KÄRR I ÖLANDS ÅKERBO

Botaniska randanteckningar till 1965 års ”Naturvårds- och exploateringsplan för Öland. Av Åke Lundkvist
Åkerbo hembygdsförening / Ölands bygd 1965*


”Ölänningen följer i allmänhet det mäst förstörande Åkerbrukssysteme”, skriver 1813
landshövdingen Georg de la Garde.

Det ölänska jordbruket, som i äldre tider haft sin tyngdpunkt i jordbruksskötseln, hade redan mot slutet av 1700-talet kommit att övervägande inriktats på spannmålsproduktion. De gamla ängmarkerna lades under plogen, i en utsträckning som gång efter annan påtalades av tidens jordbruksekonomer. I hushållssällskapets årsberättelse 1843 framfördes sålunda missnöje med Ölands ”mot högtillgången oformligt stora åkerwidd...... der på en hemmansdel, som producerar 60 a 80 tunnor spannemål, der icke är sällsynt, att 5 a 6 häckar grönfoder utgör hela höstskörden”.

Och ännu 1872 ”står kreatursskötseln på mer än lofligt låg ståndpunkt, isynnerhet på norra delen af ön”, enligt rapport till länets Södra hussållningssällskap från dess Underafdelning i Ölamnds Norra Mot. Kreaturen, som under sommarhalvåret betraktades som självförsörjande, fingo på stall mest nöja sig med halmen; gödseln blev knapp och svag, och åkern företedde, trots täta trädor, allt tydligare tecken på utsugning. Konstgödsling var ännu okänt; och det skulle dröja åtskilligt, på norra Öland ända till sekelskiftet, innan vallarna började komma in i växtföljden.

Ett annat huvudtema i 1800-talets jordbruksformatoriska propaganda var diktningen. ”Dräneringar företagas i almänhet mycket sparsamt i hela distriktet”, anmärker lantbruksingenjören Daniel Wedblad i sin årsberättelse för 1897, ”och aldrig hos den egentliga allmogen, hvilka kalla igenläggandet af ett eller annat dike om 30 a 60 centimeters djup med större och mindre sten täckdikning”. Vad man i synnerhet ivfrade för, var dock mera radikala ingrepp än så. Den odlade jorden räckte inte till för dem som skulle ha sin bärgning av den, och ny jord ville man främst vinna genom att dika ut myrmarker. Om det på Öland från början närmast gällt att hjälpa upp foder- produktionen genom att leda över den till ny jord, så stannade det naturligtvis inte därvid. Det var mera kortsiktiga fördelar som lockade, när Wedblad ( i sin berättelse för 1890) talade 0m ”mossodlingarne, hwilka sällan behöfva längre tid än fyra år att betala alla på desamma nedlagda kostnaderna för wattenafledning, afdikning och odling, och hwilka mången gång med ett par skördar betalt kostnaderna”.

Nu har det ölänska jordbruket sedan urminnes tid haft alldeles särskilda svårigheter, när det gällt markens dränering. Man skulle tro, att ett så nederbördsfsattigt klimat knappast kunde ger för mycket väta. Sådant händer likväl ej sällan och accentueras av den dåliga naturliga dräneringen i landskapet. Så heter det i årsberättelsen för 1870 till Södra Hushållningssällskapet från Ölands Norra Mots Afdelning: ”Emellertid ha de på hösten vattendränkta åkarne och ängarne samt de öfverfulla kärren och mossarna tydligen visat behofvet, om ej nödvändigheten, för nästan hvarje kommun på Ölands norra, troligen och södra del, att få en ordentlig utdikningsplan uppgjord, så att öfversvämmande vatten måtte, om än med stor kostnad, kunna hastigt afledas, och icke såsom nu, flerstädes behöfva långsamt dels afrinna, dels sjunka ned och qvarstadna i jorden”. På grund av sitt ringa djup ha öns myrar endast i mycket begränsad utsträckning kunnat fungera som vattenmagasin, och det är helt naturligt om det på den tiden befanns rationellast att fullständigt dika av dem.

Lantbruksingenjörerna drevo på. Dåligt dikad gammalåker, tidvis översvämmad äng, permanenta vattensamlingar - allt detta benämnes, särskilt av den outtröttlige Wedblad, ”vattenskade marker”, och ej hellre skilde man på den punkten alltför noga mellan god och dålig odlingsjord. Man dikade mycket, och man dikade djupt. På Öland är markens fall alltför ofta sådant, att man nödgas gräva sina diken ned till ett djup, som icke står i rmlig relation till kvantiteten av det vatten som de egentligen avse att avleda; på den vägen försvinner helt visst mer av grundvattnet än förutsett.

