska damer ytterst lifvlig, getikulerade med armar och ben. Hade en paryr (?) , den praktfullaste jag någonsin sett. Också har hon 500 Bo i lön och eger en ej så liten förmögenhet.

4 Fr Ulla Malmgren;

4 Sv Fröken Augusta Silfversköld. Hon var ej egentligen vacker men innerligt söt och älsklig. På henne kan Vitalis ord lämpas: "Skönheten af din själ lyser genom den kropp".

6 Sv Frederique.

Bland öfvriga gäster må märkas den lilla coquetta Amalia Lewenhaupt, en fröken Cojet, en dito Alströmmer - alla gäster under vintern på Koberg. Bland herrarna en Lieutnant Silfversköld ( ej släkt med Koberg Silfversköldarna ), en Lieutnant Ehrengranat, en dito Möller, en ung och rik bokhållare Jansson - de båda sistnämnde Frederiques häftiga tillbedjan etc. etc. Wi dansade till kl. öfver 4 och innan vi kommo hem till Hede och kommo i saäng var hon slagen 6. Följande dag åto vi frukost kl 12 och middag kl 4.

Efter denna bal kommo några sådana der trefliga hvardags-dagar, som jag förut beskrifvit till Thorsdagen derpå då vi blefvo bjudna till Prosten Möllers på Mellby, närmaste grannar till Hede. Der dansade vi ock. Personalen var en del af dem som voro på Hede-balen. Jag gjorde bekanskap men en ny dam - Charlotte Forsberg - . Guvernant i nejden och en af de hyggligaste och mest bildade flickor i nejden, det vill säga att hon ej är född i Westergötland ( utan Göteborg ). Hon var nu guvernant på landet för att skingra sina sorgliga minnen från Choleratiden. Och har någon skäl till sorg, så är det hon; ty hon miste i choleran 8 af sina närmaste ( Mor, bror, syster, svåger, faster och fästmannen m.fl.). Fästmannen, en Lieutnant Lindman for en dag från henne i Mastugget in till Gborg, men lofvade återkomma samma afton. Han återkom dock ej, ty han insjuknade och dog. Följande dag fick hon se hans betjent komma på gatan med ett bref. Hon störtade ut, sliter brefvet från betjenten, bryter det utan att se på utanskriften. Brefvet var från Lindemans chef till hennes far och innehöll dödsposten. När hon läst det svimmade hon och kom ej till sans på tre veckors tid. Det rysligaste av allt är dock, att han ej lärer varit död, utan endast skendöd, såsom det sedemera upptäcktes. Detta vet hon ej utaf. Jag tror hon doge på stället om hon finge veta det, så sörjer hon honom än i dag.

Min vis-a-vis denna afton och efterföljande gånger var "Socknens vällärde Adjunkt" August Forsblad, en mycket hygglig pojke, med ett af de öppnaste och renaste ansigten jag sett. Tre så utmärkta präster, som det var här, tror jag man sällan träffar i ett pastorat. Prosten Möller var en värdig figur med stor mage svart kalott och en stor pipa jämt blossande i mund. Han kände mycket väl Pappa neml. genom Biografiskt lexikon. Comministern Theorell - bror till en skicklig medarbetare i Aftonbladet - är en mager och skinntorr figur, men med ett brilliant hufvud. Lägg där till Adjunkten den förut omtalade Forsblad.

Lördagen var Maries 28 födelsedag! Msell Ulla hade under de sednaste dagarna vistas mycket på prostgården och der planerat så, att äfven i dag en liten bal tillställdes i skolan till Maries ära. Alla sockenborna hade lämnat något bidrag; en kaffe, en ljus, en dryckesvaror etc. etc. Allt hade gått så tyst, att Marie ej anade ringaste oråd förrän hon kom utanför Skolbyggnaden. Aftonen var ganska rolig. Om natten följde Charlotte Forsberg, Ebba och ugusta Dikander samt den omnämnde Jansson med till Hede der de lågo öfver natten. Dagen derpå d 6 Febr var Msell Ukkas födelsedag. Den firades tidigt på morgonen innan Jansson stigit upp - mycket uppbyggligt. Sedan Marie klädd i Vestgötadräkt bjudit Msell Ulla på kaffe på sängen så inkommo fem unga herrar, 4 friare och en betjent och togo henne på sängen. Dessa voro: Charlotta Forsberg , klädd i Adjunktens habit; Msell Ida föreställde Major och hennes betjent var lilla Augusta Dikander; Ebba Dikander en liten tjock pappa föreställande Borgmästare och Fredrique - i mina kläder - var Liber Studiosus. Dessa började fria alla på en gång till Msell Ulla och anförde det ena argumentet efter det andra hvarföre hvar och en trodde sig böra bli föredragen de öfvriga. Presten och studenten spelade sina roller bäst. Frederique lärer ha varit en så äkta slyngel, att Msell Ulla omöjligt kunde låta bli vara rädd för hans dristighet och tilltagsenhet.

