FÖRE STERNER OCH EFTER

Kring Ölands botaniska kartläggning
Av Åke Lundqvist

Åkerbo hembyggdsförening/Ölands Bygd 1964


”Ölands strand hade wi knapt rördt, förr än wi märkte, at detta Land war helt annorledes än de andre Sweriges Provincier; satte oss derföre i sinnet, at desto nogare upteckna alt hwad på denna Ö föreföll”: Det var Carl Linnaeus, som 1741 den 1 juni landsteg i Färjestaden för att ”på Riksens Högloflige Ständers befallning” underrätta sig om öns natur och kultur. Det första intrycket blev överväldigande. ”1/4 mihl från Färjestaden togo wi af Landswägen på wästra handen uti ett skiönt Änggjerde Biörnhofda tillhörigt; thenna trackten war skiön af löf-trän, besynnerlig af Lind och Hassel; här funnos the aldra sälsammaste wäxter, som förut i Sverige warit ohörde, och hwilka at åskåda jag reste, 1738 ifrån Paris till Fontaineblau, der jag dem såg en gång utan att utförligt beskriva de för Ölands försommarflora så karakteristiska orkideerna flugblomstet, johannenycklarna, krutbrännaren, göknycklarna och S:t Persnycklarna.

Vad som därnäst fascinerade Linnaeus, var de idylliska dragen i den ölänska naturen. ”Resan stäldes åt Resmo längs efter Landtborgen, doch nedan för honom, hafwandes wi på västra handen den aldrabrantaste Landtbor med sina bara sidor, och på högra handen hafwet. Wägen låg genom de skiönaste Lundar man någonsin sedt, som wida uti skiönhet öfwergingo alla orter i Swerige och täflade med alla i Europa; de bestodo af Lind, Hassel och Ek, med en slätt och grön jordmån utan stenar eller mossa; här och der såg man de härligaste ängar ag åkerfält. En som blifwit trött wid denna werldens ostadiga sinnelag, och söker undadraga sig dess fåfenga uti ett stilla obscuro, kan aldrig finna angenämare Retraite”.

Det karga och sträva inslaget i naturen lockade ej på samma sätt till avstickare från färdvägen. ”Allwarden sågs ifrån Mysinge-hög helt brun med gröna ränder, långs och twärtföre strukna lik en Land_Charta. Wi undersökte ordsaken här til, då wi funno under en hel torr, Steril, brunaktig mylla, knapt af en twärfingers diup, sielfwa Allwarden af en Häll eller GolfSkiffer, rämnad såsom Is i starkaste kiöld; öfwer dessa rämnor wäxte gräs, emedan fuchtigheten i springorna längre kunde qwarhållas och ei så lätt bortbrännas som på flatan”. Med tillfredställelse återfann Linnaeus både tokbusken och ölandssolvändan, som han tidigare hört talas om, och en mängd för alvaret karakteristiska örter antecknades. Med karsten kom han aldrig till att se, och även andra intressanta marktyper förbigås med tysnad.

Förhållande vis litet har Linnaeus att berätta om sumpmarkerna, som eljest på den tiden mer än nu torde ha bildat ett påfallande inslag i det ölänska landskapet. Den ståtliga kärrtöreln, som omtalas redan av Olof Rudbeck d.ä., anmäldes påträffad på flera ställen; men agen skulle Linnaeus egendomligt nog ej komma att möta förrän på Gotland. De knapphändiga uppgifterna från kärren och mossarna torde få ses mot den bakgrunden, att starrhanarna då ännu vro mycket ofullständigt utredda.

På nordligaste Öland fann Linnaeus särskilt intresse i flygsanden, som låg öppen på stora sträckor, där den numera bundits av skog. ”Sanddrifworna woro på den sidan, som låg utåt fältet, helt flacke, slätte med wågor och rylor såsom en hafsbotn öfwerdragne; at man näpligen kunde gå dem upföre och wid pass af 4 famnars höjd.” När sanden mötte skogenvid Grankulla, kämpade den vidare, begravande de yttersta tallarna och med varje år vandrande vidare mot väster. ”Det war artigt löpa på dessa sanddrifwor, at botanicera emellan Talltopparna.” Även vid Byrum sågos dyner, och där upptäcktes den frappanta, tistelliknande martornan, där den ännu i dag har sin ölänska huvudförekomst. Från ”Neptuni åkrar” lämnades en målande, ofta citerad skildring.

