Carlstad den 13.5 85

Min egen älskade fästmö!

Hvad du lät mig vänta länge denna gången, ända från torsdag till Tisadag. Jag började också blifva litet otålig och gock och muttrade. Men nu är det bra igen. Dina rader hafva nu som alltid bevisat din undergörande kraft på mig. Du kan aldrig tro, hvilket starkt intryck jag mottager af dina bref. Minst en hel dag efteråt är det precist, som om det sjöngo inom mig, bara jag tänker på dina ord, och mitt lynne är det mest rosenfärgade. Men sedan längta jag åter efter bref. Och så kan du kalla dina bref ”soppa på en spik”. Fy, att gifva en så vacker sak ett så fult namn. Nå ja, låt vara att det är en ”spik”, som du kokar på, men det är åtminstone, ”en spik, som drar”, och ansträngningen blir delikat. Jag försäkrar dig, att jag är fullkomligt nöjd med den, ända till dess den der  tidpunkten inträffar, då du fullbordar din hotelse och icke serverar mig längre med sådan der soppa. Jag lovar dig och kan lugna dig med, att jag med sant tålamod (för att icke säga något mycket mer) skall fördraga upphörandet af den der rätten. Jag antager, att matsedeln icke kommer att förlora derpå. Eller hur Vissa, min älskling? Men till dess det sker, och det är ju ännu så långt dit,  så skulle jag vara så glad och tacksam, om du litet oftare ville servera mig med den der soppan.
Ja Vissa, när skall sommaren komma? Den dröjer visst längre än vanligt. Men ännu ser allting så vinteraktigt ut. Ingen värme ha vi ännu haft. Ett ruskigt väder med regn och snö! Växtligheten är derföre icke alls utvecklad. Jag tycker, att allt står på samma punkt, som när du var hemma.
Tänk Vissa, att det knappt är mer än 4 veckor sedan du reste, och jag tycker det är en hel evighet sedan. Jag längtar så obeskrivligt efter att åter få träffa min älskade fästmö. Hvad det är roligt att hafva en liten fästmö! Tänk om vi får en vacker, varm sommar med sköna, ljumma qvällar, hur herligt skall det icke då vara att lefva, Vissa! Mitt hjärta sväller af levnadslust i levnadskraft mer än någonsin, och ibland skulle jag hafva lust att försätta berg eller hitta på något riktigt stort. Ja Vissa, när du står vid min sida, förmår jag allt. – Men älskade, du skall vara rädd om dig. Hur oförsiktigt att sitta vid fönstret och skrifva, när det blåser och regnar in! Jag vet att du gjorde det, när du skref sist. Hur lätt hade du icke kunnat blifva förkyld! Kanske du blef det? Du får icke sitta der, förr än det blir bättre omständigheter. – Ack du lilla oförståndiga varelse, hur får jag icke hafva omtanke om både dig och mig! Der du, jag är ofta ganska orolig för din skull. Så ofta det dröjer något längre med bref, än jag beräknat, kan jag aldrig fullkomligt värja mig för den tanken, att icke allt står rätt till. Det är oftast onödiga bekymmer, men jag kan nu än en gång för allt icke blifva qvitt dem, så länge vi är skilda åt. Och Vissa, det beror ju inte på annat, än att jag älskar dig så högt. Men kanske du tycker, att en sådan kärlek blir besvärlig. Då får jag försöka att låta bli, men ser du älskling, jag skulle vilja bära dig på mina händer; du vet icke, hur väl jag vill dig. Älskade, mitt allt.
Randels predikan tyckte jag rätt bra om. Den var särdeles enkel, utan allt ordprål; och det han sade var sant i rätt. Dock röjde den icke någon djupare erfarenhet, eller gjorde något kraftigare intryck, åtminstone icke på mig. Jag föreställa mig, att hans s.k. parti, det f.d. sjöholmska, skall känna sig ganska lurade på honom. Han vill icke för någon del vara  parti menniska, utan undviker nära nog ängsligt allt som kan syfta ditåt; i hans predikan fanns icke ett spår af någon känslosam vältalighet, och slutorden till församlingen utgjorde enbart en enkel bön om Guds hjelp. Det var bestämdt något helt annat än hvad de hade väntat.
Min älskade jag får nu sluta. Jag skall börja på min predikan till i morgon. Jag har fått Fröding att predika aftonsången nästa söndag, så att då blir jag åter ledig. Skönt!
Farväl älskade, du vet ju huru jag älskar dig, och du glöder ju sjelf af kärlek. Må vi alltid brinna. Din egen
Anders Niclas

Hvad jag gläder mig åt din bekantskap med gamla fröken Wettergren. Hvad jag gerna unnar dig den förnöjelsen att få prata med henne. Älskade, det är något stort, att vara allt för en qvinna. Om du visste hvad mitt hjärta sväller af stolthet vid den tanken! XX