Fullständigt har man dock icke lyckats torrlägga Öland. Kostnaderna för en avdikning måste ju alltid vägas mot den beräknade båtnaden. Stundom har man fått nöja sig med halvmesyrer, helt enkelt för att inte i det avtappade sötvattnets ställe få in saltvatten. När Hornsjön sista gången sänktes, omkring 1905, måste det stanna vid ungefär 4 fot, då fallhöjden till Kalmarsund reducerats till 3 fot på en sammanlagd sträcka av 6oo meter. Icke dess mindre innebar företaget att ansenligt ingrepp i traktens natur. Lågt räknat en tredjedel av sjöns vatten försvann för gott, vidsträckta kärrmarker torrlades, och icke så litet av den gamla sjöbotten kom i dagen. Det ekonomiska utbytet av sänkningen må här lämnas därhän. Botaniskt sett blev resultatet i flera hänseenden intressant.

”Efter sänkningen blev sjöns stränder anskrämligt fula under många år”, förklarade 1954 den gamle ortsbon P.A. Petersson, men sedan skogen vandrat ner på landvinningen, hade stränderna efter ett trettiotel år ” i stort sett återfått sitt forna utseende”: Dessförinnan hade man på östsidan fått möta en mycket besvärande sanddrift, som lämnat varaktiga nyinslag i traktens vegetation. Det 1916 i mängd uppdykande klådriset (Myricaria germanica) har dock åter praktiskt taget försvunnit.

Sedan förhållandena numera stabilitiserat sig, torde det kunna sägas, att Hornsjöns sista sänkning endast på enstaka punkter inverkat negativt på¨områdets flora. De arter, som sett sina gamla växtplatser fördärvade, synas genomgående ha funnit nya tillhåll på lägre nivå; såvitt känt, är det endast knappagegen (Schoenus nigricans)
som definitivt gått ut.

En vandring runt sjön har mycket att ge för den växtintresserade. I nordväst spärras vägen av den s.k. Hornsjömossens stora och synnerligen vitala agbestånd med inslag av ståtliga starrarter, som Carex pseudocyperus och panicula, och praktörter som åmöja
( Ranunculus lingua), kärrvial ( Lathyrus palustris) och snårvinda (Convolvulus sepium). Kärrsamhällen av annan typ möta i nordöst, företrädda av bläddrearterna (Utricularia vulgaris och minor, axag ( Schoenus ferrugineus) och ett flertal orkideer, bland dem de mycket uppmärksammade myggnycklarna (Liparis loeselii). Växtsociologiskt överrakande är ett rikt bestånd av silesår ( Drosera rotundifolia) insprängt i ett eljest nästan rent axag-kärr.

Landvinningen på Hornsjöns östsida gör överhuvud ett tilltalande intryck. Detta gäller ej minst för dess torrare, merendels al- och tallbevuxna delar. Flerstädes ser man vackra bestånd av gotlandsmåra (Galium rotundifolia) och ögonljus (Pyrola uniflora), här och där även ryl ( Chimophila umbellata). Orkideerna, ej blott de mer alldagliga, ha funnit sig väl till rätta. I försommartid lyser den vita skogsliljan (Cephalanthera longifolia) på många ställen runt sjön. Kring Klosterholmen möter man salepsroten (Anacamptis pyramidalis), men särskilt rik står den i lövhagarna på sjöns nordvästra sida; och nedanför Vedby skog finns bland mycket annat både knärot (Goodyera repens) och purpur-knipprot (Helleborine atropurpurea). tätbevuxna

Sitt förnämsta tillflöde får Hornsjön av gammalt från de öster därom belägna Borga träsk, även kallat Vedby träsk, och Vedbormsträsk. På äldre kartor framträda de båda träsken som ej obetydliga klarvatten, och Daniel Brusenius anför 1767, att ”för det senare äro Åboerna skattlagda til et Lispund torra Gäddor”. 1885 sänktes de båda träsken, eller snarare mossgölarna. Fastän man hade det gamla avloppet att tillgå, blev företaget för den tidens förhållande mycket dyrt. Från odlingsfonden erhölls 19.000;
och då är de märkta, att statslån endast lämnades till själva vattenavdelningen och större delen av avdikningen, medan intressenterna själva fingo stå för odlingskostnaderna, som brukade uppgå till ungefär lika mycket. I detta fall stannade vinningen vid 80 hektar; men det gick snabbt undan, och redan efter två år gjordes för offentligheten beräkningar över utbytet av företagen nyodling på stället. - En ny kraftig avtappning måste Borga- och Vedbormsträsken ha fått vidkännas 20 år senare, då avloppets fall genom Hornsjö-sänkningen ökades med 4 fot. Av Borga träsk återstår numera i huvudsak ett måttligt stort agbestånd, norrut övergående i ett lövkärr och något bladvass, samt vidare upp mot Borgen några småsumpar i en omväxlande omgivning av åker, äng och skogsbärande mark. Det hela ser inte mycket ut för världen, och de nutida botanisterna torde vara lätt räknade, som känna till träsket annat än från litteraturen. Icke förty ha de gamla maderna närmast norr om lövkärret, på sistone delvis tallplanterade, ännu ett synnerligen rikt och skiftande artbestånd. Härtill komma, främst i områdets nordvästra delar, de karakteristiska kvarlevor av den forna vegetotionen, som visar hur marken en gång varit skiktad i nord-syd-liga stråk av fattigkärr och rikkärr. Att se tidens gång om tjugo eller trettio år.

Vedborms träsk däremot avtecknar sig ännu i dag distinkt mot sin omgivning. Vad man ser, är det gamla mer än kilometerlänga och ett par hundra meter breda gölbäckenet, igenvuxet med huvudsakligen ag och bladvass och mot norr forsatt av ett avsmalnande stråk av kärrängar. Västsidan, där man återfinner spåren av ett par friliggande smärre gölar, företer drag av fastlandets torvmossar, medan östra kanten flerstädes har karaktären av extremrikkärr med en även för ölandsförhållanden sällsynt prunkande orkideeflora. Sin skiktning i nord-sydliga zoner har Vedborms träsk väsentligen gemensamt med Borga träsk, och i fråga om artbeståndet är överensstämmelsen likaledes påfallande. Främst genom M.G. Sjöstrands rikhaltiga uppgifter från mitten av 1800-talet blevo träsken tidigt kända och mycket besökta. Arter som ej setts på de sista 100 åren, äro kallgräset (Scheuchzeria palustris), nålsäven (Scirpus acicularis) och vitagen (Rhynchospora alba); och även dystarren (Carex limosa) är numera försvunnen liksom på sistone dybläddran (Utricularia intermedia). Likväl är Vedborms träsk fortfarande särdeles tacksamt att botanisera i och kräver ingen egentlig lokalkännedom: en rundvandring utefter kärrkanten och ett besök i centraldiket ger det mesta. Träskets framtid är dock långtifrån tryggad. På de sista tio åren har vatten ståndet sjunkit märkbart och vegetationen tätnat. Om ingenting händer, kommer det kvarstående av Vedborms träsk att sakta men säkert försvinna, i spåren av det vikande grundvattnet.

Om Vedborms och Borga träsk, en gång bildade Ölands i sitt slag klassiska lokal, har deras ställning numera övertagits av det s.k. Svartvikskärret ett par kilometer norr om Böda kyrka. Svartvikskärret, en igenvuxen lagun i strandriktningen något hundratal meter från Östersjön, upptäcktes så sent som på 1920-talet, men har redan blivit en botanisk vallfärdsort av första rangen. I nutiden närmast ett extremrikkärr har myren växtbiologiskt sitt särskilda intresse genom överrakande inslag av ett flertal arter, som normalt känneteckna kargare kärrtyper. Också är artrikedomen, på en yta ej stort mer än 6 hektar; ganska häpnadsväckande. Då kärret redan fått flera goda och ännu giltiga beskrivningar, särskilt av Sven Hansson 1945, finnes här ej anledning att ingå på detaljer. Ett subjektivt urval av 27 arter, som äro sällsynta eller i varje fall ej alldagliga i Ölands myrflora, har emellertid givit vid handen, att Svartvikskärret till mycket annat också kan lägga funktionen som arkiv för de i försvinnande stadda Vedborms- och Borgaträsken. Jag vill ej tynga framställningen med långa förteckningar men visar i fig. 1 med varandra delvis täckande cirklar, i vilken utsträckning de tre lokalernas artbestånd sammanfalla. Av 26 karakteristiska arter från de gamla träsken, däribland 5 numera utgångna, återfinnas ej mindre än 18 i Svartvikskärret.

Sedan ett tiotal år står Svartvikskärret i förbindelse med havet genom ett avloppsdike från kronoparken. Vattenståndet lär härigenom ha sjunkit icke så lite; och det skulle fortsätta, kan det bli önskvärt att få avloppets nedre delomdragen för att ej alltför ofta få in saltvatten i kärret. Tidigare synes kärret ha betats mer än nu; troligen skulle det i längden må bättre av relativt hård betning med vissa mellanrum, kanske vart tredje eller fjärde år.

Ännu mera ansenlig lagunbildning finner man vid Bödakusten, nämligen den s.k. Hälluddsviken, där den nylagda vägen utefter Neptuni åkrar böjer av österut mot Nabbelund. Namnet till trots är vattnet sött, och till skillnad från Svartvikskärret ter det sig som ett brett ellipsformad klarvattenyta med sparsam bottenvegetation. Den omedelbara omgivningen är behaglig, till god del strandäng med axag och flugblomster (Ophrys muscifera) samt något hampflocks (Eupatorium cannabinum) och bäckmärke (Sium erectum). Det botaniskt intressanta erbjuda emmellertid de lövrika, fuktiga skogsmarkerna söderut från Hälluddsviken. Man vandrar där mellan mer än manshöga stånd av långsvindel (Festuca giganthea), strävlosta (Bromus benekenii). Just de stora gräsen ge området dess karaktär och ha här samlat sig så fulltaligt som annars ingenstädes norr om Borgholm; bland dem återfinnas vidare hässlebrodden ( Milium effusum), lundlostan (Brachypodium silvaticum) och enligt tillförlitlig uppgift även en av de svenska florans verkliga rariteter, skogskornet (Hordeum europaeum).

Det förefaller antagligt, att Hälluddsviken, som även i torra somrar håller rätt bra med vatten, bidrar att hålla detta eldorado vid jämn fuktighet, och dess fortbestånd bör redan därför vara en angelägenhet av rang.

Klarvatten av någon betydenhet möter man eljest först nere i Persnäs. Den största av dem bildar södra delen av Knisa mosse, eller Hornby mosse som den tidigare oftas benämndes. I likhet med Hälluddsviken är Knisa mosse dämd av den yttersta standvallen; men den är av helt andra dimensioner, troligen gott och väl 50 hektar, och i sina mellersta och norra delar huvudsakligen utbildad som statt- och agmyr. Rikard Sterner har 1926 lämnat en god växtbiologisk orientering åtföljd av en kartskiss; sedan dess har förhållandena i stort sett blivit vid det gamla. Mossens omgivningar äro huvudsakligen av alvarskaraktär, och därför överraskar det ej, om dess vegetation inte är särskilt artrik eller ovanlig; intressantast är det stora gungflyet i mittpartiets norra del. När Knisa mosse 1931 delvis fridlystes, var det främst med hänsyn till dess fågelliv. På längre sikt kan dock mossens bevarande som naturdokument botaniskt sett visa sig väl så tillräckligt.

Även Frönäs-Maren, öster om byn, invid sockengränsen till Källa, kan uppvisa rätt stora frivattensytor. Särskilt den norra synes väl ägnad att styrka det gamla påståendet att vattnet aldrig trutit. Träsket, vars slutna vegetation domineras av bladvass, delvis synnerligen kraftig, och bunkestarr (Carex elata), har för dagen intet egentligt botaniskt intresse - men väl för framtiden, eftersom det förefaller hittills fullkomligt opåverkat av kulturen. Icke på när lika skyddsvärd ter sig i och för sig den betydligt större, delvis agbevuxna och vid sekelskiftet något åderlåtna myren sydväst om Frönäs.

Vill man finna några ytterligare klarvatten i de fyra nordligaste socknarna, får man gå till alvartrakterna, dels kring Gillberga, dels söder om Horn. Här är det emellertid fråga om helt isolerade, mycket grunda bäcken, vilkas vattenföring väsentligen regleras av större eller mindre avdunstning, således närmast att beteckna som alvarvätar. Någon ekonomisk motivering för att dika av dem lär aldrig kunna förebäras, och nämnvärt värde ha de ej heller botaniskt sett.

