Carlstad den 2.5.85

Min älskade fästmö, mitt lif, mitt allt!

Hvad är på färde? Ditt sista bref, som jag fick för en liten stund sedan, tyckes vittna om, att min älsklig känner sig nedslagen och orolig. Är det någon fara, som hotar dig? Du säger, att du skulle vilja söka ”skydd och hjelp och tröst och ro hos mig? Hvad menar du? Jag förstår dig icke riktigt. Är det något särskildt, som nu gör dig beklämd? Så har du aldrig skrivit förr. Känner du behof af att få komma hem och vara hos mig, ack, så vet du väl älskade, att ingenting i världen skall kunna hindra mig ifrån  att förverkliga din önskan, som ju också är min. Meddela mig nu med omgående helt och fullt, utan att dölja någonting, hvad som nu ligger dig om hjärtat. Dina ord hafva uppväckt en sådan oförklarig oro hos mig, som icke kan stillas, förr än jag erhåller några rader ifrån min älskades hand. Du liksom jag har hitintills varit så trygg och lugn i din kärlek; derföre känner jag icke igen ditt sista bref.
Vissa, min älskade, jag gör mig helt visst onödiga bekymmer, men lugnar mig snart med några rader. Du är ju mitt lif och  du står mig så nära, att jag icke kan känna mig glad och lycklig, om jag finner eller tror mig finna, att du icke är det.
Mitt hjärtas älskling, jag skulle gifva mycket, om jag i denna stund finge tala med dig och sluta dig i mina armar och hviska  kärlekens ord i dina öron och förnimma din genkärlek.
Du uppmanar mig i ditt bref att vara ”förståndig och inte hitta på några tokigheter”. Jag erkänner intet vara tokigt, som än gjordt i kärlek och af kärlek, så vida det icke i ock för sig är något ondt ock orätt. Jag vill aldrig blifva förståndig”; därtill är jag alltför lycklig i min ”tokighet”. Eller hur, Vissa? Icke heller är det min mening, att du på Näsinge skall ”lära dig sköta ett landthushåll”. Det lär du dig först så småningom genom egen öfning. Och hvad gör det, om det till en början går litet på tok. Det skall blifva riktigt förtjusande, tycker jag. Vistelsen på Näsinge behöver derföre ej blifva så långvarig, så vida du ej sjelf vill. För öfrigt faller det ju af sig sjelf, att Tante så gerna vill hafva dig här kommen så mycket som möjligt. Den der fejden, som jag omtalade i mitt sista bref, och som jag angående den saken levererade med Tante, var bara skämt, kan du väl förstå.
Hur länge skall den det löjtnanten stanna på Vårgårda? Skall han slå sig ner der för alltid? Emellertid var det roligt, att du i honom fått ett angenämt sällskap. Var ”bergsbestigningen” lyckad?
Du frågar mig, om det var något sjelfsvåldigt, att du stannade hemma, när de andra reste till Montzers? Det kan jag alls icke finna; du har därvid naturligtvis helt och hållet fri vilja att göra som dig tycker, utan att någon bör deröfver kunna stöta sig. Du  kan aldrig ana, hvilken djup glädje jag känner, när jag märker att jag är för dig allt, och att du litet eller intet bryr dig om andra makar, hvem det vara må. Jag är  gränslöst avundsjuk och svartsjuk om dig, det medgifver jag gerna; och jag kan derföre knappast fördraga, att andra skola få se dig och tala med dig men icke jag. Outsägligen älskade fästmö, hvad jag längtar efter dig.
Men jag glömmer ju alldeles att tacka dig för din vackra gåfva. Om du visste, hur hjärteglad jag blef deröfver, ty hvarje stygn vittnade om, att jag lefde ständigt i dina tankar. Och ser du, det är min ära och min stolthet att vara dina tankars föremål. Jag blef så förundrad  öfver paketet och undrade så mycket, hvad det kunde vara, och när jag då fick se det vackra arbetet, gick det som en glädjestråle genom mitt hjärta, ty det stod så klart för mig i hon tänker ändå på mig. Ack, älskade,  nu tycker du kanske att jag är dåraktig, men jag icke hjälper det, ty jag älskar dig af hela min själ, och kärlek och dårskap hafva ganska mycken förvenskap.
Vi firade vår första Maj ganska trefligt. Det var lof hela dagen, i alla skolor, och vädret, något mulet på morgonen, blef frampå dagen ganska vackert. Vid 10 tiden på f.m. gick jag ut några ärenden och tittade därvid upp till Malmstedts. Moster Petronella bjöd på vin och din skål dracks så som alltid. Vidare överenskom jag med flickorna Malmstedts, att de skulle komma och hemta oss vid 11 tiden, hvar efter vi skulle gå ut till Jakobsberg. Det gjorde vi också, sedan vi avskickat telegrammet till dig, efter att äfven här hos Montans hafva druckit din skål. Stämningen var mycket glad. Du kan aldrig tro så egendomligt det var att besöka Jakobsberg. Vi gjorde det mycket grundligt, besågo ock ibland annat ”Vissas sjö” och helsade från dig. Vid hvarje sten  vid hvarje träd och buskar tänkte jag: Här har Vissa suttit, här har hon gått, här har hon lekt; jag tyckte mig överallt vara omgifven af dig. Öfverallt såg jag dig för mina ögon, och jag hade riktigt svårt att slita mig ifrån Jakobsberg, Hvad jag älskar dig Vissa! Mitt allt här på jorden! Herren gifver sin nåd till oss båda.
Aftonen tillbragte Malmstedts här hos Montans; ganska tråkigt för övrigt; jag satt nästan hela qvällen i min gungstol inne i mitt rum och lefde i mina minnen. Mina tankar voro hos dig, min längtan också.
Farväl älskade, älskade, jag måste gå till Seminariet .  Skrif snart till din egen Anders Niclas