Carlstad den 20.1 85

Min älskade, älskade lilla tös!

Det riktigt grämer mig, att jag icke hann skrifva några rader i går e.m. De hade bestämdt blivit välkomna. Jag hade också så gerna velat skrifva till min älskling, men hindren voro flera. Först och främst så behöver jag en liten middagslur, trött som jag var efter resan. Vidare skulle mina saker packas upp, och det tog tid, ehuru icke jag befallde mig derom utan flickorna. Vidare, och det var det största hindret, fick jag icke ett ögonblick ro för fruntimmers frågor.  De alldeles haglade öfver mig, så när jag skulle börja att skrifva, så var tåget längesedan gånget.
Kan du tänka dig, Hilma har dröjt qvar här flera dagar längre än hon först tänkt, bara för att få träffa mig ock blifva späckad  med nyheter, som hon ock Arvikaborna ”skola lefva af hela vintern” såsom hon uttryckte sig. Du kan väl då förstå, att jag då anser som min skyldighet att klämma ur mig allt hvad jag vet, och kanske litet till, men hann ag icke skrifva, så vara  mina tankar hos dig så mycket nu, och min stora längtan.
Näsinge med allt sitt bråk ock oro ock sin förkylning var dock bra treflig, eller hur min älskling? Ack om jag hade ett par af de dagarna tillbaka igen. Hvad allting tar sig annorlunda, när det visar sig i det förflutnas ljus. Kan alla små ojämnheter då utjämnas. Jag lever den gångna tiden omigen, och jag längtar efter min älskling, så att jag kan icke beskriva det. Jag tror allt, att vi båda  i ett och annat ofarande hafva nytta af julen i Näsinge.
Först ock främst blef vi ännu mer ”förinnerligade” än förut. Jag kan numera icke tänka mig någonting utan vid min sida. Jag kan icke förstå, hur jag bar mig åt, innan jag hade dig. Du skall få se, att när vi en gång blir gifta, så blir jag en riktig latmask, jag kommer att lemna dig allting. Ack, om jag hade min älskling, min lilla Vissa här hos mig; jag skulle bestämdt vara snällare mot dig nu, än jag var på Näsinge. Jag känner det riktigt tungt nu att jag visst då flera gånger talade hårdt till dig, fast jag icke menade något ondt dermed. Min lilla tös får icke vara ledsen deraf!
Vidare tror jag allt, att vi i synnerhet af Far mottogo många impulser till det sanna och rätta. Låt oss följa dem ock ekställa dem, min älskling. XX
Adina reser i morgon, hon övertalades att stanna äfven i dag, skulle annars rest i dag. I e.m. tänka vi gå bort till Malmstedts på en liten tid, och tacka för dina vackra verser.
Men hör du Vissa, låt mig nu ordentligt veta tvenne saker: Hur blef du mottagen på Vårgårda? Var fru Heyman ovänlig på att du hade dröjt så länge? Vidare, hvad sade doktorn? Hur förhöll det sig med din käke? Skrif utförligt härom.
Jag sjelf är alldeles rask ock kry, har endast litet qvar af snuvan, bröstet är alldeles bra.
Vet du, jag tror, att jag blivit till den grad acklimatiserad Vermlänning, att jag icke tål luften i Bohuslän!
Här är mycket snö, stora högar på gatorna.
Farväl ljuvaste älskling, håll modet uppe, det blir väl sommar en gång. De dina helsa på det hjertligaste. Jag omfamnar dig och kysser dig i tankarna. Tänk på din egen Anders