Ganska vattenrik var myren söder om Sjötorp sådan den beskrevs av geologen Gösta Lundqvist så sent som 1928. Kring en kärna av ag och trådstarr ( Carex lasiocarpa) löpte sträckvis ett randträsk med såväl vit näckros och dybläddra och dvärgbläddra (Utricularia intermedia var. minor). Av allt att döma var södra Sjötorpsmren både floristiskt och växtsociologiskt en av öns värdefullaste; den var då aldeles orörd. Tyvärr blev myren aldrig föremål för en regelrätt botanisk inventering, innan den dikades ur. Dess forna yta markeras nu av helt obetydliga sumpmarksrester och en i övrigt ännu ej på nytt stabiliserad vegetation. - Denna, den södra Sjötorpsmyren, bör ej förblandas med den något större myren norr om Sjötorp. Här hade domänstyrelsen 1937 satt av ett reservat på omkring 25 hektar i syfta att ”bevara mot dikning ett agkärr; det enda numera direkt dikning oberörda kärret av detta slag å kronoparken, samt att uti ett av de få på bördig mark å Öland kvarvarande relativt oberörda barrträdsbestånden hålla vid liv, ännu under ett eller annat århundrade, alltmera mäktigare stammar av tall och gran ävensom, i enstaka fall, av björk”. Denna fredning har sedemera hävts. 1958-60 verkställdes dikning, och myren är nu döende. Givetvis hade man från naturskyddssynpunkt hellre offrat en motsvarande areal av de smärre agmyrar, som det fortfarande är rätt gott om på kronoparken; men i brist på tillräckligt underlag för en botanisk bedömning av den omedelbara skadan vill jag icke gå längre i kritiken.

Av samma skäl -felande botaniska dokumentation - kan det vara svårt att ta ställning tlll utdikningsföretag, som ligga längre tillbaka i tiden. Till dem hör Dykärret norr om Kvarnstad, som lär ha givit 106 tunnland i början på 1880-talet. Ofta nog kan redan en enkelarealuppskattning kräva särskilda forskningar, då från skilda håll publicerade värden gå isär på det mest drastiska särr. På den ena sidan har man lantbruksingenjörerna, som helt visst räknade sina myrar efter deras högvattenstånd och som i den kalkulerade vinningen vanligen inkluderade jämväl en särskild part försumpad gammal odlingsjord; på andra sidan geologerna, som grundade sina siffror på konstaterade lager av torv, kalkbleke eller dylikt, alltså på objektiva men tämligen snäcva kriterier. Sålunda beräknade Wedblad 1899, att en utdikning av Igelkärr söder om Hagelstad skulle ge ”212 hektar &,2 ar, ungefär hälften mossmark och hälften annan odlingsbar eller odlad jord, hvilka äro af vatte öfversvämmade”; under det att Emil Haglund 15 år senare, då uppodlingen visserligen fortskridit rätt långt men knappast kan ha till oigenkännlighet förändrat marken, anger mossens areal till allt som 31 hektar.

Någon gång kunna för länge sedan totalutdikade myrar med på nytt stabiliserad vegetation förete kvardröjande element, som bära inresseväckande vittne om den gamla floran eller rent av ha ett aktuellt egenvärde. Så måste den troligen omkring 1910 avtappade Gudesjölundsmossen söder om Alvedsjö till god del ha haft karaktären av ett extremrikkärr. Detta framträder både i mossens sydände och i synnerhet i dess mittparti, som kring en liten steril agrelik ståtar med Ölands största och frodigaste bestånd av purpur-knipprot. Liknande, men ojämnförligt betydelsefullare iaktagelser kan man göra i den stora Eskilsmossen innanför alvaret mellan Eskilsund och Hagelstad.

Eskilsmossen, som dikades i början av 1890-talet, fick en kortfattad men mycket god växtsociologisk beskrivning av Ernst Hemmendorff 1897, innan avtappningen riktigt hunnit verka; vid detta tillfälle undersöktes även dess geologiska skiktning, liksom sedemera av Gösta Lundqvist på 1920-talet. I våra dagar är mossens norra och mellersta delar i det väsentliga uppodlade, under det dess södra del bibehållit en visserligen icke ursprunglig med mera idyllisk karaktär.

Bestämmande för markfuktigheten i mossens sydläge, rakt väster om korpskog, är i avsevärd mån ett bladvassbestånd, fordom ett litet kalkträsk, längst i sydväst. Detta avgränsas mot söder av en hassellund med inslag av ek, belägen på gammal fastmark och omslutande en stor grop med ag och starr. I öster och sydväst vidtar en kärräng, som icke blott är ett av de största på Öland, utan i mitt tycke den allra vackraste. Denna kärräng, som med hundra meters mellanrum är genomdragen av grunda diken mot nordväst, har en vegetation son domineras av blåtåtel (Molinia coerulea), ett av de banalaste gräsen. Ögonskelningen är marktäcket alldeles ursprungligt; det sannolikaste är likväl, att den nyutdikade marken först lagts ut som åker och sedan, efter ett par skördar, såtts i med gräs, kanske hundäxing (Dactylis glomerata) och timotej, till permanent vall. Man gjorde ofta så för att inte, som det hette, odla bort mossen; i annat fall kunde jordlagret årligen tunnas ut med 1 cm eller mera. Sedemera har den vilda floran på nytt etablerat sig och trängt ut kulturväxterna. Särskilt det näst sydligaste, 400 meter långa kärrängssegmentet, som hävdas med slåtter, har på detta sätt blivit något alldeles underbart att helt enkelt bara gå i: en fullkomlig jämn matta på lagom sviktande underlag. I förening med de anslutande segmenten bildar detta en plan gräsmark på inalles kanske 20 tunnland, behagligt inramad av lövskog och enbetsmark och helt ostörd av bebyggelsen.

