Lund. Oskarsdagen på quällen. Det ena ekipaget efter det andra rullar af till balen, hvilken jag platt ej har lust att bevista.

Min kära syster Augusta!

Det är ej längesedan jag skref till dig och jag har knappt ännu kunnat invänta svar från dig, men icke desto mindre sätter jag mig ned för att nedskrifva några rader till dig ( när de bli afskickade vete Gud ) fastän jag inte vet någonting särdeles att skrifva om.

Det vigtigaste jag har att berätta är jag i Söndags 8 dagar sedan var bjuden på fadderskap hos Häradshöfning Fogelklous. Jag fick der stå emot en liten vacker och anspråkslös flicka, Beate Borg - dotter af en millionär färgare, som bor i huset näst bredvid min bostad. Så fort jag blef bjuden anade jag strax att hon skulle bli min motpart, och jag gick ett par dagar och slickade mig om munnen vid åtanken på huru en fadderkyss från hennes små näpna purpurläppar skulle smaka och att kyssen skulle utfalla, det visste jag bestämdt; ty värden i huset var en lefnadsglad och toujour man, som nog tillsåg, att hvarjom och enom af gästerna fick hvad honom tillhörde. Men --- har du någonsin hört en så fatal historia? --just som den stora kyssningsprocessen skulle gå för sig kommer en person inspringande och ropade att elden var lös. Kyss och fadderskap förglömmes naturligvis och i ett huj skyndade hvarenda karl derifrån upp till brandstället, som låg långt derifrån. Och hett gick det sannerligen till dem quällen, ehuru de varma kyssarna uteblefvo och i stället för att dricka Nektarn på hennes läppar, fick jag ett par timmar dricka duggregnet som sprutorna spridde kring sig. Eldsvådan varade i flera timmar och var ofantligt vacker, ty elden hade brutit ut hos en snickare och frossade ordentligt i hans bräd- och spån-lager. Någon särdeles skada skedde ej.

Vid sidan af det stora skådespelt uppfördes en mängd putslustiga sido-spectakler. I gården bredvd branden bodde en garfvare, som på sin gårdsplan hade en mängd garfvarkar nedgräfvda, i hvilka en mängd personer under förvirring tumlade. Bland andra äfven den hatade Professor Schlyter. Den lille tjocke mannen höll alldeles på att drunkna i pysen. När han skrek på hjelp sprang en student dit och frågade hvem han var. "Professor Schlyter" svarades. "Åh, då kan ni gerne få ligga der", sade studenten och gick sin väg, - "jag hör ialla fall ej till Juridiska Fakulteten" ---

Eldsvådan kom temligen olägligt för någon hvar, ty just den bröt ut skulle en bal börja, som var arrangerad för Wexiöborna, och hade elden dröjt i 10 minuter hade jag fått min kyss. Balen gick för sig några dar derpå, så att Wexiö förlorade intet; men jag -- när får jag ut min kyss? Tills vidare får den stå inne liksom hennes öfvriga kapitaler, och dra ränta på sig.

Tvenne Conserter ha vi haft här för Wexiöborna, af hvilka den ena - anställd af Catheden-skolans ungdom - var särdeles underhållande. En af mina vänner, en ung Bromee utförde bl.a. på Viol det lilla vackra themat "Slättbons hemlängtan" med de allra näpnaste och coquettaste variationer man kan tänka sig. Han fick ett stormande Dacapo - den första offentliga triumf han skördat - men troligen ej den sista, ty nästa sommar skall han resa ut till Paris för att vidare fullmogna sig. I somras låg han i Köpenhamn och tog lectioner; men efter 19 lectioner förklarade hans lärare att han i Köpenhamn ej kunde inhemta större färdighet än han redan ägde.

d 30 December. Mitt länge afbrutna bref återtar jag nu. Sedan sist jag skref har åtskilliga nöjen vankats. Lussedagen var jag på stort kalas hos Bolmeers, som du kan se af Pappas bref. En eller ett par quällar i veckan är jag hos Gleerups - der var jag ock Julafton. Juldagen var jag bjuden på kaffe, the och soupe till Häradshöfding Nilsson - samma ställe der den stora balen varit, hvarom jag nämde i mitt förra bref. Erik Pallin och jag voro de enda ungkarlar, som voro der; för öfvrigt gamla slägtingar till huset, gammalt enfaldigt folk, som jag aldrig sett förr och jag skall ej sörja mycket ifall jag aldrig skulle få se dem mera. Pallin och jag höllo oss således uteslutande till de trefvliga flickorna och hade en ganska glad afton.

Mycket musik vankades; äldsta flickan Minna, eller som hon kallas af hela staden - Flamman (dvs Pallins flamma) har en liten nätt röst och hennes bror, som ännu går i skolan, har den renaste och klangfullaste pojk-röst, jag någonsin hört.

d 4 Jan. 1844. Om mina öfvriga nöjen öfver helgen kan du se i de andra brefven - särdeles Antonias. På Nyårsdagen var jag bland andra visiter äfven hos fru Blomeer, hvilken nu som alltid på det enträgnaste bad om sin helsning till dig.

d 11 Jan. Så långt hade jag kommit i min epistel till dig då jag erhöll ditt sista bref. Heder och tack för detsamma! Utom de nyheter jag fick från dig har jag hört att Louise L, om julafton blef förlofvad med Wimmermark. Är det sant? Likaså att Olivia Rydberg skulle vara förlovad med en Löitnant - Gud vete vad han heter! - Månne icke detta är ett af de många partier, som aldrig blir af?!

Mer hinner jag ej skrifva i dag, utan slutar med de hjertligaste nyårs-önskningar till dig och din käre man; vore ej mitt bref redan så digert, skulle jag skicke med ett par visitkort för ditt toilett - eller divansbord.

Skrif nu snart och långt till din tillgifvne Broder Ludvig.

(Carl-Johan Schlyter, 1795-1888, var docent i kriminalrätt vid Lunds universitet 1820 och professor i allmämn lagerfarenhet därstädes 1837. Han var dock under större delen av sitt liv upptagen med sammanställning av de gamla svenska lagarna och befriades från annan undervisningsskyldighet än i rättshistoria och erhöll från och med 1852 tjänstledighet från professuren. Han kallades 1860 till medlem i Svenska Akademien, något som han dock avböjde!)

©Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan