Carlstad den 27.5.85

Min egen älskade lilla tös!

Du hade icke behövt tala om för mig hvad som … i det mystiska brefkort till Tante. Jag visste så väl att det icke var något farligt, och derföre hade jag fullkomligt lugnat mig. Emellertid tackar jag dig, derföre att du gjorde det; det gjorde mig en stor och väntad glädje, ty jag ser deri ett bevis på förtroende. Så skall det vara min älskling.
Ser du, saken är den, att då vi en  qväll sutto framför eldbrasan i mitt rum, komma vi att tala om sådana personer, som under förlofningen äro så ytterst älskvärda, och hos hvilka man alls icke märker några fel, men i äktenskapet blifva raka motsatsen. Och jag förklarade, att jag icke kan förstå, huru kärleken under sådana förhållanden kan blifva qvar. Tante, alltid orolig för att jag skall vara någon slags Don Juan i sämre upplaga, frågade strax, om jag icke märkt några fel hos dig, min älskling, och, då jag fullt sanningsenligt, såsom jag ur gaf mitt hjärta, till min stora förundran  men ock till min stora glädje kan säga, svarade att jag icke hittills märkt några sådana, började Tante strax fundera på, om icke mina nyss anförda ord gällde mig sjelf, så att jag också, så snart vi blivit gitfa (XX), skulle svalna. För att lugna henne i dessa högst betänkliga bekymmer, erinrade jag mig då, att jag  varseblifvit ett mycket stort fel hos dig, och det var, att du icke var fullt uppriktig. Men hvilket förunderligt ting är icke qvinno hjertat; i stället för att lugna Tante, väckte detta ny oro hos henne, och jag tillade derföre, hvad jag hela tiden hade  tänkt på, nemligen att det var i julas, som jag hade märkt det du felat, då du icke velat tala om, att du inte var riktigt frisk. Der har du hela saken.
Är det icke förunderligt Vissa, att jag verkligen icke märkt några fel hos dig, ehuru jag stundom funderat på, om icke några sådana skulle finnas.
Älskade tös, huru ljuf är du icke, hvilken liten fullkomlig qvinna är du också, huru älskar jag dig icke! Jag har icke mer än en önskan, och det är att jag snart måtte få träffa dig. Hela mitt hjärta längtar därefter. Om dessa veckor ville flyga.
I denna vecka få du icke vänta många eller långa bref ifrån mig. Du kan aldrig ana hvad jag har att göra. Läsebarnen en a´2 gånger om dagen; arbetet på Seminariet till och med i morgon; examen der på fredag; Konfirmation på lördag; 3 tal till Nattvardsbarnen och predikan till Söndagen jemte Nattvardsgång. Det är mer än en menska kan orka med. Måtte jag erhålla krafter därtill! Men sedan är jag också ledig, och du kan vara säker på, att det skall kännas skönt.
Ack, hvad jag väl skulle behövt dig denna vecka, att få luta mig till och stödja mig vid de få stunder, jag har ledigt. Det ligger också i din blotta närvaro något stärkande, något lifvande, som gör att arbetet gå dubbelt så lätt. Ja, Vussa, du har blivit en del af mig sjelf, och är alldeles nödvändig för min tillvaro. Det är icke tomma ord, när jag säger, att jag icke kan lefva utan dig.
Hör du älsklingen min, om du låter sy dina klädningar, så taga, att de bliver sydda visserligen modernt, men också smakfullt. Om de mera snobbiga klädningar, som jag sett här i Carlstad äro moderna, äro de afskyvärdt fula. Det ser ut, som om man tagit en hel del alnar tyg, slängt om kroppen, mest der bak. Laga för all del, att du icke blir ett sådant der klädstuk,  blifva icke dessa modesaker, som för närvarande se ut som till torkning på streck upphängda kläder. Jag är alldeles säker om, att din kappa är vacker och smakfull, ty jag vet, att min älskling har smak. Hvad jag längtar efter att få se den. Hur förtjusande skall icke min älskling vara! Mitt hjärta är hos dig Vissa och fröjdar sig öfver dig. Jag är glad, ty jag vet, att det yttre och det inre harmonierar, och så skall det vara.

Jag glädes äfven att du i Göteborg hos Ullens fått en välbehövlig vederkvickelse. Den som med dig får besöka den vackra staden!
Farväl älskade. Skrif snart, ty jag behöver det, om jag icke helt skall tyngas ned.
Stöd din egen Anders Niclas.

De dina helsa.