Måndagen d 7 Febr. var en stor Bal arrangerad på gästgifvargården Sollebrunn, tillställd af traktens herrar, Fr. Möller och Jansson i spetsen, egentligen för att taga avsked av Frederique, som onsdagen derpå skulle fara till Wernersborg för att taga lectioner i sång och musik. - Kl 4 e.m. begåfvo vi oss åstad dit. Marie och Frederique sutto inuti vagnen, Msell Ida och jag på kuskbocken. Morbror och Msell Ulla följde efter i en chaise. Jag skulle således under en 3 fjerdedels mils väg underhålla en conversation med Msell Ida, ett företag som jag anser svårare än Hercules storverk att rensa konung Agias stall. När jag i början gjort några fruktlösa försök beslöt jag att alldeles tiga och vi hade väl farit en half mil utan att säga några ord då jag väcktes av några satiriska anmärkningar inifrån vagnen öfver vår lifliga conversation. Jag fick då åter gripa mig an och det samtal som derpå följde ägde mycket likhet med Lindbloms långkatekes. Det var torrt som den och var ställt i frågor och svar som den; men skillnaden var, att här voro frågorna mycket mångordiga och svaren korta, merendels enstaviga; i katekesen är det tvärtom. Ankomsten till Sollebrunn och inträdet i Bal-salongen var ingalunda det angenämaste. Rummet var litet, golfvet svart som i en krogstuga. För att dölja de rappade väggarnes bridstfälligheter voro karduspappersark fastnubbade, som gåfvo ett ganska pikant utseende åt det hela. Några melancoliska 3 shillings ljus i usla blecklampetter, plaserade så långt ifrån hvarandra, att de tycktes uppbjuda all sin förmåga af ljus för att se sin närmaste granne på väggen - se det var hela belysningen.

Emedan golfvet ej på årtal varit sopadt, så fick man vandra i en ˛magisk skymning˛ och längre fram på quellen blef det ett angenämt nöje för herrarna, att rita hvarandras kärestas initialer på ryggtaflorna. Men konstigast af allt var dock musiken! Den utgjordes af byggdens 3ne Orpheer, vid vars spel man mycket väl kunde begripa Bibelns berättelse om huru Jericos murar ramlade genom missljudet i Israels barns skri. En af amatörerna hade troligen lärt af Generalbasen att dissonancer stundom kunde tålas i musiken; ty han hade stämt sin fiol 1 1/2 ton högre än de öfrigas - och effekten häraf var verkligen sönderslitande.

Jag dansade endast med fruntimmer från Hede och med en liten Augusta Dahlgren, den enda vackra infödda flicka, som jag såg i Westergörland men till sin olycka visste hon redan utaf det. F-n vet hvad Westgötaflickorna hafva gjort vår Herre för när, men att han har ett horn i sidan till dem det är tydligt, efter han skapat dem allesammans så fula. Der dammade, som jag nämnt alldeles förbannat; och hade jag dansat der hela natten, så hade jag ovillkorligen fått lungsot. Morbror trodde hans myckna spott morgonen derpå skulle vara alldeles svart af det myckna damm han insypat. Kl 1/2 2 foro vi äntligen från det usla nästet, men de öfriga lära dansat till ljusan dag. Dessutom dracks der så betydligt att munterheten slutligen blef högljuddare än den borde. En af värdarna var på 3/4 när vi kommo och alldeles plakat när vi foro. Just en hygglig tillställning! Detta var det sista dansnöje jag hade i Westergyllen; men lyckligtvis ej det sista minnet.

Mycket mera roligt skulla jag ha att förtälja derifrån, men det skall du få höra vi någonsin träffas. Morbror berättade en mängd anekdoter och episoder ur sitt eget lif och dessa voro den ena besattare än den andra. Men för att få en riktig fullständig bild af Hede få ej de små snälla barnen glömmas. Marie Louise och jag blefvo genast de allra bästa vänner. Axel deremot blef de första dagarna lite rädd för mig och mitt långa skägg under hakan; men sedan han fått se att jag ägde en stor talang i att klippa kortslädar blefvo vi de allra intimaste vänner. De voro bland de muntraste och vackraste barn jag sett och Morbror var ej litet förnöjt öfver dem.

Morbror talade allvarsamt om att han i sommar företa en resa till Skåne, Carlstad, Ullerud etc. då Marie och båda barnen skulle följa med. Farbror Plank från Kungsbacka jemte Frederique skulle ock göra sällskap. Blefve den resan utaf, då vete Gud om jag ägde mod att stanna kvar i Skåne under sommaren. - Onsdagen den 9 Febr 1842 kl 9 f.m. lemnade jag Hede, der jag varit i 12 hela dagar.

Här i Lund är icke rätt trefvligt förrän våren kommer. I Söndags var jag uppe en stund på en slutbal och såg en liten vacker balett, som tio små flickor dansade. Blott 3 af dessa hade hyggliga ansigten - och märkvärdigt nog! - dessa 3 dansade ock bäst. De dansade utmärkt väl. - I går quell var jag hos fru Bolmeer på visit. Hon helsade så mycket till dig genom din tillgifvne Bror Ludvig

© Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan