Carlstad den 10.6.85

Min kära lilla fästmö!

Hvem är snäll och rar om icke! Ser du, jag hade väntat att under dessa veckorna blifva försatt på indragningstal, och så får jag det ena brevet efter det andra. Tack älsklingen min! Du ver hvilken inverkan dina bref har på mig; du vet, att jag icke kan vara dessa förutan. Orsakerna därtill äro flera, förnämligast, att jag älskar dig. Alldeles samma anser jag vara orsaken till att mina egna epistlar äro så välkomna. Ser du lilla partiska varelse, de äro icke alls väl skrifna, och hvad mera vackert, du säger om dem. Hela hemligheten är den, att du älskar mig (derföre skall du inom parantes få en kyss) och derföre hafva också mina bref ett visst värde för dig. Deremot kan jag, alldeles tvärt emot hvad du tyckes antaga, svara ja på de frågor, hvarmed du börjar ditt näst sista bref, ty ditt stil är verkligen ledig, och innehållet intressant. Jag har aldrig läst bättre hopkomna fruntimmersbref. Och om vi skola gå riktigt till grund med saken, så äro kanske dina andra bref (=de som icke äro till mig) de i formelt afseende bäst skrifna. Ja Vissa, nu tycker du, att jag är dum, men äfven det ger mig glädje, att min lilla fästmö så intelligent och fint bildad. Vet du, att jag vill icke neka till, att det hade varit litet obehagligt att från sin fästmö erhålla illa skrifna och stavade bref. Dock vet du väl älsklingen min, att det icke är det formelt utmärkta i dina bref, som väcke hos mig en så oändlig känsla af glädje och lycka. Ack nej, det är din kärlek och min kärlek, som gifve den en så underbar förmåga. Hur lycklig skall jag icke blifva, när den dagen äntligen randas, då vi icke längre genom bref behöva uttrycka vår kärlek. Och tänk Vissa, det är icke mer än en och en half vecka till den dagen. Hvilken dag kommer du? Res första dag du kan. Låt dem icke övertala dig om att stanna qvar någon dag. Ack jag längtar så gränslöst efter dig. Hvilken lycka när jag får trycka dig i mina armar och kyssa dig.
Du talar i ditt sista bref om min uppgörelse. Jag förstår dig så väl älsklingen min. Men nog har en fästman rättighet till att taga god natt af sin fästmö mer än en gång. Tyckte du icke om det Vissa? XX Men du har rätt i, att vi skola vara återhållsamma – bara vi kunna.
Jaså min lilla tös skall icke blifva så medgörlig som i Påskas! Kan du tänka dig, att din hotelse alls icke förskräcker mig. Den förlorar helt och hållet sin udd genom ett annat uttryck i ditt bref, som jag tager fasta på, och det är, att du fruktar för att ”kyssa ihjäl” mig. Pröfva bara på Vissa, jag är alls icke rädd. Jag tror icke, att jag skall blifva dig något skyldig. Min kärlek är varm liksom din,  och deri ligger en oändlig sällhet. Ja Vissa, vi äro lyckliga så som två människor visst aldrig varit. Här tala vi icke om annat än vår resa och huru vi skola tillbringa sommaren. Vi göra upp alla möjliga planer, och det är så tomt att icke hafva dig med i våra överläggningar. Vår vistelse i Arvika blir nog icke så långvarig. Ser du, du anade fullkomligt rätt, när du i ditt sista bref trodde, att jag längtade hem. Jag kan icke förstå, hur du kunde känna det. Det är ett nytt bevis på, huru nära vi stå hvarandra. En ganska stor längtan efter gamla Näsinge har verkligen gripit mig, och jag väntar mig af sommarbesöket der  mycket nöje, endast under den förutsättningen likväl, att du är med, min älskling, mitt allt. Med dig vid min sida, älskade Vissa, skulle bestämdt Sahara vara ett paradis.
Gerdas födelsedag tillbragtes lugnt och stilla. Malmstedtarna stannade till middag och vi hade ganska muntert. Jag var efter vanan ganska besvärlig, och det var för at sladdra på mig som Emilia satte ihop motföljande bref
Farväl min älskade. Kom snart till din egen Anders Niclas.

Alla helsa; bland andra också lilla Lotta, som aldrig tala om annat än dig.