Carlstad den 21.5.85

Min älskade, älskade fästmö!

Mitt hela hjärtas tack för ditt sista bref, som gjorde mig mer än glad; det gjorde mig hänryckt. Det finnes icke mer än du, som kan skrifva sådana varma, kärleksfulla ord, och det är min fästmö. Det var också väl, att det brevet kom, ty jag skall tillstå för dig, att jag var litet förargad på dig! Ser du, jag är nu en gång för alla ”dum2, som du säger; det kan icke hjälpas. När jag ser de långa och täta bref, som du skrifver hit och dit, och äfven, jag kanske mest hit till Carlstad, och så det händer så som sist, att jag icke kan få veta något utaf brevet, ännu mindre läsa det, så blir jag så der ”purken”,  som Gerda uttrycker sig. Det är kanske enfaldigt af mig, men jag känner det då så, som om jag ännu icke vore nog för dig. På samma gång vet jag likväl, och det är en outtömlig källa till glädje, att jag är allt för dig. Men ser du, människan är nu en gång för alla ett konstigt ting, och framförallt undertecknad. Hvem kan följa alla gångarne i själslivets labyrint; det är endast min älskling, som du eger ariadnetråden, åtminstone hvad mig beträffar. Det är alldeles märkvärdigt, hvad mitt sinne i allt är beroende af dig. Och jag är lycklig, att i sanning kunna säga det. I den der misstämningen, som jag nyss nämnde, blandar sig då också en smula jalousie. Jag pratar om sådant här för dig, för att du …. Må veta det och på det du må känna hvilken känslig persedel du har fått till fästman,  men också derföre att det gör så godt att så här förtroligt och uppriktigt få tala om allt möjligt för hvarandra Vissa! Det är icke min mening, att du på ringaste sätt skall inskränka din korrespondens; icke heller är jag så enfaldig,  att jag icke förstår, att du kan hafva hemligheter att tala med din mor om, som jag icke bör veta – och likväl känner jag en harmsen känsla inom mig. Hvilken motsägelse! Nå ja, allting blir bra, när du blir min för alltid, som du sjelf säger. Hvilken jublande tanke! Herren gifve oss den lyckan.
Tror du, att jag längtar mindre än du gör? Äfven för mig har de vackra vårdagar, som nu äntligen inträtt, medfört det der djupa behovet  af sällhet, och du kan veta, hvad jag då skall känna, när jag är skild ifrån dig. Hvarföre skall du resa till Göteborg? Min egen ljuva älskling, vi får väl vara nöjda som det är?
Du undrar på, att jag är noga med din klädsel, men det skall du sjelf vara. Ser du, ju större fägring naturen har givit en meniska, i synnerhet  qvinnan, ju omsorgefullare bör hon vara om sitt yttre, ju större estetisk smak bör hon ådagalägga öfver sin klädsel. Den vackre och den fula qvinnan måste kläda sig på helt olika sätt. Hvad som passar och avstår den vackra, blir för den fula naturligt. Detta är en viktig sanning. Låt derföre alltid den goda smaken få ett ord med i valet af kläder. Men undvik allt prål och flärd och excentriska modesaker. Hvad …..livet beträffar, så förstår du väl, att du gerna får köpa ett, om du vill. Laga bara, att det icke blir för långt.
Äfven till annandagen har jag fått Fröding att predika aftonsången. Men både den dagen och 2 följande dagarna i samma vecka skall jag läsa med Nattvardsbarna. Jag tänker nemligen konfirmera dem på Lördagen och hafva Nattvardsgång på Trefaldighetssöndagen. Jag sänder dig en predikan. Du må gerna läsa den för fru Wettergren.
I nästa vecka har jag också examen på Seminariet, som sluta den 1 jni. Du kan sålunda förstå, att jag i den veckan får tillräckligt att göra. Väl om den vore öfver.
Farväl mitt hjärtas älskade, jag känner dina kyssar, och sänder dig lika många tillbaka.
Din egen Anders Niclas