Ett utdrag från Värmland och Dal (Biskopen öfer Karlstad stift, Doktor J.A. Eklund, tillegnas dessa blad af Präster och Lekmän, Karlstad, Nya Wermlandstidingens Aktiebolag 1907)

Dalsland och dess folkskola. kontraktsprost A.N. Beckman

Grefskapet Dal - så lyder landskapets namn sedan gammalt - är förvisso den obetydligaste klenoden i Sveriges krona. Till arealen utgörande endast 42 kvadratmil, öfverträffas det i ytvidd af alla Sveriges landskap med undantag af Blekinge, Öland och Gotland. På denna yta bor en befolkning af omkring 70.000 personer, dvs. icke mer än ungefär 17 på kvadratkilometern. Sämre ställdt i fråga om folkmängd är intet annat landskap än Medelpad och Lappland. För litet och folkfattigt att i något afseende utgöra ett helt för sig, är Dal tilldeladt än det ena än det andra angränsande större område: i administrativt hänseende hör det till Älfdborgs län, i ecklesiastiskt till Karlstads stift, i militäriskt till Hallands regemente. Tillägga vi, att det vidare utgör endast en del af ett hushållningssällskap, och att det ifråga om handelsförbindelser är hänvisadt till 4 städer, Åmål, Vänersborg, Uddevalla och Fredrikshald, så är det tydligt nog, att Dalsland varken är fågel eller fisk utan ett slags amfibie, som på skilda tider lefver under mycket olika förhållanden. Att denna splittring menligt inverkat på landskapets utveckling, är af varje dalbo både kändt och beklagadt. Landskapet har aldrig fått tillfälle att känna sig som en enhet, och mången gång har det blifvit rätt styfmoderligt behandladt af de större korporationer, hvaraf det endast utgjort ett bihang. Mig veterligen har Dal, enadt och själfständigt, endast lyckas åstadkomma en sak, och det är Dalslands folkhögskola.

Dal är ock alltför litet kändt och rätt mycket underskattadt af våra lands öfvriga inbyggare. Detta är intet så mycket att undra öfver. Till areal och folknumerär är landskapet för obetydligt att rätt kunna göra sig gällande. I geologiskt afseende förefinnas visserligen egendomliga bildningar, den s.k. Dalformationen, men de äldre metallerna förekomma så sparsamt, att det åtminstonehittlis icke lönat sig att bryta dem. Stötte vattendrag med mera betydande vattenfall, tjänliga att lämna drifkraft åt vidlyftigare industriella anläggningar, saknas. Jordmånen är öfversllt mindre god och klimater hårdt. De naturliga förutsättningarna för ett högt uppdrifvet jordbruk och en omfattande och mångsidig industri äro således mindre gynnsamma. Befolkningen utmärkes icke af några mera framträdande, i ögonfallande drag vare sig i karaktär, lynne, lefnadsätt, klädedräkt eller utseende. Dess historia, som endast vittnar om, hur mycket den fått lida under ständiga härjningar, är alldaglig för en gränsprovins. Den saknar stora namn, som är kändt inom vidsträcktare kretsar bland vårt folk, är Pontus Wikners, men hur många veta, att hans vagga stod på Dalsland?

Först på senare tider har Dal genom vidgade kommunikationer trädt i lifligare förbindelse med det öfriga Sverige. Men kommunikationslederna föra, om man undantager Dalslands kanal, genom landskapet på naturskönhet mest blottade delar. Det så ovanligt vackra norra Dal ligger afsides och är svåråtkomligt för turister.

Tar man hänsyn till allt detta, så är det inte underligt, att svensken i allmänhet med ett ringaktande småleende talarom Dalsland. ”Dal, hvad är det?” ”Himmel och hafrejord?” svarade en tidningsskrifvare, som antagligen kände Dal, det är så efterblifvet, minst 100 år efter sin tid, försänkt i fattigdom, okunnighet och mörker, stagnerande både i andligt och lekamligt afseende”, så får man höra och se både i tal och i skrift. Att sådant talär öfverdrifvet, orättvist och osannfärdigt, blir snart uppenbart för den, som får vistas någon tid i denna bygd, och väl vore, om det snart ville tystna både inom och utom dess gränser.

Visserligen behöfver mycket göras på Dalsland för att väcka och samla befolkningen till energiskt arbete för provinsens materiella och kulturella utveckling. Men med skäl kan man fråga, om detta är egendomligt endast för dalbon. Månne icke förhållandet är detsamma med Sveriges allmoge i det stora hela? Väl veta vi, att t.ex. skåningen och östgöten, tack vare sin feta jord, sitt milda klimat och sina stora resurser hunnit längre i fråga om jordbruk, industri och allmänt välstånd, men månne ock i hyfsning, bildning, sedlighet, kristendom? Af goda grunder kan man betvifla detta. Sanningen är nog den, att vår svenska landsbefolkning öfver hufvud taget är i behof af en stark uppryckning i samtliga dessa hänseenden, och tecken varsla också om, att den nu befinner sig under påvekan af impulser i sådan riktning. Deta, som gäller allt Sveriges land, gäller också dalbon.I genomsnitt står han icke efter sina grannar, värmlänningar, västgötar och bohuslänningar hvarken i inre egenskaper eller yttre förkofran, om han ock på grund af jordmånens karghet och brist på naturliga hjälpkällor är dessa underlägsen i ekonomisk välmåga.

I fråga om inre och yttre egenskaper kan dalbon väl mäta sig med den öfriga landskaps befolkning, ja, i åtskilligt öfverträffar han dem. Oftast af reslig gestalt, med rena, vackra anletsdrag, imponerar han ej sällan äfven genom sin yttre hållning. Men ännu mer gör han detta genom sitt lugna, måttfulla, allvarliga uppträdande. Sällan öfverilar han sig, om inte hans hjärna omtöcknats af spritdrycker. Sen är han till vrede. Lugnt ger han akt på, hvad som försiggår och hvad som talas, och söker derom bilda sig ett omdöme, utan att förlora sin besinning, äfven som det skulle sägas skulle vara sårande. - Han är i regel väl utrustad å hufvudets vägnar och äger god omdömesförmåga. Ej sällan påträffar man rik begåfning, goda kunskaper och stor erfarenhet. Något trög och långsam, uppfattar han icke snabbt, men säkert. Han behöver tid på sig, för att tillägna sig något som sin öfvertygelse. Men har detta skett, så sitter det där också säkert, och han står intet till att rubba. Poetisk läggning och sinne för humor äro ej sällsynta, och vid personlig beröring och sällskapliga sammankomster blir man ofta öfverraskad af hans fyndighet, kvickhet och slagfärdighet. - I sedligt afseende står han högt, om man undantager nationalsynderna, dryckenskap och otukt. Dock vinner nykterheten mer och mer terräng. Brott äro sällsynta; likaså processer. Lefnadssättet är enkelt ock sparsamt, både i fråga om föda och klädedräkt. Ingen förnöter sin dag i lättja och sysslolöshet; alla arbeta, både små och stora, och arbeta härdt. Den enda hvilodagen är söndagen. Då samlas man talrikt i Herrens hus. De äldre taga barnen med sig. Och med hvilken glädje kommer man ej till kyrkan ! Det är för många högtidsstunderna i lifvet, och man tröttnar ej att höra. Man tröttnar ej heller att läsa. Samvetet är också vaket, och få äro de, som synda med lugnt samvete. Salighetssaken ligger mången allvarligt om hjärtat, och man begagnar sig flitigt af den enskilda själavården. Kärleken till och vördnaden för vår folkkyrka med dess nådemedel, prästerskap, ordningar och inrättningar äro stora. Frikyrkliga och separatistiska åskådningar hafva vunnit insteg endast i gränssocknarne mot Värmland och Norge samt bland den heterogena och främmande befolkningen vid vissa industricentra, där också socialismen sökt vinna fast fot. Annars är troheten mot konung och fosterland höjd öfver allt beröm; helt visst äger konungen ingen lojalare landsända. Hjälpsamheten mot behöfvande är ovanligt stor, och mycken välgörenhet utöfvas i det tysta. Man åtager sig kärleksfullt fattiga och sjuka och vårdar sig om deras både andliga och timliga väl. Och hvad skall jag säga om kärleken till hembygden? Den är i sanning djup och gripande. Som bekant torde vara, är och har emigrationen från Dalsland till Amerika under många år varit synnerligen stor, ja, så stor, att folkmängden under de sista 50 åren icke tillvuxit, utan snarare aftagit, hvarför det ock råder stor brist på arbetskraft i synnerhet för jordbruket. Men hvad är det, som drifver Dalbon ut till det främmande landet? Är det förakt för den torfva, som sett honom födas, är det missnöjet med förhållandena här hemma, med kyrka, stat, styrelse? Nej, och tusen gånger nej! Det är den hårda nödvändigheten att skapa sig ett ekonomiskt oberoende. Snart sagt aldrig reser någon ut med den tanken att stanna därute. Tvärtom; med alla sitt hjärtats fibrer hänger han fast vid hembygden, och så snart han skrapat ihop så mycket, att han kan köpa sig en gård därhemma, vänder han med glädje det främmande landet ryggen. Och skulle hans hälsa hafva blifvit nedbruten därute, skyndar han hem, om det finnes någon möjlighet, för att få dö i det gamla landet och blifva begrafven i fädernas jord. Äfven häri ser vi en yttring af det i dalbons hela inre och yttre habitus så starkt framträdande konservativa draget; segt och troget håller han fast vid det fäderneärfda; med ömhet, ja nästan svartsjukt vårdar han det, och därför finnes ock mycket af det gamla goda kvar, mycket, som det måste ligga särskilt prästen varmt om hjärtat att väl taga vara på. Den som någon längre tid får lefva med och bland denna befolkning finner, trots alla skuggsidor, så mycket godt och tilltalande hos densamma, så mycket ädelhet i tänke- och handlingsätt, så mycket kristligt och kyrkligt allvar, så mycket sedlig storhet, så mycket trohet, uppoffring och försakelse i stort som smått, att han icke undgår att gripas af aktning, beundran och kärlek, och det vore icke mer än välförtjänt, om kännedomen härom kunde förtaga något af den smälek, som hittills utgjort dalbons vanliga lott.

Det nämndes nyss skuggsidor; sådana finnes. En del af dessa, och det kanske de mest i ögonen fallande, kunna utan tvifvel härledas från den starkt konservativa läggningen, som ofta går till öfverdrift. Allt nytt, äfven det som är godt och nyttigt, betraktas med misstänksamhet afvoghet. Allt framåtskridande, om än så berättigadt och nödvändigt, blir gärna stämplatt som nyhetsmakeri, slöseri, fåfänga och högförd. Vyerna äro trånga. De sträcka sig i hufvudsak icke utöfver hvad redan förfäderna förmått. Man resonerar som så: Ha far och mor kunnat reda sig med att nöjaktigt läsa sin bibel och någon andaktsbok, med klen föda och otillräcklig beklädnad, med hafresådd, hafreskörd och hafreförsäljning, så måtte detta räcka till äfven för oss. Hur hämmande en sådan tankegång inverkar på all företagsverksamhet, all utveckling, säger sig själft. Den hindrar den annars så idoga och begåfvande befolkningen från att få ögonen öppnade för och med kraft taga uti med de uppgifter på både det andliga och världsliga området, som tiden ovillkorligen för fram, och hvilkas lösning den med nödvändighet kräfver, om icke stagnation och tillbakagång skola blifva följden. Se t.ex. på jordbruket, som utgör befolkningens hufvudnäring. Här hafva visserligen åtskilliga förbättringar skett på senare tiden. Man har lärt sig använda köpgödsel, då jorden till sist blifvit utsugen, och maskiner, då tillgången till behöflig arbetskraft alltmer minskats. Men jordbruket har ändock inte följt med sin tid. Jorden brukas extensivt, men icke intensivt. Man lägger an på sädesproduktion och sädesförsäljning istället för mejerihantering och djurförädling. Man köper maskiner, men glömmer att täckdika, djupplöja och kalka. Man begagnar konstgjorda gödningsämnen, men vanvårdar de egna gödselstäderna. Och då försök göras att genom anordnande af småbrukarekurser, föreläsningar i hithörande ämnen, lantmannaskolor m.m. skingra okunnigheten och väcka företagsamheten, vinna sådana försök icke det förtroende och den anslutning, som man bort kunna vänta.

Likartade företelser visa sig ock på det andliga området. Den form, som det kyrkliga lifvet särskildt på södra och västra Dal af historiska skäl tagit sig, är den, som bär namn efter Henrik Schartan. Svårligen kan man nog högt uppskatta och värdera den mannens betydelse. Han verkade i en rationalistisk tid som en kyrklig reformator, och hans skrifter utgöra i all framtid rikt flödande källor af den kraftigaste och pålitligaste uppbyggelse för enskilda och för församlingen. Öfverallt, där hans ande fått trycka sin stämpel på församlingslifvet, har också framkommit en sund, allvarlig, kyrklig kristendom, som varit och helt visst också kommer att blifva till stor välsignelse för hela vår svenska kyrka. Man har rätt att vänta detta af det, som i all schartauansk predikan utgör själfva märgen: det starka accentuerandet af den personliga omvändelsens, trons och helgelsens nödvändighet, af ett rätt Guds ord offentliga och enskilda bruk, af vördnaden och lydnaden för det historiskt gifna, den bestående ordningen inom kyrka och stat. Men så som denna kyrkliga riktning faktiskt gestaltat sig på vissa trakter - och detta gäller äfven Dal - lider den otvifvelaktigt af åtskillig ensidighet. Orsaken härtill anse vi icke ligga så mycket hos Schartau själf. Det är väl bekant, att han aldrig betraktade sig som någon reformator eller lärofader, och helt visst var det aldrig hans mening, att hans vänner och lärjungar skulle anse sig slaviskt bundna af hvarje detalj i formen eller innehållet af hans förkunnelse. Då nu likväl detta redan skett, har här som följden alltid blifvit den, att det väsentliga måst träda tillbaka för eller blifvit jämnställdt med det tillfälliga, och detta senare i kristendomslifvet fått tillvälla sig en alldeles oberättigad plats. Men äfven ifråga om det väsentliga har långt ifrån allt medtagits, som verkligen hör dit. Man har så uteslutande sett på den enskildes frälsning, att man icke haft öga för församlingens välgång; men har så uteslutande arbetat för den enskildes omvändelse och stadfästande i nåden, att man försummat kärlekens verk för samfundets räddning. Men har så exklusivt tillägnat sig, hvad som predikats om vikten af ett rätt Guds ord, att man afgudiskt fäst sig vid vissa lärare och i fråga om ordets offentliga hörande separatistiskt afskiljt sig ifrån den öfriga församlingen. Man har så böjt sig under vördnaden för det bestående, det häfdvunna, att man förlorar blicken för det inom församlingen pågående nydaningsarbetet och missat förmågan af frisk och hälsosam anpassning tilldet för tiden karakteristiska på församlingslifvets och folklifvets område. TIll och med kyrkans mission har gjorts misstänkt, åtminstone har den mycket svårt att draga till sig personligt intresse. Hvarje sammanslutning, äfven den mest oskyldiga, utan hänsyn till syftemål och medel, förklaras utan vidare som stridande mot Guds ord. All nitälskan för de i sedligt eller socialt afseende förkomna inom samhället betecknas som egenrättfaärdighet och krafvet på absolut nykterhet som djäfvulens verk. Och hvarje om än så varsamt försök att frigöra de i fördomar och förutfattade meningar bundna mötes af mången med missnöje, ovänskap och bitterhet.

Äfven i kulturellt och sedligt afseende är ställningen ingalunda sådan den borde vara. Okunnighet, fördomar och råhet äga ännu en ödestiger makt inom breda lager af befolkningen. Det har redan anmärkts, att nykterbarheten lämnar mycket öfrigt att önska.
Supseden är sedan gammalt inrotad, och det är inte länge sedan det gick an för en person med någon själfaktning att komma nykter hem från staden. Sådant hör ju till en förgången tid, och ställningen har mycket förbättras, men nykterhetsarbetet mötes af ett starkt motstånd, och en nykterhetsvän, äfven om han icke svurit nykterhetsföreningarnas fana, göres med förkärlek till föremål för klander och försmädelse. På järnvägsresor, vid auktionstillfällen, gästabud och s.k. baler äro berusade personer en vanlig företeelse äfven, ja, kanske särskilt bland ungdomen, ock mycket råhet både i ord och åthärfvor kommer då till synes. Sexuella förvillelser, äfven af svårare art, äro ingalunda sällsynta. Den allmänna hyfsningen står ännu lågt, och de allmännaste begrepp om hygienens kraf saknas. Öfvertygelsen om ljusets, luftens, vattnets välgörande verkningar har icke trängt igenom. Familjens medlemmar af båda könen tränga sig tillsammans i ett enda rum, som på samma gång får tjäna till kök, matsal och soffrum. I hvardagslag går tarfligheten ofta jämsides med bristande renlighet. - Upplysningsarbetet har att kämpa med stora svårigheter. Man nöjer sig med det minsta kunskapsmått. Kristendomskunskap, innanläsning, skrifning och räkning, det är, hvad man anser sig behöfva. Hvad däröfver är, betraktas som öfverflödigt, för att inte säga skadligt. Skolväsendet är därför rätt mycket öfverblifvet, och skolförsummelserna äro på vissa trakter häpnadsväckande stora. Kunskapstörsten är icke allmän: man läser egentligen ingenting annat än uppbyggelselitteratur och tidningar.De tillfällen att öka sitt vetande och vidga sina vyer, som erbjudas genom anordnande af föreläsningar och föredrag, begagnar man sig icke af, utan tvärtom afvisar man dem som fördärfliga för ungdomen, och föreläsningsverksamheten tyckes vara dömd till att gå under af brist på intresse och rätt uppfattning hos dem, för hvilkas bästa den är afsedd. Att den modärna ungdomsrörelsen, såväl den kristligt-kyrkliga som den kulturellt-nationella, ogillas, behöfver icke särskildt påpekas.

