Carlstad den 13.3.85

Min ljuvligaste älskling!

Det är nu verkligen ganska läge sedan jag skref, och jag känner det också riktigt tungt. Men så har icke heller du på sista tiden skrivit just så ofta; jag har icke fått mer än ett bref förra veckan och ett denna,  och vet du min lilla tös, det är allt bra litet. Ack jag gläder mig så mycket år bina varma, kärleksfulla rader. Det är ju på dem som jag skall lefva. Hur kan du tro, älskade, att jag icke skulle vilja, att du helt och med allt ditt hjärtas värme skulle älska mig. Gjorde du inte det, så skulle det bringa mig till förtvivlan, och den dagen du inte gör det, vill jag icke lefva. Visst både får och skall en fästmö älska sin fästman på det sättet, och, mitt hjärtas älskade, äfven en fästman får ock så älska sin fästmö. Hvilken rikedom är väl detta! Men några avgudar behöver man icke derföre hafva. De behövs icke på något sätt skymma Herren derofvan, och det var bara det jag menade med mitt uttryck. Och den kärleken, den rätta, den varar alltid, alltid, den försvagas icke, om än mångahanda bekymmer lägg sin tunga börda på en, utan förhjälpen till att bära dessa så, att lyckan ändå sitter  qvar därinne i hjärtat, och sprida värme ock ljus öfver levnadsvägen. Låten oss så älska, min älskade, ja låtom oss bedja Gud att kunna så älska hvarandra. Då lefva vi fått nog och man är nog här i världen; då skulle vi bära paradiset inom oss, äfven om vi försattes midt i dess torra, brännande öknen, liksom nu en rik  kärleksvärld blomstrar inom oss. Och lofva mig så älskling, att lägga bort alla sådana der dumma ”tänk 0m”, men om de komma, så tig aldrig med dem, utan gör som nu, tala om dom för mig, så skall jag hjälpa dig att taga bort dem.
Ack, om bara Påsken vore inne, så skall jag väl övertyga dig om, huru innerligt jag älskar dig och huru fullständigt jag givit mig åt dig, du ljuvaste qvinna. Vet du, det går en ström af lycka genom hela min varelse, när jag tänker på att jag eger en verklig qvinna, ljuf ock älsklig som ingen qvinna mer kan vara. XX
Tante och jag hafva varit i Arvika, kan du tro det? Vi reste dit i tisdags e.m. och jag återvände torsdag f.m. men Tante är ännu qvar ock kommer icke förr än i morgon qväll. Saken var den,  att Hilma underrättat mig om, att i Arvika skulle blifva auktion på en del möbler, däribland en matsalsmöbel af ek, och då man kunde tro, om jag icke hade lust att blifva spekulant, och i så fall komma till Arvika ock se på möblerna. Jag beslöt mig för att göra detta, samt övertala Tante att följa med. Vi blefvo mycket väl mottagna. Jag besåg möblerna, af hvilka en del var rätt vackra, betänkte de priser, till hvilka jag ville gå, samt reste hem igen på torsdags morgon, då jag omöjligen  kunde utverka mig längre ledighet. Tante stannade qvar för att ställa med auktionen, som var igår. Jag har redan haft underrättelser om. Att alls ingenting köptes, emedan priserna hållits oväntadt högt. Min missräkning var just icke så stor. Emellertid var det mycket roligt att komma till Arvika. Alla mycket vänliga. Si någorlunda kry, morbror också. Allting var sig så likt och dock så olikt mot i somras. Du kan aldrig tro, hur egendomligt, det var att besöka alla gamla kära platser, märkliga sedan i somras. Det kändes nästan, som jag nu först hade sett dem. Säkert är, att jag nu på denna korta tid, såg mer af Arvika, än på hela tiden i somras. I somras måtte jag gått……. I ett rus. Men hur osaligt var icke nu allting. Jag saknade livet i själen deri, - jag saknade dig. Hvarenda fläck hade något att säga mig om min älskling, och min längtan och mitt vemod ökades med hvarje steg jag tog. Och dock var det roligt att återförnya bekantskapen och lefva om igen de för evigt minnesvärda dagarna i somras. Om dig talade vi mycket, din skål dracks till ock med på middagen med acklamation. Morbror och flickorna vilja nödvändigt, att vi skola titta till dom till påsk, de påstodo till ock med, att de hade ditt löfte, hvilken likväl torde vara misstag,  enligt hvad jag kan se af ditt sista bref. Emellertid, kom så snart du kan till påsk och skaffa dig så långt lof om möjligt, så skola vi se, hvad vi kunna göra.
Flickorna tyckas längta mycket efter dig och fortfarande hafva sina gamla anspråk på dig qvar. Då vi talade om sommaren .nämnde Si, att du lovat komma till dem till sommaren, ock då jag anförde, att vi först ock främst måste besöka Näsinge, emedan det kanske är sista sommaren, som vi det kunna göra, blef Si nästan litet stött, ock frågade litet häftigt, om jag vill tvinga dig att bryta dina löften? Stackars lilla Si, hon har ännu icke riktigt lärt sig att sätta sig in i situationen. Emellertid skulle jag gerna vilja veta, om min älskling, skulle tycka mycket om att vara i Arvika och jag icke vore med. Säg mig det, min älskling? Mot din vilja skall sannerligen ingenting skilja oss åt, ehuru naturligtvis en gemensam vistelse i sommar i Arvika näst icke är omöjligt.
Alla helsade dig på det vänligaste.
Jag måste nu tyvärr sluta; jag skulle ännu hafva mycket att prata med dig om, men tåget går strax.
Våren tycks nalkas, ock med den ökas min längtan. Dina blommor trivas bra och vänta på sin egarinna och det gör jag med. Farväl ljufligaste. Skrif snart till din egen
Anders Niclas.