Carlstad den 15.4. 85

Mitt eget älskade barn!

Huru obeskrivligt jag saknar dig, det kan jag icke ens uttala. Hur beklämdt var icke mitt hjärta, då jag kom tillbaka från stationen ock icke fann dig här i rummen. Hur hade icke varje stad, hvarje plats sitt minne, som gjorde tyngden större. Och huru dyster är icke våningen dag efter dag. Skilsmessan känns mig nu svårare än någonsin förut; jag vet icke, hvad det kommer sig. Kanske voro de dagar vi voro tillsammans alltför lyckliga, eller också har mitt behof af din närvaro än mer ökats, så att jag nu omöjligen kan undvara dig. Men jag vill rycka upp mig, jag vill icke klaga. Jag har ju så mycket att vara tacksam för, att glädja mig öfver. Jag eger ju dig, om än några mil skilja oss åt, ock då kan jag ju vara lycklig. Men det är så med mammon, - hon är egoistisk, hon vill ständigt se det älskade försm… för sina ögon ock njuta af dess kärlek. Ock det längtar också min älskling efter, det är jag fullt viss om, ock deröfver fröjdar jag mig, ock derföre får jag gifva mig till tåls, ehuru det känns bra tungt, att icke  hafva dig här, min älskling. Nu är det ingen som kommer att möta mig på seminariet, ingen som sitter och äter med mig,  ingen som smeker mig, ja, ljuset är borta, och allt är mörkt och kallt.
Nej, nu märker jag, att jag är oförbätterlig. Jag hade ju bestämdt och lovat att icke prat några galenskaper, och att icke göra både dig och mig sorgsna, genom att åter väcka minnena från de senast gångna dagarna. De äro många, Vissa, och en gång skola vi icke blott väcka dem, utan äfven fortsätta dem; eller hur, min älskling? Lef och var lycklig!

Hvad ditt förslag beträffar att stanna ett år eller en termin längre på Vårgårda, så sätter jag mig alldeles bestämdt emot det. Vill du som jag, så slår du alla sådana tankar ur hågen och säger fru Heyman bestämdt neg ifrån början. Du menar väl icke heller riktigt allvar, när du frågar mig, om du skall stanna. I alla händelser skulle du icke hafva stannat på Vårgårda. Om våra förhoppningar reaksieras, så skulle vi vid denna tiden om ett år icke lefva så långt igen till vårt bröllop. (armias XX). Och ett år är sannerligen icke för mycket, för att du icke blott skall hinna,  sätta dig in i hushållsangelägenheterna, utan hinna med tusen andra ting; du har väl litet att syssla med till egen utrustning och att hjälpa mig med att plocka ihop vårt bo, som ju inte kan vara färdigt med ens. Och jag antager, att min lilla fästmö gerna vill hjälpa mig med det, och icke endast erhålla underrättelse genom bref om hvad jag i den vägen gjort. Det skulle då alldeles föringa nöjet för mig åtminstone, om jag icke under den tiden finge hemföra dig vid min sida och rådgöra med dig. Tante gillade, också fullkomligt dessa mina skäl för att du icke längre än till midsommar skall stanna på Vårgårda. Laga för all del, att du då blifva ledig, ty jag märker autonom, att det icke är godt, att mormor är allena.
Mitt hjärtas älskade, outsägligt tack för de herliga dagarna, som vi upplevat. Jag hoppas, att du icke på något sätt haft skada deraf. Underrätta mig noga, hur det står till med din helsa.
Farväl ljuvligaste fästmö, grannaste qvinna, mina ögons ljus. Skrif snart till din egen
Anders Niclas

Låt ingen övertala dig att stanna längre än till midsommar!
Samma dag som du reste hade jag ett litet bref från Pappa, då han säger att han känner sig mycket mätt och oduglig till allt. Måtte Herren låta oss behålla honom! Robert skall i morgon taga sin examen. Hur det går är tvifvelaktigt. Hur som helst, så har han tagit hyra som 1 ste styrman  på det största och bästa fartyg i Strömstad, med en kapten, som han är god vän och bror med. Stannar efter examen endast två dagar  hemma. Kan derföre icke hinna besöka Carlstad. Alla på Näsinge helsade lilla Vissa, som tyckas vara allas förtjusning, på det hjertligaste och glädja sig öfver att få träffa dig till sommaren.
Min älskade, jag kysser dig och trycker dig i mina armar. XX