Mycker återstår sålunda för att väcka Dalslands i sig själf så förträffliga befolknings slumrande intresse, kraft och energi till att gripa sig an med sin andliga och materiella förkofran, sin kristliga, sedliga, kulturella förbättring, och sedan föra utvecklingen in på de rätta spåren. Hvas vi behöfva är evolution, icke revolution. Att kyrkan och skolan men sina olikartade organ och medel här hafva en viktig uppgift att fylla, ja, den allra viktigaste, det säger sig själft. Och väl vore, om präster och lärare finge sina ögon öppnande för det ansvar, som från denna sida hvilar på dem. Då skulle de mera, än som nu sker, söka motsvara det kända ansvaret och tillmötesgå de berättigade krafven.

I kampen för vårt folks kulturella och nationella lyftning intager folkhögskolan sin gifna plats. Den svenska folkhögskolans program framlades på förra årets folkhögskolemöte i Jönköping med följande ord: ”Folkhögskolan är en sådan läroanstalt, som afser att åt vuxna män och kvinnor meddela en allmänt medborgerlig bildning, hvarvid en väsentlig vikt skall läggas vid en väckande, till ett personligt tankelif samt sedlig kraft och styrka fostrande undervisning i humanistiska och naturvetenskapliga ämnen med särskild hänsyn till att lärjungarne lära känna sitt eget land, dess historiska utveckling och nuvarande samhällsförhållanden, dess andliga och materiella hjälpkällor, samt att de i öfvrigt bibringas de kunskaper, som kunna förhjälpa dem till ett kraftigt arbete på de uppgifter, som vänta dem i lifvet”. Den, som med uppmärksamhet genomläst den föregående exposen öfver ställningar och förhållanden på Dalsland, kan nog förstå, att en sådan skolform just var, hvad provinsen behöfde; och därför hafva vi också med glädje hälsat den välkommen till våra bygder.

Tanken på en folkhögskola i Dalsland är icke ny. Redan för några och tjugu år sedan hade den både fattats och uttalats af framsynta och fosterälskande män. Det första kända dokumentet härom är af följande lydelse:

”För de flesta torde det vara kändt, hurusom under de 12 sednaste åren på många ställen i vårt land uppstått ett nytt slag af undervisningsanstalter, nämligen s.k. folkhögskolor med syfte att bland den till mogen ålder komna landtmannaungdomen utveckla de andliga anlagen och öka de medborgerliga kunskaperna. Att dessa folkhögskolor, hvarhälst de bildats, motsvarat och tillfredställt för handen varande behof, därom vittnar ock det intresse, hvarmed de öfverallt omfattas.

På skillda håll har ett och annat gjorts i och för upprättandet af en folkhögskola inom norra delen af Älfsborgs län: det är för att sammanföra krafterna till ett gemensamt arbete,som undertecknade härmed inbjuda ortens för folkhögskolesaken intresserade innevånare till ett möte i Mellerud måndagen den 21 februari 1881 kl. 12 middag, för att rådgöra om och besluta, huruhvida en folkhögskola inom norra delen af Älfsborgs län bör upprättas, samt i sådant fall vidtaga förberedande åtgärder i och för denna sak. J.Jansson (Ellenö,Hedentorp), A.Olsson ( Bågeholm&Frösön), Herman Odhner (folkhögskolelärare)”.

Detta upprop, som spreds öfver hela Dalsland, väckte anklang hos befolkningen. Prästerskapet, däribland särskildt är att nämna kyrkoherden och folkskoleinspektören C.Gillgren i Åmål och kommunistern O.Lindskog i Frändefors, arbetade hvar på sin ort för att få allmogen med om saken. Mötet i Mellerud blef talrikt besökt. Till ordförande utsågs enhälligt kyrkoherde Gillgren och till sekreterare redaktör P.Bjerre från Åmål.