I det botaniska utbytet av resan ingingo sådana för Öland karakteristiska arter som fältvedeln, bergskrabban, ullsmörblomman, arontorpsrosen, tovsippan och svärdsysslan. Inalles kunde Linnaeus från Öland anmäla 37 för vårt land nya arter. Därvid hade han, jämlikt av Ständernas ”manufactur Contoir” utfärdat instrukyion, att särskilt aktgiva på växter som voro tjänliga apoteken och färgerierna ”samt där de finnas underwisa allmogen om deras nyttiande”: Han skulle skulle även underrätta sig om allehanda ”Diur,Foglar,Kräk etc” samt vad i mineralriket kunde befinnas praktiskt användbart. Härtill kom hans personliga intresse för folklig kultur, antikviteter och allsköns kuriosa. Den dagbok, som Linnaeus till god del torde ha dikterat från hästryggen under sina 25 dagar i Färjestaden till Borgholm, därifrån västra vägen ner till Ottenby, vidare utefter östsidan upp till Böda, och slutligen västra vägen åter tillFärjestaden - denna hans ”Ölänska resa har blivit den mest berömda bland hans många färgrika berättelser över färder i ”åtskillige Landsorter i Riket.”

Efter Linnaeus funno många framstående botanister vägen till Öland, och kännedomen om öns vegetation och artbestånd gjorde vackra framsteg. Ett särskilt omnämnande förtjänar emellertid den infödde ölandsprästen Abraham Ahlqvist. Hans ”Flora Runsteniensis” 1815-1817 anses som en av sin tids allra bästa sockenfloror, och hans ”Anmärkningar om Ölands Fysiska beskaffenhet och Vegetation” 1821 gav bland annat utbredningsuppgifter för en mängd intressanta arter. Båda dessa arbeten peka framåt mot en mera genomgripande inventering av öns flora.

Den förste, som skulle komma att lägga fran en egentlig landskapsflora över Öland, var en annan av öns präster, Magnus Gustaf SQjöstrand. ”Enumeratio plantarum in Ölandia sponte nascentium”, dvs Förteckning över Ölands vilda växter, utkom 1850 och har betecknats som ett för sin tid framstående floristiskt verk. Ahlqvist sammanställning 1821 hade upptagit 751 arter; därtill kunde Sjöstrand nu lägga till ett drygt hundraral, en högst ansenlig ökning, även om hänsyn tages till skiljaktiga förutsättningar. Ännu några arter tillkomma, när Sjöstrand 1863 gav ut en bearbetning under titeln ”Calmar läns Och Ölands flora”. Sin kanske största betydelse har Sjöstrands avhandling genom sina lokaluppgifter i fråga om en myckenhet sällsyntare arter, varigenom senare tiders forskning fått oskattbar vägledning och även tillfällen till givande jämförelser mellan förhållandena då och nu. Av ojämnare värde äro däremot hans mera allmänt hållna utbredningsuppgifter.

I Sjöstrands spår ha många, många botanister, både amatörer och lärda män, stiftat bekanskap med Ölands växtvärld, kompletterat herbarierna och haft sin sommars vederkvickelse. Kännedomen om öns flora vidgades och fördjupades. Visserligen befanns det på 1920-talet, att ej mer än 20 a 25 arter voro vad det sista halvseklets intensiva botaniserande på Öland lyckats påvisa såsom direkt förbisett av Sjöstrand och hans samtida. Icke dess mindre beräknades vid denna tid öns bestånd av fanerogamer och kärlkryptogamer uppgå till mellan 11 och 12 hundra arter. Många arter ha nämligen blivit urskilda först efter Sjöstrands tid, vilket särskilt gäller för vissa kritiska släkten, och många andra ha visat sig först på senare år, som direkt eller indirekt följd av näringslivets utveckling. En revision av Sjöstrands landskapsflora var utan tvekan påkallad.

