Carlstad den 17.3.85

Min outsägligt älskade!

Ehuru ganska trött efter ett par dagars tröttsam tjänstgöring, vill och kan jag icke låta dig blifva utan bref. Det blir dock endast några rader, ty, såsom jag kan se af klockan, är det icke mer än en halftimme, till dess tåget går. Det är bra förargligt med den här brefskrifningen; det är så svårt att få tiden att räcka till. Det händer mig ganska ofta, att jag så gerna skulle vilja skrifva,, men så får jag omöjligen tid, för att tåget redan är gånget. Finge jag göra som jag ville, så skref jag näst ett par gånger om dagen, ty det är med mig alldeles som med dig, att jag, näst det att få bref, icke har någon  större glädje än att klottra ihop några osammanhängande rader till min älskling. Men hör du älskade, om det någon gång skulle dröja öfver tiden, så blif inte ledsen; det har aldrig berott på annat, än att tiden inte velat räcka till.
Jag har nyss tagit mig en liten lur, och legat och tänkt på och drömt om en viss ung dam nere på Västgötaslätten. Vägen dit ner har min tanke genomvandrat tusen gånger och den är väl bekant, och dock är det alltid lika roligt och lika nytt att göra den resan.
Ack, min älskling, det är dock en underbar sak att älska och att vara älskad, och huru mycket man skrifver om den, mer talar  om den, så är den likväl lika förundransvärd. Hvad jag fröjdar mig öfver Påsken och hvad jag med otålighet räknar dagarna dit. Visst har jag mycket att göra, (men lärobarnen kommer jag dock icke att undgå påsklovets läxa), men jag får ju dock hafva dig hos mig; du får sitta bredvid mig, jag får se på dig, kyssa dig,  o.s.v. huru förtjusande; jag längtar därefter, så att jag kan icke  beskriva det. Jag tror icke, att Tante är så nogräknad med, om du kommer in i mitt rum, som hon varit förut. Nu sedan Adler flyttat, hända det rått ofta, att flickorna i skymningen sitta inne hos mig, äfven om hon icke är närvarande.
Skall det inte bli roligt Vissa, att vara hos mig i mitt rum? XX
Äfven om jag skulle arbeta, kan du ju sitta i min gungstol; vill du inte det? Älskade, det är dock en herlig sak att lofva! Jag sväller af levnadslust och friskt mod, och det är du, lilla förtrollerska, som har ingivit mig det, och borttagit den benägenhet till melankoli, som förut fanns hos mig. Hur oändligt mycket har jag ej att tacka dig för, jag funnit och vunnit dig. Men det sista gjorde jag också med storm och överrumpling. Du kan icke neka, Vissa, att du icke älskar mig, förr än jag friat. O det förarga mig ibland. Men nu är det bra. Jag vet att jag eger dig helt, och därför är jag lugn och lycklig.
För dina senaste bref gifver jag dig mitt hjärtas innerligaste tack, äfven för de der raderna, der du grälar så ordentligt på mig; ack hvad det är förtjusande att få ovett af min älskades läppar; jag  skall tålmodigt taga emot mera ovett, då vi träffas. Jag skall nog hitta på medel, att tysta dig, ifall det skulle bli för mycket.
Hvad din resa beträffar, så vet du nog, att du med stor otålighet väntar, ju förr dess hellre. Derför må du ställa din resa som du vill. Men när jag tänker på, det långa uppehållet i Laxå, känner jag en sådan oro, att veta dig vara ute och resa på natten. Gör likväl som du vill. Du kan icke ana, hur välkommen du är till din längtande Anders Niclas.

De dina helsa hjärtligen, men hinner ej skrifva. Så ock Alma och Tanter Ahlgren och Malmstedts.