Det sydvästligaste kärrängssegmentet, som är något fuktigare och mera ojämnt hävdat,ger en för vår tid unik bild av hur det fordom torde ha sett ut flerstädes i de näringsrikare nord-ölänska myrarna; ett icke så litet bestånd av knappag (Schloenus nigricans), i fastmarkskanten åtföljt av axag (Schloenus ferrugineus). Av knappagen återstår på Öland eljest blott ett fåtal högst sparsamma förekomster, regelmässigt i sällskap med axagen; och där äro rollerna ombytta: medan knappagen mest anträffas på högre nivå, rentav i uppväxande skog, står axagen nere i sumpmarkerna. Med sjunkande vattenstånd har nämligen axagen visat sin betydligt större spridningsförmåga genom att vandra ner i myren, förbi den i sig själv mera fuktighetskrävande men samtidigt tämligen torkresistenta knappagen. I Eskilsmossen däremot se vi de båda arterna i deras naturliga reöation, så som ännu är rätt vanligt på Gotland, och detta ger ett särskilt intresse åt Ölands enda riktiga knappagsbestånd. Här är det även gott om korsningar mellan de båda Schoenus-arterna; och det är icke otänkbart, att hybridiseringsförhållandena kunna vara av mera komplicerad beskaffenhet.
En annan botanisk märkvärdighet av ännu högre klass finna vi i Eskilsmossens sydläge, denna gång i den avlångt kraterformade lunden rakt söder om bladvassbeståndet. Här rör det sig om en mäkta sällsynt och ofullständigt känd orkide, den engelska knipproten
(Epipactis phyllanthes).Ytterligare ett fåtal ölänska förekomster äro kända - samtliga norr om Borgholm - men alla sparsamma; här däremot står växten i säkerligen flera hundra exemplar; på sina ställen ganska tätt, och har rentav vågat sig något ut i kärrängen. Denna, den engelska knipproten, utmärker sig för en förbryllande mångformighet, vars betingelser bilda en tacksam uppgift för vidare forskning.

Fig. 5 visar en kartskiss över Eskilsmossens mest skyddsvärda delar med sina närmaste omgivningar. Att i det huvudsakliga bibehålla detta område vid sitt nuvarande skick betraktar jag som synnerligen angeläget. Det är först och främst hassellunden med vårt lands kanske rikaste bestånd av den engelska knipproten; den bör icke betas av får eller - det värsta av allt - getter; och ej heller avverlas alltför hårt. Det är därnäst det syd-västligaste kärrängssegmentet med sin förekomst av knappag och med omedelbart-anslutande fastmarkskantenmed sitt agax; detta avsnitt bör betas av storkreatur på ett skonsamt sätt. Det är vidare den granna kärrängen, som utbreder sig norrut från Schoenus-beståndet; har den i så många år fått vara vad den är, så kan det kanske icke anses förmätet att vädja för att den måtte så förbli, alltför hävdad med slåtter och lämplig betning. Det är slutligen bladvass-sumpen i väster, i sig själv värdelös botaniskt och troligen även ekonomiskt, men nödvändig för omgivningens vattenbalans; för dess skull hoppas man slippa någon grundligare sanering av utfallsdiket, som längst uppe i Eskilslund är draget mot markens lutning, till Kalmarsund. Kanske skulle det ej heller innebära ett alltför kännbart ingrepp i den enskilda äganderätten, om det aktuella området finge förbli obebyggt; det rör sig om ren utmarl med nästan obefintliga vägförbindelser åt alla håll.