Vår nuvarande ölandsflora bär författarnamnet Rikard Sterner. Ölänning till börden hade Sterner redan vid relativt unga år förvärvat en förtrogenget med Ölands växtvärld som ingen annan förr eller senare. Stödd på gedigna insikter i öns geologi, klimatologi och kulturgeografi utvecklade han en iakttagelseförmåga, som vat lika framstående i detaljskärpa som i den sammanfattande överblicken. Betecknande för Sterners vetenskapliga läggning är att hans första stora arbete över hemöns vegetation mera var ägnat huvudlinjerna än enskildheterna. Det var ”Ölands växtvärls”, 1926, som utredde och åskådliggjorde vegetationstyperna i landskapet, främst i fråga om alvaret och skogen. Först när Sterner kände sig fullt på det klara med vegetationens betingelser och sammanhang, fann han sig mogen att genomföra en inventering i detalj.

De äldre botanisterna hade särskilt fäst sig vid alvaret med dess inslag av tundra och stepp. De hade haft en helt naturlig förkärlek för det specifikt öländska och överhuvud för rariteterna i öns flora, vilket i många fall snarast ärö repreentativa för Sibirien, Sydosteuropa eller andra fjärran nejder. Samtidigt hade de haft en viss benägenhet att söka sig till de klassiska fyndplatserna. Följden därav var dels, att åtskilliga socknar mer eller mindre framträdde som vita fläckar på önd floristiska karta, dels att studiet av de mera alldagliga elementen i ölandsfloran blivit relativt försummat. I synnerhet hade man, som Sterner själv framhåller, förbisett att ”arter, som med rätt eller orätt i flororna uppgivits vara vanliga i hela södra Sverige..... på Öland ofta äro sällsyntheter”. När Sterner efter grundliga förberedelser skred till sin revision av Ölands flora, blev därför hans första omsorg att få till stånd pålitliga artförteckningar sockenvis från Böda ända ner till Ås. Som sin huvuduppgift såg han icke att finkamma området på rariteter. utan att fullständigt och med korrekta frekvensuppgifter redovisa artbeståndet.
Resultatet, som 1938 publicerades på tyska språket under titeln ”Flora der Insel Öland”, kan utan omsvep betecknas som förstklassigt. För de sällsyntaste arterna ges noggranna lokaluppgifter; för ytterligare omkring 300 i olika hänseenden intressanta arter åskådliggöres deras utbredning genom prickkartor; och för återstoden lämnas individuella, väl nyanserade frekvenskarakteristiker. För varje art meddelas, i vilken marktyp och i vilken omgivning den merendels uppträder, på ett sätt som svårligen kan överträffas. Den historiska aspekten på floran är genomgående och väldokumenterad. Allt är överskådligt, enhetligt och tterst väl genomtänkt. Noggrannheten är exempellös - hur lätt är det annars inte att någon gång i hastigheten skriva öst i stället för väst. - och tryckfel saknas praktiskt taget. Även prickkartornas precision är så gott som hundraprocentig - det kan den intyga som haft anledning att gå tillbaka till primärmaterialet, som i synnerhet består i Sterners på Riksmuseum förvarade kartotek. Detta kartotek vore värt ett särskilt kapitel. Det är sakrikt och samtidigt koncist, soert och förbluffande överskådligt.

Någon vetenskaplig bedömning av Sterners storverk kan här ej komma ifråga. Dock bör det kunna sägas, även med hänsyn tagen till de favörer Sterner hade i goda skaffare och en enastående personlig lokalkännedom, att han själv som fältbotanist måste ha varit en av vårt lands allra största. Han hade även annat att göra än att vandra omkring i de ölänska markerna och anteckna; men de år, då han verkligen kunde slå sig lös, blev utbytet mycket, mycket rikt. Och för att kunna vitsorda arbetets grundlighet, exakthet och fullständighet måste man först och främst själv år efter år ha legat ute med ”Sterner” som ständig uppslagsbok. Man vet då också, att man alltid står på fast mark och kan fritt välja sitt specialstudium utan oro för att hamna i ofruktbarheter. Att på någon ej alltför oväsentlig punkt komplettera Sterner lyckas ej ofta och ger sin man en stark självkänsla.

