Carlstad den 25.2.85

Min älskade, älskade lilla tös!

Det var icke utan att jag ”grumsade” betydligt, som du uttrycker dig, i Måndags morgon, ja till ock med i Söndags qväll, då jag icke fick bref.
Ser du, jag är så ”orimligt” i mina förväntningar; jag väntar visst bref innan jag kan få några. Men förundra dig icke deröfver, min älskling, tydiga bref äro bokstavligen det enda, som har förmåga att väcka mitt intresse. Jag vet icke hur det kommer sig, men jag märker, att längtan efter dina bref, i nedslagenheten, då jag icke får något, tilltaga i en betänklig grad. . Du kan derföre förstå, hur jag kände det, då jag i Måndags icke erhöll bref på morgonen, icke heller, då jag kom hem från Nattvardsbarna, såsom du hoppades, ock då jag så väl hade behövt, uttröttad till både kropp ock själ, som jag är, då jag läst med barna.
Men jag fick allt vänta; qvällsverden gick ock intet bref hördes af, men ännu hade ja ej förlorat hoppet. Dock ingen brefbärare hördes af; jag blef allt dystrare ock dystrare. Tante ock flickorna sökte muntra upp mig. Ser du, min älskling, jag plågades af jelousie eller något ännu värre, ock det, ehuru jag vet, att jag eger dig helt ock hållet. Huru obeskrivligt ljufligt att veta det! Men ändå komma sådan der tunga ock plågsamma tankar öfver mig den der qvällen, då jag satt ock lyssnade på hvarje ljud, om det icke skulle vara den efter längtade  brefbäraren.
Slutligen, kl 9, då jag uppgivit allt hopp ock stod i begrepp att gå ock lägga mig, kom Ingeborg med ett fyrkantigt bref. Första ögonkastet sade mig från hvem det var, från henne som jag älskar mest på jorden. Alla dystra tankar voro som med ett bortblåsta. Jag slog öfver i den mest muntra och ystra sinnesstämning. Ock när jag så läste dina kära, varma rader, huru klappade icke då mitt hjärta af innerlig kärlek ock glad tacksamhet.
Ack ja, min älskade tös, huru jag älskar dig; med hvilken längtan jag ser hän mot Påsken, det kan jag icke brefskrifva. Men ännu r det 5 veckor dit. Nu får vi börja räkna i veckor igen, Vissa! Det ligger både något ljuvt ock något sorgset i detta. Hvarför finns skilsmässan till? Dock här klaga!  När jag rätt tänker på saken har jag ju de största anledningar till tack ock bref. Men det är märkvärdigt med oss människor, åtminstone med mig. Att  jag mindre fäster mig den stora, ljusa taflan i sin helhet, än vid den lilla fläcken. Ja, den fläcken antager ibland sådana proportioner, att den skymmer hela taflan. Det är mycket orätt att så se, ock det är otacksamt, men jag kan icke hjälpa det. Afståndet från dig, mitt hjertad älskade, kommer alltid att blifva en sådan der skugga, som inte kan skingras utan genom din närvaro.
O, min ljuva fästmö, om jag hade dig här hos mig! Huru väl skulle du behöva det; huru väl skulle jag behöva det. Dock vi behöver kanske bättre vara skilda åt! Derför, kan stilla oroliga hjärta; en gång får jag se min älskling åter, ock då, så skall hon gerna få gräla på mig så mycket hon vill; jag skall väl finna på medel att tysta henne. Farväl till dess, du ljuvaste, ock tröttna icke på mitt pladder. – Det gläder mig mycket, att du tycker så mycket om lilla Gertrud och kan hon fästa sig vid dig. Kyss henne å mina vägnar. Det är ditt enda hinder i din brefskrifning till mig, som jag kan finna mig i
Mina läsbarn är jag ganska nöjd med. De sitta mycket uppmärksamt ock äro ganska noga med sina lexor. Men ser du, det är icke det enda som behövas , det gäller att få något frö af ordet att slå rot i deras hjertan, ock det är just den svåra konsten, som kräver själens hela hängivenhet. Ack om jag kunde blifva ett fullt medel i Herrens hand. – Älskade, du glömmer väl icke att rannsaka i ordet., måtte hans välsignelse vara med ock öfver dig, min ljuvaste älskling.
Jag såg af dina rader till Anna, att du har något att göra med ordination af Morbror. Älskling, kan du icke säga mig hvad det är? Jag är litet orolig för din skull, ock skulle gerna vilja veta, om jag behöver vara det. Kan du säga mig det, så säg det mig uppriktigt.
Vårsolen gör sig nu mera känd. I dag särdeles vackert väder. O den som finge gå ut ock spatsera med dig vid sin sida. Hvad hela världen då skulle vara ljusare. I tanken kysser jag dig, mitt allt. Mitt hjerta är så fullt af kärlek ock saknad, att jag icke vet hvad jag skrifver.
Farväl ljuvaste älskling
Din Anders Niclas