Efter ett föredrag af Herman Odhner om folkögskolans uppkomst och utveckling, ändamål och arbetssätt, organisation och ekonomi, begärdes ordet af ett flertal mötesdeltagare, hvilka varmt talade för planens förverkligande. Så prostarne Geijer och Unger, kyrkoherden Gillren, patronerna Stigman och Unger. Mötets beslut blef, att en folkhögskola skulle upprättas inom norra delen af Älfsborgs län, hvilken beslut senare begränsades så, att tillträde till skolan endast skulle medgifvas Dalslands ungdom. En kommitte tillsattes med uppdrag ”att sätta sig i förbindelse med flera personer inom de särskilda kommunerna och söka få utrönt, huruhvida erfordeliga bidrag kunna hopbringas inom provinsen, men i vidrigt fall äfven verka inom öfriga delen af norra hushållningssällskapets område”. Till ordförande i denna kommitte utsågs kyrkoherden Gillgren och till ledamöter från Sundals härad: pastor Lindskog och patron Stigman, från Nordals härad: B.Dahlgren i Assarbyn och kyrkovärden Ander Olsson i Gärdserud, från Valbo härad: Edvard Jansson, Ellenö och M.Andersson, Stigen, från Vedbo härad: patron Olsson, Bågen och häradsdomaren Jonas Petterson Näs, och från Tössbo härad: häradshöfdingen N.F.Erikssom, Bollsbyn. Suppleanter blefvo riksdagsmannen Ander Larsson i Flicksäter, A. Larsson Vedbyholm, J.Olsson Bråten, P.Andersson Högkil och Allvar Olsson Hvittlanda

Men fastän intresset förefaller hafva varit stort, och trots det att så många verkliga folkhögskolevänner insattes i kommitten, blef resultatet intet. Tiden var väl ännu ej mogen. Äfven torde ordföranden, kyrkoherde Gillgren, hafva varit så upptagen af en mångfald andra uppdrag, at han icke kunde arbeta för saken så, som han velat. Att märka är ock, att dåvarande landshöfdingen, grefve E.J. Sparre, redan från början ställde sig oförstående och afvisande mot förslaget.

Frågan föll således, och det dröjde öfver 20 år, innan den åter togs upp, men då fördes den ock till en lyckligare lösning.

Älfsborgs läns folkhögskola hade återupptagit sitt arbete, och därifrån utgågna elever hade slutit sig tillsamman i ett folkhögskoleförbund. Vid detta förbunds möte i Ed år 1900 hade ett par af skolans f.d. elever från Dalsland väckt fråga ”om inrättandet af en folkhögskola på Dal”. Något beslut kunde i det outredda skick, hvari frågan befann sig, icke fattas, utan ärendet bordlades till ett blifvande förbundsmöte på Dal.

Detta möte, som hölls i Mellerud den 27 juni 1903, gaf uppslaget till frågans slutliga afgörande. Efter en liflig diskution ”beslöt mötet sig för en folkhögskola på Dal”, och en kommitte tillsattes, för att utreda frågan samt vidtaga åtgärder för medels anskaffande. Ledamöterna af denna kommitte blefvo kontraktsprosten A.N.Beckman, Färgelanda, direktör Hjalmar Andersson, Stigen, disponent L.Lunden, Bengtsfors, bruksägaren A.R.Jansson, Upperud, och hemmansägaren A.Andersson, Löfnäs, med folkskolläraren W.Heimer, Håbol, och godsägaren P.D. Lundgren, Mellerud, som suppleanter.

Ett drygt arbete vitog nu. Uppsater och upprop i tidngarna utfärdades gång på gång. Den allmänna opinionen bearbetades. Man sökte klargöra för befolkningen en folkhögskolas betydelse, uppgift och nödvändighet i Dalsland. Skrifvelser aflätos till nästan hvarje kommun med begäran om anslags beviljades, och enskilda personer påverkades i samma riktning. Och arbetet blef icke förgäfves. Tiden var mogen. Resultatet öfverträffade förväntningarna.