Vad kan då Sterner ha lämnat övrigt för nya generationer av botanister?

Sterners arbetsfält var inte ett museum, utan ett levande landskap, framvuxet i konkurrensen mellan arterna, med människan som mellankommande part, och statt i oavlåtlig förvandling. Borta äro de ”skiönaste Lundar”, som för Linnaeus utbredde sig nedanför västra landbogen mot Resmo. Dessa lundar, eller snarare lövängar, trädgrupper utströdda över fria gräsmarker, bildade i stora delar av vårt land ett dominerande inslag i äldre tiders lanthusållning. Det var slåtterskogarna som lämnade det mesta av vinterfodret för kreaturen. När de på Öland tedde sig skönare än annorstädes, kan detta mycket ha berott på utomordentliga avverkningsrestriktioner, som tvingade befolkningen att för sin vedbrand sorgfälligt ta vara på allt ris. Med nyare jordbruksreformer ha dessa slåtterskogar praktiskt taget försvunnit. Endels ha de huggits ut och lagts under plogen, endels ha de öppnats för direkt betesgång, endels ha de fått snåra igen och efter hand utbildats till slutna skogsbestånd.

Vad Abraham Ahlqvist särskilt skulle ha fäst sg vid hos våra dagars Öland, är en tilltagande lummighet. På 1820-talet var i samband med utmarksdelningen all gammal kronoskog med undantag för Böda och Ottenby nyss överförd i enskild ägo. Man föreställde sig, att detta skulle leda till större omsorg om skogen, men följden blev i förstone en hejdlös avverkning. Mittlandet, som numera täcks av tämligen kompakt lövskog från Högsrum och ner till Torslunda, hade på Ahlqvists tid högst begränsade partier, som kunde benämnas skog. Och en sådan ryktbarhet som almlunden vid Västerstad i Kastlösa tycks icke vara något annat än en relativt sen tid urartad löväng av ek och lind. Om asken, som för närvarande är det dominerade träslaget på Öland, talades det förr ej mycket. Till landskapets omvandling, främst söderut, har sedan slutet av 1800-talet bidragit en mängd smärre tallplanteringar; alltför ofta har såväl det estetiska som det ekonomiska utbytet därav blivit ringa.

Ej ens alvaret synes längre helt ointagligt för skogen, särskilt i de partier som täckas av någorlunda mäktig morän. Förr hölls krattet effektivare nera, om icke av annat så av betande kreatur. De tider äro förbi, då en småbonde kunde hålla flera tiotal hästar, fårstammen har i vårt århundrade gått ner till en obetydlighet, och korna stanna mestadels på inägorna. Även gräs- och örtvegetation har gynnats av det lättande betningstrycket. Aldrig, säger Sterner på äldredagar, såg han i sin ungdom sådana massor av prunkande alvarblommor; och han avvaktade med spänning den vidare utvecklingen. På de sista åren har fårskötseln på alvaret fått ny aktualitet, med de följder detta kan komma att få för växtligheten.

Vad som i synnerhet bragte skogsslåttern till ett slut, var övergången till valldrift. På Sjöstrands tid förekom odling av rödklöver och timotej, men ej så mycket. Försr på 1880-talet började vallarna komma mera allmänt i bruk för att efter omkring trettio år helt ha slagit igenom, senast i de norra delarna av ön. Kort före sekelskiftet tillkommo sockerbetorna och på 1940-talet oljeväxterna. I de sista decennierna ha även köksväxter på sina håll blivit ett markant inslag i grödan. Man kan förstå, att dessa omläggningar, som i första hand gingo ut över rågen och kornet, haft sin betydelse för de ölänska kulturmarkernas flora, liksom även nyare tiders frökontroll och andra ogräsbekämpande åtgärder.

