Carlstad den 26.3.85

Min egen, älskade flicka!

Det är besynnerligt att jag nu fått börja flera bref med att förklara, hvarför jag dröjt med att skriva. Eller kanske du icke tycker, att det varit något dröjsmål någon gång. Då är jag allt bra mycket snällare än du. Jag tycker sjelf, att det är så ledsamt, när jag någon gång måste dröja någon dag längre med att skrifva än jag hade tänkt. Men det är alltid den förargliga tiden skull,  som icke vill räcka till. Sedan i fredags har jag icke varit så pass ledig, att jag hunnit skrifva till dig några rader. Nu senast har det varit min predikan i går, som har upptagit min tid; jag fick till ock med tagen god del af onsdags natten till hjelp. Emellertid är jag dig nu skyldig att hjärtligen tacka dig för två bref. Det var ju inte litet det, och du kan tro jag är nöjd. Det sista ankom i dag, och du kan tro, det var roligt. Den der tranan hon var inte spå dum hon. Kunde hon bara draga flera epistlar till mig. Ser du, jag blir aldrig nöjd; jag måste vara den mest oförnöjsamma varelse i världen. Nej, jag blir icke nöjd, förr än jag får sluta din egen lilla älskade person i mina armar. Och det är icke långt dit. Tror du, att mitt hjärta deröfver jublar mindre än ditt? Du kommer naturligtvis så fort du någonsin kan. Men starta icke förr än tisdag e.m.. Det är bättre att att hafva en dags längre ferier efter påsk, då jag också är ledig. Och har du sedan mod att resa på nattåg, så vet du väl att du är innerligt efterlängtad, ock att jag är …gg om hvarje minut, som jag kan få vara tillsammans med dig. Nog kommer jag att blifva orolig för din skull natten mellan tisdag ock onsdag, men hvad betyder det, mot den fröjden att få hafva dig hos mig hela Onsdagen. Bara du orkar med att resa på natten, så att du icke blir skral på onsdagen. Försök att sofva. Usch de timmarna i Laxå. Lofva mig att regla dörren mellan damrummet och väntsalen. Se dig noga för, hvad passagerare du har att göra med, och tag för all del en damkupe´. Prisskillnaden är ej att tala om.
Således väntar jag dig nu onsdags morgon kl half nio. Hurra. Det skall bli en glädje!
Du frågar mig, om du skall gå på den der danstillställningen i Mingsås på lördag. Vet du, älsklingen min, det får du alldeles göra som du vill. Finner du något nöje deri, så skall du gå. Ock tro visst inte, att jag skola bli ledsen deröfver. Du vet, att jag särdeles icke tycka om sådana der tillställningar ock att jag särskilt icke tycka mycket om, att tänka mig dig komma i sådan der  nära beröring med någon annan än mig, men du kan väl veta, att detta icke är så utpregladt hos mig, att jag inte gerna skulle se, det du finge ett litet nöje. Roa dig derföre bäst du kan, men glöm icke därför det allvarliga.
Jaså, du skall låta förståndet råda till påsk, och alls icke tillåta några ”100”. Det skall jag allt vackert bedja dig låta bli, och jag  skall nog veta att draga försorg om, att det der förståndet framtides mest de stunder, jag icke är hos dig. Eller hur Vissa, älskade fästmö, skola vi inte njuta af vår kärlek och fröjdas öfver vår lycka. Älskade, älskade varelse, hur kan du begära af mig, att jag skall vara förståndig, då jag älskar så högt. Kan du läsa detta aförfärliga slarvet.
Farväl ljuvligaste flicka, min själs älskling. Välkommen till din egen Anders Niclas.

De dina helsa.