I början af 1905 ansåg man sig hafva undangjort de viktigaste förarbetena, och ett möte utlystes i Bäckefors till den 20 mars, en dag, som kan betecknas som Dalslands folkhögskolas födelsedag. Sedan det meddelats, att en garantifond tecknats, tillräckligt för att under de närmaste 5 åren betrygga skolans ekonomi, beslöto de närvarande enhälligt och med stor entusiasm, att en Dalslands folkhögskola skulle upprättas och träda i verksamhet redan påföljande höst. Vid samma tillfälle bildades ock Dalslands folkhögskoleförening, som enligt sina stadgar har till uppgift, ”att lämna ekonomiskt understöd till Dalslands folkhögskola, att deltaga i dess styrelse samt att i öfrigt söka stödja skolan och främja dess intressen”. Medlemmaena i denna förening äro personer, socknar och korporationer, som tecknat och inbetalt årsbidrag till skolan. Föreningen har redan under det första året lämnat skolan ett understöd af icke mindre än 4885 kronor. Till den tecknade garantsumman hafva bidragit 15 kommuner och 295 enskilda personer, af hvilka senare mer än 200 tillhöra jordbrukareklassen. Dalslands folkhögskola har sålunda från början njutit den stora fördelen att hafva allmogen bakom sig och att äga sitt säkraste stöd i folket själf.

Skolan förlades till Färgelanda framför allt af det skäl, att intresset där visat sig så ojämförligt mycket större än på någon annan ort inom landskapet. Lämplig lokal förhyrdes i Valbo härads kreditbolags byggnad. Men behofvet af egna lokaler gjorde sig snart gällande. Då skolan saknade behöfliga tillgångar till anskaffande af sådana, togs saken omhand af ”Valbo byggnadsförening med begränsad personlig ansvarighet”, hvars ändamål ”är att vid Färgelanda stationssamhälle uppföra byggnader, som nu äro uppförda, utgöras af en större och en mindre, den senare afsedd för manlig och kvinnlig slöjd. Den större inrymmer gymnastik- och fästlokal, undervisningssalar för den egentliga folkhögskolan och landtmannaskolan, kök, matsal, biblioteksrum, materialierum samt bostadsrum för skolköksläårarinna och hushållerska. Lokalerna invigdes den 1 november 1906.

Själfva folkhögskolan invigdes på ett synnerligen högtidligt och tilltalande sätt den 1 november 1905, samma dag som Sverige officiellt återfick sin gamla, ärorika, blågula flagga. Efter förrättad bön och betraktelse med ledning af Konung Davids 33 psalm, hölls själfva invigningstalet af landshöfding K.S.Husberg, som dervid yttrade bland annat: ”Många ödeläggade krafter äro i verksamhet i våra dagar, och människovännen frågar sig med undran och bäfvan, hur det skall sluta. Men lyckligvis kvälla också fram källor af kärlek, godhet och ädla sträfvanden, och dit är främst att räkna det allmänna arbetet för folkbildningens höjande. Det fanns en tid, då dessa sträfvanden möttes med misstro, men lyckligvis är den tiden nu förliden. Folkbildningens betydelse erkännes nu allmänt och omfattas med intresse. Äfven angående folkhögskolan har man kommit till insikt om, att den har en stor uppgift att fylla, ett gagnande arbete att utföra i folkutbildningens tjänst.

Hvad är då folkhögskolans uppgift? Är det att meddela ökadt mått af vetande allenast? Nej, detta är icke det förnämsta. Hopade kunskaper äro ej alltid något så eftersträfvansvärt eller godt i och för sig. Högre än detta står folkbildningsintressets sträfvan att utbilda karaktärerna, hjärtat och sinnelaget. Eleverna mottagas vid en period, då sinnet för det goda och ädla gör sig starkast gällande. Skolans uppfostrande uppgift med hänsyn härtill är en af dess viktigaste. Men nödvändigt är, att allt uppfostringsarbete hvilar på religionens grund, ty gudsfruktan är vishetens begynnelse.”

Efter ett anförande af prosten Beckman tog skolans föreståndare, kandidat J.Thorson, till ordet och yttrade ungefär följande: ”Folkhögskolans uppgift är att bibringa ungdomen en god medborgaranda, som framför allt består i, att vi gifva något af oss själfva och hvad vi äga för det allmänna, och att vi verka för högre, ideella uppgifter. Folkögskolan vill skapa ädelt lifsmod och gifva nödiga kunskaper”. Den vill fostra till intensivt arbete, ty drönare och lättingar finnas mer än nog. Allt arbete är hederligt, och därför skola vi bjuda till att blifva verkliga arbetare, som aldrig draga sig för att hugga i hvar och när som hälst.

Äfven de många kräftsåren, som tära på vårt folk, såsom emigrationen och dryckenskapen, vill skolan söka bortskära samt arbeta för att rädda ungdomen från att förfalla till slöhet och likgiltighet, från att sjunka ned i fördärf, brott och elände. Det bästa medlet härvid är att väcka medborgarandan, själf- och ansvarskänslan.