Ökat utrymme för åkerbruket fick man ej blott i de gamla ängsmarkerna. I 1800-talets sista decennier började Ölands myrar att en efter en försvinna ur landskapsbilden, och deras uppodling har fortgått långt in i vårt århundrade. Det har ej beräknats, att enbart i åren 1859-1899 utdikats ej mindre än 6.000 hektar. Jämsides med vinningen i god odlingsjord ville man, med skiftande framgång, göra sig kvitt de våldsamma vatenståndsväxlar, som satt sin prägel på det av naturens mycket dåligt dränerade landskapet. En ombalansering i den ölänskasumpmarksfloran har i varje fall blivit följden. Av de näringsrikare kärren återstå numera endast smärre kvarlevor. Bland arter som försvunnit ur öns flora eller blivir märkbart sällsyntare sedan Sjöstrands tid, är inslaget av myrväxter på fallande. Avtappningen av ytvattnet har åtföljts av sjunkande grundvattenstånd, även detta av mångsidig betydelse för vegetationen.

Otvivelaktigt var floran i äldre tider mera stationär än nu. Våra dagars samfärdsel har i hög grad öppnat möjligheterna för växternas spridning. När Öland i de första åren av 1900-talet fick järnväg i nästan hela sin längdriktning, kunde många arter bekvämt ta sig fram utefter de öppna grusbankarna. En sådan art som den frappanta kornvallmon är inte mer än 60 år gammal på Öland; den har för sin del föredragit att färdas landsvägen, och när man nu för tiden stundom ser den i otrolig myckenhet, är det ej minst i samband med vägomläggningarna. Vad de sista årens explosivt ökande biltrafik och tillförsel av långväga turister kan föra med sig för den ölänska floran, kan blott anas. Der är åtskilligt som fastnar i en pläd eller följer med dammet i en kappficka.

Sterner hade själv en intensiv känsla av att befinna sig i en brytningstid. Mot bakgrunden av det pregnantaste i gångna århundradns ölänska lanthushållning, ”en stark extensiv boskapsskötsel och ett utnyttjande till det yttersta av de lokala tillgångarna på bränsle”, skrev han 1955, ett år före sin bortgång: ”Vi står i själva verket inför en genomgripande förändring i den vilda vegetationens betingelser, en restauration av vildmarken i en grad och med en hastighet, som kommer att inom kort revolutionera det ölänska landskapet. Icke på århundraden, kanske årtusenden har den vilda vegetationen i så hög grad fått utveckla sig i frihet.”

Så långt som till en ny edition av sin ölandsflora hann Sterner visserligen ej, men sitt kartotek fortsatte han även i de senare åren att hålla akruellt. Bland äldre om ock något dubiösa uppgifter, som sedemera kommit till hans kännedom, kunna nämnas två orkideer, myggblomster (Malaxis paludosa) och kärrnycklar (Orchis palustris), funna vardera en enda gång, den förra i Torslunda 1866 av J.P. Welander, den senare i Glömminge 1867 av A. Engström. För Ölands flora nya arter, som upptäcktes under 1939-1955, voro i de flesta fall uppenbarligen sent inkomna i kulturens spår och mer eller mindre tillfälliga. Men någon gång kunde det röra sig om arter, som höra hemma i mera ursprunglig vegetation. Sålunda anmäldes drakblomman (Dracocephalum ruyschiana) från Hulterstad 1942 av Inger v. Wachenfeldt; 1944 upptäcktes alvarveronikan(Veronica praecox) av Nils Albertsson i Repplinge och Högsrum; och 1954 fann Sterner själv i Sandby en tuva av den kalkskyende ormbunken hällespring (Asplenium septentrionale). Stort intresse väckte det också, när Gunhild Johansson 1954 på Mensalvaret i Böda fann gotlandssolvändan (Fumana vulgaris), som tidigare endast var känd från Stora alvaret, i Sandby.

