Carlstad den 10.12.86

Min lilla älskade tös!

När jag skrifver dessa rader, sitter du på Dalslandsbanan. Jag hoppas så innerligt att din resa hittilldags gått bra, och att äfven den återstående delen måtte göra detta. När du läser dessa rader, har du, det hoppas jag redan ett par dagar, välbehållen och kry, befunnit dig på Näsinge. Utaf detta bref kan du således egentligen ingenting få veta, liksom jag icke heller kan hafva mycket att berätta. Jag skrifver det egentligen också endast för att bibehålla ett inre samband med min älskling. Du skall likväl icke vänta dig att få något sammanhängande bref, eller något bref med mening i, ty jag känner mig allt litet trött. Jag har icke varit riktigt kry på f.m. kunde icke svettas på natten: Känner mig dock bättre nu på e.m. Jag är dock full af oro för din skull. Hvad jag skall blifva glad, när jag får underrättelse om, att du är lyckligt framkommen. Hvad jag längtar efter dig! Så tomt det är här i huset, nu när du är borta. Du var livet här. Allt går nu så trögt och långsamt. Du satte lif i spelet, men derföre överansträngde du dig också. Det får du noga akta dig för på Näsinge, hör du det min lilla Vissa! Ack det är så mycket  jag skulle vilja säga dig min älskade tös, men min tanke är nu så trög, jag kan icke få fatt på någonting, annat än att jag älskar dig, och att du är mitt allt, och att jag derföre gränslöst sakna dig nu, när du är borta. Var rädd om dig Vissa! Nu skall jag gå och sätta mig på min soffa och tänka på dig och oroas för dig, tills jag får underrättelse ifrån dig.
Helsa alla de mina på det hjertligaste ifrån mig. Hur togo Hofgaards emot dig?
Skrif snart till din egen
Anders Niclas, som är vid mycket dåligt lynne.