Hos svenskarne finnes en varm fosterlandskärlek, med den ligger djupt och måste framarbetas. Härtill lämpar sig särskilt folkhögskolan, som är fri och obunden i sitt arbete.

Skolan vill inprägla allvar i arbetet, men icke surmulet och tungt allvar utan förenadt med glädje och lifsmod. Ett allvarligt arbetande skänker alltid glädje och tillfredställelse.”

Tidningen Bohuslänningen afslutar sitt referat öfver högtidligheten med följande ord: ”Enstämmig var den meningen bland alla besökande, att skolans öppnande skett under värdiga och vackra former, som gifvit rika löften för framtiden”.

Sedan skolan på detta sätt invigt sin verksamhet, har denna ostört fortgått. Skolans hufvuduppgift är enligt stadgarne att ”utbilda unga män och kvinnor till dugliga och nyttiga samhällsmedlemmar. För att vinna detta mål söker hon väcka håg för och i större omfattning, än i folkskolan kunnat ske, meddela sina lärjungar sådana kunskaper, som afse allmän medborgerlig bildning, och sådana praktiska färdigheter, som kunna blifva till gagn i deras framtida verksamhet”. Årligen anordnades en vinterkurs för manliga elever och en sommarkurs för kvinnliga. För elever,, som önska fortsatt utbildning, har såsom en andra årskurs inrättats för de manliga: landtmannaskola, och för de kvinnliga: husmoderskola. Vid dessa kurser undervisas i de för desamma vanliga läroämnena, hvartill lagts manlig och kvinnlig slöjd, som här bedrifves med mycken framgång. Lärarepersonalen utgöres för närvarande af föreståndaren jämte 4 lärar och 4 lärarinnor. Det kan med skäl sägas, att det arbetas i skolan med mycken kraft, och att tillsynen öfver eleverna är mycket noggrann.

Högsta vården om skolan och dess angelägenheter utöfvas af en styrelse. Folkhögskoleföreningen äger att i denna styrelse utse 7 ledamöter och landsting samt hushållningssällskap hvar sin, dock endast för så vidt de beviljat anslag till skolan. De af folkskoleföreningen valda styrelseledamöterna äro för närvarande: kontraktprosten A.N.Beckman, Färgelanda,ordförande, godsägaren J. Edv. Jansson, Ellenö, v. ordförande, direktör Valdemar Andersson, Stigen, disponent A.Låftman, Billingsfors, disponent L.Lundenm Bengtsfors, stationsinspektör H. Lundgren, Mellerud, bruksägaren A.R. Jansson, Upperud. Föreståndaren, rektor J. Thorsson är själfskrifven ledamot, och kyrkoherden J.R. Edgren, Högsäter, är utsedd af Älfsborgs läns landsting.

Vid sidan af det egentliga folkhögskolearbetet har skolan anordnar kurser för äldre jordbrukare, som talrikt besökts. Lärarepersonalen har dessutom lifligt deltagit i den föreläsningsverksamhet, som bedrifvits inom Färgelanda och Ödeborg. Bland eleverna har kommit till stånd ett elevförbund och bland ortens ungdom, på initiativ från skolan, en ungdomsförening. Föreningens ändamål är, ”att sammanföra ungdom och för ungdomen intresserade till gemensamt arbete för upplysning och bildning, att väcka och underhålla en varm fosterlandskärlek och en god sedlig anda, samr att bereda tillfällen till förädlade förströelser och nöjen under enkel form”. Vid sammanträden, fäster och utflykter får dans ej förekomma, icke häller rusgifvande drycker. Föreningen har anskaffat ett bibliotek, därifrån boklån utlämnas afgifsfritt till medlemmarne.

Skolan har kraftigt och rikligt understödts af stat, landsting, kommuner och enskilda. Elever hafva infunnit sig i tillräckligt antal och med god behållning genomgått de olika kurserna. Och arbetet har präglats af allvar, grundlighet och hänförelse.

Allt ter sig sålunda i ljusa och glada färger, och vi gå framtiden till mötes med friskt mod och godt hopp. Måtte nu ock skolan veta att fortfarande som hittills förverkliga dessa våra förhoppningar! Måtte den blifva en härd för ljus, bildning och väckelse bland Dalslands unga män och kvinnor! Och måtte den genom troget, kärleksfullt och gagnande arbete tillvinna sig i alltjämt stigande grad befolkningens förtroende, aktning och tillgifvenhet.

Bengt Beckman 2002

Listan

Förstasidan