Även de år, som hunnit förflyta efter Sterners bortgång, ha lämnat bidrag till Ölands flora. Redan 1949 hade Birger Bohlin i Föra funnit kupandmaten (Lemna gibba), som ej setts på ön på hundra år; denna art är numera bekant från ytterligare två ställen längre norr ur. En annan art, som endast observerats av gamle Sjöstrand, är vit-agen (Rhynchospora alba) ; den återfanns 1964 i Böda, i en dittills okänd myr av säregen växtbiologisk struktur och rik på rariteter. Av utomordentligt intresse är ett fynd, som gjordes i Böda 1954 av Ragnar Schöldström men som först senare kommit till offentligheten, nämligen, nämligen havtornet (Hippophoe rhamnoides); möjligen kan det röra sig om en relik från forna tider då arten, av pollenfynd till döma, hafr stor utbredning på Öland. I detta sammanhang kan nämnas, att Kjell Kolthoff 1890 funnit fossil sjönöt (Trapa natans) vid Hornsjöns avlopp. Helt nya medborgare i öns flora men troligen med äldre anor äro buskvickern (Vicia dumetorum), 1959 sedd i Halltorps Hage i Högsrum, och mellan-häxörten (Circaea intermedia), som sedan 1960 blivit funnen på två ställen i Böda. En odlingsrest från 1700-talet, kardvädden (Dispacus fullonum), observerades 1964 i Bredsätra. Några nyarte ogräs äro tyskfingerört (Potentilla thuringiaca), 1960 i Källa, gängel ( Galinsoga sp.), 1962 sedd av R. Schöldström i Böda och Högby, samt grovsnärja ( Cuscuta australis). Den sistnämnda tillhör ett släkte, av vilka andra arter fordom funnits på Öland som parasiter på rödklöver och lin; själv synes den enligt 1963 ingångna meddelanden från Alma Falk m.fl. favorisera aster och lejongap och i synnerhet rödbetor. Till den floristiska förteckningen kunna vidare läggas ett antal tiotal hybrider, däribland en korsning mellan två silkeshårsarter, Drosera anglica x rotundifolia, observerad i Böda 1958.

Den största överraskningen erbjöd likväl en av Hans Berggren i Köpin 1963 funnen orkide. Arten hade uppenbarligen en nära anförvant i Helleborine persica, numera vanligt benämnd Epipactis confusa, som på Öland observerats ett fåtal gånger, tidigast av Sterner i Böda 1916. Sedan Berggrens lokal det följande året fått ett motstycke från Källa, har det befunnits, att det icke torde röra sig om någon tillfällig aberration, utan om en konstant företeelse som med stor sannolikhet får betcknas som Epipactis phyllanthes v. phyllanthes.Denna sistnämnda form, som även under namnet Epipactis vectensis beskrivits från ön Wright, har ansetts exklusiv för Sydengland.

Växtfynd kunna ibland fylla en stor lucka, även när det ej rör sig om absoluta nyförvärv till landskapets flora. Så när Karl-Bertil Lundgren 1964 i Högby socken fann en rik förekomst av den trevliga gullpudran (Shrysosperium alternifolium), vilken sedan länge endast varit känd från några få ställen 6-8mil söderut. Eller när Jan Mascher samma år i Böda första gången fann skuggnävan (Geranium pyrenaicum) norr om Borgholm. Speciella inventeringar ha i många fall givit goda resultat. Sålunda har man grundad förhoppning om tovsippans (Anemone silvestris) fortbestånd, sedan i synnerhet Nils Sjöstrand 1963 kunnat från Föra och Alböke meddela ganska många aktuella lokaler, äldre såväl som nyuppdagade. Av orkideernas utbredning, särskilt i de norra delarna av ön, har man på senare år fått en avsevärd fylligare bild. Tydligt expandeande visa sig svärdsysslan (Cephalanthera longifolia) och knäroten (Goodyera repens), och bland de övriga ha många befunnits ej på långt när så sällsynta som man tidigare trott.

Enstaka arter inbjuda till specialstudium från olika synpunkter. Hit hör klådriset (Myricaria germanica), vars första framträdande på Öland står i samband med den senaste sänkningen av Hornsjön. Sedan artens förekomst 1916 upptäcktes av Sterner, har den spritt sig, så att den numera ett femtiotal lokaler äro kända, rätt jämnt fördelade från nordvästra udden ner till Alböke och Löt; men samtidigt har den efter hand försvunnit från många av sina tidigare växtplatser. Klådrisets vandringsdrift är värd att bli klarlagd. Påfallande stationär och tillika ojämnt utbredd är däremot en sådan art som salepsroten (Anacamptis pyramidalis); kring dessa egenskaper liksom ock dess högst ojämna blomningsfrekvens är det frestande att spekulera. Andra aspekter erbjuder det lilla halvgräs-släktet Schoenus med sina två arter, axag och knappag; till deras inbördes korsning anknyta sig problem, som med fördel kunna studeras just på Öland. Besvarandet av sådana spörsmål, som här antytts, kan få en bärvidd långt utöver det enskilda fallet. Ingen av de nämnda arterna är vanligt; när Öland kan erbjuda dem i tillräcklig mängd, är det mycket tack vare de mångas bidrag till deras lokalisering.