Den fara, som hotar de ölänska myrarna, har hittils genomgående legat i uttorkning, som oftast vållad eller åtminstone påskyndad av kulturen. På sistone har man emellertid kunnat notera mänskliga ingrepp av rakt motsatt karaktär. Längst i norr, vid Grankullavikens västra strand kring Nabbelund, ligga tre stora kalkkärr, som jag numrerar från söder. De företräda en numera på Öland ovanlig typ av Schoenus-kär i dess mest karakteristiska utbildning. I fråga om det 1. kalkkärret, strax öster om landsvägen 1 km SSO om det gamla sågverket, måste det dock för min del stanna vid visserligen välgrundade förmodanden. När jag första gången såg stället, i juli 1964, var den gamla tuvbotten nuss avhyvlad och upplagd i stora högar. Domänverket avsåg nämligen att här skapa ett klarvatten till att fromma fågellivet. Åtgärden som sådan bör knappast beklagas; ty om det sålunda ”sanerade” kärret lämnas åt sig själv, kommer den gamla vegetationen att förr eller senare vandra in på nytt, under snarast förbättrade förhållanden. Denna rekoöonisation blir synnerligen intressant att iakttaga. Beklagligt är däremot, att det relaterade företaget icke sybes ha föregåtts av en botanisk inventering.

Av de båda övriga löper 2. kalkkärret mot söder från sågverket, medan 3 kalkkärret 600 m nordväst om Nabbelund är orienterat i öst-väst. De båda kärren förete i huvudsak likvärdiga bestånd av axag med sparsamma inslag av knappag. Härtill kommer på den nordligaste lokalen bland annat något klådris (Myricaria germanica); den sydligaste åter har en rikedom på orkideer, ej minst ovanligt praktfulla korsningsformer mellan ängsnycklar och fläckig nyckelblomster (Orchis incarnatus x maculatus), som gör den särskilt behaglig och givande. Dt 3. kalkkärret är ännu fyullkomligt orört. Dt 2. är på ett skonsamt sätt genomdraget av ett utfallsdike västerifrån; men dessutom har på sista året tagits upp en gata för ett part inseglingsmärken, som väl kan tolereras men icke pryder sin plats

.”Hamnen i Nabbelund”, anför 1965 års ölandsutredning, ”kräver icke minst ur turistsynpunkt ett annat utseende. Domänverket har på föredömligt sätt påbörjat röjnings- och städningsarbeten, och under förhoppning att Domänverket i egen regi skall verkställa en planläggning, inrymmande bl.a. restaurant, hotellanläggningar med stugor, campingplats och båthamn för östersjöseglare, har området i planen redovisats exploateringsbart för angivna och liknande ändamål”. Häremot är intet att invända; men det må vara tillåtet att i tid anmäla sådana synpunkter, att de botaniskt värdefullare delarna av främst det 2. kalkkärret icke onödigtvis spolieras.
Närmast till Domänverket riktar sig ännu en framställning. Sydväst om Byrum har av två höga dyner, den ena längs med, den andra tvärs mot kustlinjen, dämts in i ett kärr av drygt 300 meters längd och några tiotal meters bredd. Kärret, som har sin längdsträckning mot nordväst, är direkt åtkomligt dels från landsvägen vid avtaget till Bränsle, dels från byggelsen på höjden norr om Byrums Sandvik. Österut omväxlar ett alsockelkärr med bestånd av blåstarr och bunkestarr (Carex vesicaria och elata), men längst i väster vidtar en kärräng med gles trådstarr (Carex lasiocarpa), vilken mot norr fortsättes av ett vitmossekärr i intensiv växtkraft och genomvävd av tranbär

(Oxycoccus quadripetalus).

Dynkärret i Byrum rymmer på en mycket begränsad yta ett flertal distinkta sumpmarkssamhällen, däribland en liten leande Sphagmum-mosse. Redan därigenom har kärret ett betydande intresse. Härtill kommer emellertid, att det inom ramen för ett egentligt fattigkärr uppvisar en utomordentligt artrik flora med många för Öland ovanliga inslag. Sålunda möter man i den sydvästligaste trådstarrs-sektornicke blott dystarr (Carex limosa), som eljest numera blott finnes i Svarvikskärret, utan därtill vitagen (Rhynchospora alba), som icke på hundra år observerats i Vedborms träsk, där den haft sin enda kända ölandslokal. Bland övriga för Dynkärret mera exclusiva arter kunnas nämnas tuvull (Eriophorum vaginatum), de båda starrarterna Carex diandra och elongata, korallrot (Corallorrhiza trifida), silkeshår (Drosera rotundifolia), (Hottonia palustris) och topplösa (Naumburgia thyrsiflora).

Dynkärret i Byrum, som ej blivit uppmärksammat förrän 1964, är märkvärdigt i ännu ett hänseende. Eftersom man vet, eller i varje fall torde med tmlig noggrannhet kunna få fram ur de lokala annalerna, när flygandsdriften på platsen hejdades, är det fullt tänkbart att man därmed också har Dynkärrets ålder bestämd på något tiotaö år när. Ett sådant vegetationshistoriskt forskningsobjekt har ett sällaynt värde för framtiden.

