Carlstad den 20.4.85

Min outsägligt älskade Lovisa-Amalia!!

Har du tänkt på, att du heter Amalia, och att idag är din namnsdag? Jag lyckönskar dig på det hjertligaste. Ack att jag hade min älskling här, så att jag på ett kraftigare sätt kunde få visa dig, huru mycket jag tycker om dina namn. Nu får jag spara på det så länge, och så nästa gång, då firar du namnsdag, gifva dig hela sommaren. Men skämt åsido. Jag tycker inte riktigt om en sådan sparsamhetsprincip. Jag har en sådan fond af kärlek till min lilla ljuva tös, att hur mycket jag än taga och delade ut, skulle det likväl blifva lika mycket qvar. Ack att jag derföre fingo visa dig, huru mycket jag älskar. Afundsjuka afstånd,, som skall skilja mig från den, som mitt hjärta åtror. Vet du Vissa, jag är denna gång så tung till sinnes; jag saknar dig så oändligt, att kan icke kan beskriva det. Jag känner mig så ensam och öfvergifven. Och när jag så har detta myckna arbete, som ligger tungt på mina axlar, men måste sakna dig, som skulle kunna skingra nedslagheten och gifva mig nytt mod att taga i med fördubblade krafter, - ja så måste du kunna förstå, att jag har stora skäl att vara litet dyster. Du kan så väl behöva all den uppmuntran, du kan få, så att du icke ”tar till ögonen” Akta mina diamanter, hör du det. Det blir väl bra, bara dom här två månaderna väl tagit slut. Det är ljuft att beröra sig in hvad som varit, och hvad då skall blifva, men det är bittert att vakna upp ur drömmen och mötas af den kalla verkligheten. Ack, hvad skall jag mer skrifva! Jag håller med dig om, att det nästan är motbjudande att så här på papper sitta med han man känner, då hjärtat är så fullt, att man icke kan uttrycka det i ord,  en tusendedel af hvad som rör sig inom en. Ock dock, finge jag icke skrifva, skulle jag aldrig härda ut.
Du hade alldeles rätt, då de misstänkte, att jag väntade bref en dag tidigare än jag fick. Jag är mycket otålig och mycket egoistisk, det medgifver jag gerna. Men så äro också dina bref för mig ett oundgängligt behof. Jag skulle icke, allraminst nu, kunna undvara dom. Det anar mig också, att detta mitt bref kommer senare än du hoppas. Men vet du, från Lördags morgon till Måndags morgon har jag icke haft en halftimmes ledighet, derföre har du mot min vilja fått vänta.
Ack Vissa, att jag kunde uttala, huru högt jag älskar dig, att jag också, fastän på detta långa afstånd, måtte kunna värma upp dig litet och fröjda dig. Du behöver väl att hålla modet uppe. Kan du icke komma hem till Pingst, så vi väl tåla oss, då du så snart därefter skall lemna Heymans, så  kanske det är bäst, att du icke sätter i fråga att få resa.
I fredags var stor avskedsfest på logen för Sjöholm. Borgmästaren öfverlemnade i ett klingande tal ljusstakarne; Sjöholm svarade mycket bra, sansat och hjertligt. Major Nisbeth talade till honom .. regementspastor; och Lagerstedt framsade af honom författade ganska lyckade verser. På festem träffade jag Hultsman, som sade sig af Domprostinnan fått höra, att Biskopen omtalat för henne, det Tante ville hyra ut öfre våningen,  och frågade mig derföre om det förhålle sig så.  Då jag har fått veta detta, underrättade han Christensen och Billman på Sandbäcken derom, hvilka fått i uppdrag att hyra Domprosten en våning. Dessa jemte Domprostinnan kommo derföre på Lördagen och besågo våningen mycket grundligt. Sedan skulle de underrätta Domprosten derom och invänta hans svar. Emellertid ser det ut , som om Tante skall få våningen uthyrd. I ekonomiskt afseende är det ju bra, och derföre får vi lyckönska henne, ifall det blir så. Emellertid blir det nog ganska påkostande att lemna den gamla våningen.
Ja ja Vissa, som skref ett helt bref till Tante, utan att nämna mig det allra minsta. Du ser hur avundsjuk jag är, Jag vill för dig vara allt, liksom du för mig är mitt allt. Min egen älskade tös, mitt allt!  Hvarföre, hvarföre skall jag vara skild ifrån dig? Jag kan icke fördraga det. Jag förgås af längtan. Tänk att det icke, är mer än en vecka sedan du reste. Ännu är det nio veckor igen. Nu Vissa, gäller det, om du kan hålla modet uppe både för mig och för dig. Var mig nu min hjelp. Jag är en stackare. Min själs älskade, jag lever ett halft lif, när jag icke har dig hos mig. Fägna mig och uppmuntra mig med några rader.
Din egen Anders.

Alle de dina helsa på det hjertligaste. Hilma är ännu qvar. Hon har varit ute på Ölme, för att träffa Hulda Åberg.