En angelägenhet framom andra är likväl goda sockenfloror. Att prestera en fullständig artförteckning för ett slutet område på några kvadratkilometer är redan detta ingen ringa uppgift, och den som på allvar gett sig i kast därmed, skall sedemera se sitt floristiska vetande växa ut nästan av sig själv. En solid artkännedom, som ej begränsar sig till de mera iögonfallande inslagen i marktäcket, är den nödvändigaste förutsättningen för all vegetationsanalys, i stort som smått. Korrekta, fullständiga och på det väsentliga inriktade vegetationsbeskrivningarna, som hänföra sig till ett exakt avgränsat område vid en bestämd tidpunkt, kunna få oanat dokumentariskt värde. Redan en fastprovyta om någon eller några kvadratmeter kan berätta mycket om årens gång i ett växtsamhälle. En säker kunskap om tillståndet i det förgångna och i nuet bildar grunden för vederhäftigt umgänge med begreppen beständighet och föränderlighet.

Bakom en forsatt inventering skymta mera avancerade forskningsuppgifter. Florans reaktion på förändrade levnadsbetingelser är ännumycket ofullständigt utredd. Det kan härvidlag röra sig om faktorer, som ligga utanför mänskliga åtgöranden, regn och sol och mycket annat: Men det kan också gälla betning, avdikning, ogräsekämpning, grustäkt och andra kulturyttringar, ofta med anknytning till sådana nyckelord som grundvattensänkning och jordflykt. Här är det ej i första hand fråga om landskapsvårdens estetiskt betonade sida, utan om aktsamhet med tillgångar som det kan ligga utanför mänsklig makt att ersätta. Dyrbara misstag i samband med bland annat dränering och skogsplantering, ej minst på Öland, hade kunnat undvikas, om de botaniska insikterna hade varit i nivå med företagsamheten.

Botanisk förening i dag kan i morgon ge utdelning i reda pengar.

Men först som sist skall man botanisera på Öland för den egna glädjens skull. Och den som sedan efter några korta sommarveclor tvingas återvända till sin borgliga vardag, kan göra till sina de ord, med vilka Linnaeus avslutade berättelsen om sin öländska resa: ”Öland lämnades uttur synen, men des gröne ängar, skuggfulle lundar och oförliknelige tempe blefwo qwar i mitt minne.”

Litteratur

Utan anspråk på fullständig källredovisning anföras nedan några arbeten, som beröras i den föregående framställningen eller äro ägnade att komplettera densamma.
Ahlqvist Abraham, 1815: Flora Runsteniensis. - Dissertationer, Upsala 1815-1817.
- 1821: Anmärkningar om Ölands Fysiska beskaffenhet och Vegetation. - Kong. Sv. Vetenskapsakademiens Handl.
Danielson Uno, 1918: Anteckningar om de ölänska skogarnas historia och utveckling. - Skogsvårdsföreningens tidskrift, Häft. 3, 1918.
Hilldoff Kjell, 1921: Från väderkvarnarnas ö.
Linnaeus Carl, 1745: Carl Linnaeus... Ölänska och Gotlänska Resa... Åhr 1741. Faksimilereproduktion, Malmö 1957.
Lundqvist Gösta, 1928: Studier i Ölands myrmarker.
Ottoson Lars, 1956: Rätten till och delning av utmarker på Öland. - Svensk Lantmäteri-Tidsktift, nr. 1:1956.
Sjöstrand
Sterner
Härutöver innehålla de redan anförda samlingsverken Öland I_III och Natur på Öland mycket direkt eller indirekt botaniskt intresse.