Under sådana omständigheter bör det vara en plikt för domänverket att särskilt sörja för Dynkärret i Byrum. Den egentliga faran ligger i att kärret förr eller senare tas i anspråk som en diskret soptipp för sommarbebyggelsen i Brum Sandvik, vilken i och för sig skulle vara dess mest ekonomiska användning. Något ved kan utvinnas, men för den framtida förskningen vore det sannolikt bättre, om albeståndet finge ostört växa upp och ruttna ner. En totalfredning är här på sin plats, betat endast av älg och rådjur.

Anförd litteratur
- Almqvist Erik, 1949:
Nya fynd av hieracier och andra kärlväxter på norra Öland. - Sv. Botanisk Tidskrift
- Aminoff Feodor, 1949:
Instrument vid besiktning den 2 juni 1949 av ett område - So 6 - å kronoparken Böda
Återgivet som bilaga till Dahlskog 1953,
- Bidrag till Sveriges officiella statistik. H. Kongl. Maj:s Befallningshafvandes femårsberättelser. Ny följd. 5, Åren 1876-1880. Kalmar län- Stockholm 1882
- Brusenius Daniel, 1767: ”Beskrifning öfver Högeby socken”. - Från Inrikes tidning nr 25, 27/1767 återgiven av Lennart Widerberg i Ölansk Bygd 1963.
- Calmar Läns Kongl. Hushållssällskaps Handlingar
- Dahlskog Sten, 1953: Öland-inventering 1953. - Manuskript, bl.a. hos Svenska Naturskyddsföreningen.
- De La Grange Georg, 1813: Län-Beskrifning. - Calmar Läns Kongl. Hushållssällskaps Handlingar. Förste Afdelningen.
- Haglund Emil, 1914: Redogörelse för torfmarksundersökning på Öland sommaren 1913-
Svenska Mosskulturföreningens Tidskrifr
- Hanson Sven, 1945: Ett naturskyddsvärt ölandskärr. - Sveriges Natur.
- Hemmendorff Ernst, 1897: Om Ölands vegetation. - Upsala.
- Kalmar Läns Kongl. Hushållssällskaps Handlingar. - Kalmar 1813-1843 etc. - Inneh. bl.a. Årsberättelse till Kongl. Lantbruks-Akademien.
- Periodisk Skrift; afhandlande Calmar läns södra Kongl. Hushållssällskaps werksamhet
Kalmar 1862-1872 - Inneh. bl.a. årsberättelse från Ölands Norra Mots Afdelni
ng för 1870.
- Kalmar Läns Södra Kongl. Hushållssällskaps Periodiska Tidskrift. Ny följd. - Kalmar 1873-1900 etc. - Inneh. bl.a. årsberättelser o. a. uppsatser av lantbruksingenjörerna Henrich Manget 1872-1884, D. Wedblad 1885-1889, N. L. Floren 1900-1904 och C.J, Kling 1907-1919.
- Lundqvist Gösta, 1928: Studie i Ölands myrmarker. - Sveriges Geol. Undersökningd årsbok 22, N.o. 3.
_ Naturvårds- och exploateringsplan för Öland. - På länstyrelsens uppdrag utarbetad av överlantmätaren Gunnar Arnberg och dagtecknad 1 jan, 1965. - Stockholm 1965.
- Petersson P.A., 1954: ”Dövgäddisar” på Hornsjön. _ Ölänsk Bygd
- Pettersson Bengt, 1958: Dynamik och konstans i Gotlands Flora och vegetation. _ Acta Phytogeogr. Suec. 40.
_ Sögren Erik, 1954: Strandvegetation omkring Hornsjön. - Ölänsk bygd.
- 1957: Hornsjön - en sjö med intressant förflutet. Ölänsk Bygd
- Sjöstrand M.G., 1850: Enumeratio plantarum in Ölandia sponte nascentium. - Nov. Acta reg. Soc. scient. Upsal. XIV.
- 183: Calmar läns och Ölands Flora. _ Calmar
- Sterner Rikard, 1926: Ölands växtvärld. - Kalmar. _ 1938: Flora der Insel Öland. - Acta Phytogeogr. Suec. 9.
- Liggare över Ölands <Flora, kartotek fört fram t.o.m. 1955 och numera förvarat i Riksmuseum.
- Wedblad aniel. - Se under Kalmar länd södra......