Carlstad den 3.6.85

Mitt hjärtas älskling!

Då du kan hafva rätt i det, att jag nu har godt om tid och bör löna dig lika godt igen, och då du för öfrigt väl behöver all den uppmuntran du kan få,  din lilla stukare, det du sitter och knogar på det tråkiga Vårgårda i värmen, och då slutligen jag icke vet något roligare än att prata med min älskling, så skrifver jag ner återigen några rader.
Men kan du säga mig, hvad det är i mina bref, som du tycker så mycket om? Jag kan icke sjelf begripa det; ty jag tycker sjelf, att de äro horribelt dumma ock intetsägande; de innehålla icke tusendelen af  hvad jag känner, och skulle vilja säga till min älskling. Derföre är det väl, om du läsa mellan raderna. Du står allt mer än sjelfva orden – om  jag nu skulle börja och tala om min längtan efter dig, min lilla Vissa, så skulle vi komma in på ett kapitel, som aldrig skulle taga slut. Men så mycket vill jag säga dig, att nu om möjligt längtar mer efter dig än förut, ty nu har jag så god tid att gå  och tänka på dig, och då uppkomma en sådan ”længsel”, att det är nära nog outhärdligt. Du kan också vara säker på, att Tante och flickorna icke hafva för trefligt nu under denna ledighetstid; icke ett ögonblick lemnar  jag den ifred; och det har jag också förberett dom på, att jag kommer att vara i det allra sämsta lynne, ända tills du kommer. Men då Vissa! Då skall det blifva något annat. Tänk älskade, hvilken sommar det skall blifva. X 
Men tyst du oroliga hjärta och var lugn du stormande fantasi; måla icke det så, att verkligheten omöjligen kan gå upp mot föreställningen.
Min ljuvaste älskling, håll nu modet uppe och var glad och frimodig. Det är icke egentligen mer än litet mer än 2 veckor till. Ty det säger jag dig, du får icke dröja en timme längre på Vårgårda än som är nödvändigt. Hur roligt skall det icke blifva att få möta dig på stationen och se ditt lilla ljuva ansgte titta ut genom ett kupefönster. Ack, älskling, livet har dock många herliga stunder. Och att sedan få gå arm i arm med dig, och att sedan – ja, sedan vet du nog. Vissa, var glad älskade; jag omgiver dig med min kärlek; om du än icke ser det, så känner du det likväl i ditt hjärta. Om du visste hur innerligt jag tycker det är synd om dig, att du skall sitta der och ”tragga” med ….. jäntungar dessa här sköna varma dagarna. Du kan också vara säker på, att många äro de naturliga uttryck, jag dagligen och stundligen utslunga öfver jäntor i allmänhet men Heymans i synnerhet. Men nu predikar jag uppror mot ”föräldrar och herrar”! Det är icke meningen. Gör din pligt Vissa, och se uppåt och framåt, så skall du få se att det går lättare., och lita på min kärlek. Jag skall stödja dig; jag skulle vilja bära dig på händerna, om jag kunde. Men tyst med tokigheter! Vissa vill icke hafva flera!
Det var kanske bra, att du gjorde den det visiten hos Möllers. Tante tyckas ha lagt alldeles ofantlig stor vikt därvid, liksom vid visiter i allmänhet. Bra var det också, att du der hade roligt.
Från Näsinge hade jag,  såsom jag nämndes i sista brevet, för ett par dagar sedan ett bref; och deri låg en formlig och sirlig bjudning till Tante och så många flickor som möjligt från både Pappa och Mamma. Det var väl, att en sådan bjudning kom, ty Tante tyckas hafva gått och väntat på den.
Nu måtte väl alla betänkligheter vara undanröjda; men hon kommer visst icke ändå och det var riktigt tråkigt, ty annars blir det väl aldrig,  mammas värsta farhåga för närvarande är minst, att du och jag skall tillbringa vistelsen i Strömstad, utan förkläde. Hvad säger du? Ack Vissa, när jag tänker på den, kommande sommaren kan jag blifva galen af glädje.
Farväl ljuvaste älskling, älskade qvinna. Du är allt för din egen
Anders Niclas.

De dina helsa. Här arbetas förskräckligt på presenter till Tante i morgon.