Carlstad den 3.8 84

Min hjärtas älskling!

Alldeles nyss hemkom jag från aftonsången. Ganska trött efter slutat dagsarbete, kan jag dock icke motstå mitt hjärtans längtan att åtminstone på detta sätt meddela mig med min älskade lilla fästmö. Ljufva ord; underbara ord! Underbart, att jag få nedskriva det, jag som alltid trott, att jag i detta afseende hörde till jorden parias. Är det icke underbart allt som händt oss under dessa dagar, och det ”vidunderligaste” af allt är, att du verkligen håller af mig. Det synas mig nästan endast som en skön saga, färdig att förflyktigas, ock dock vet jag, att det är full verklighet. Eller är det icke så?
I allt kan jag icke se annat än försynens skickelse, som så ledt det, på det ock mon oroliga själ skulle få lugn, och  därför tänker jag också få allt, få dig, min älskling.
De gamla grekerna hade en saga, att Zevs ursprungligen skapade makan som ett dubbelväsen, men att han en gång i vredesmod  klöf henne midt itu, och sedan dömde de skilda delarna att irra omkring i tidernas tid, tills de funno hvarandra, om detta ens någonsin skedde. – Tror du icke, min ljuvaste älskling, att vi äro ett par, sådana tu delar, som nu funnit hvarandra, och att nu få  oss begynna ett helt och rikt menniskolif med harmoni inåt, och kraftig verksamhet utåt?
Ibland känns det tungt, att jag kanske bundit dig vid ett sträfsamt lif, men, säg älskling, du ryggar väl icke tillbaka derför; och för övrigt kan ju välsignelsen kanske följa öfver våra  jordiska förslag; ock för öfrigt så kan ju välsignelsen kanske följa äfven våra jordiska företag. Jag tror derföre att vi komma överens om, att hafva godt mod. Ack, om jag endast hade dig här, men så länge är det omöjligt, att hafva godt mod. Jag längtar obeskrivligt efter dig, så snart icke strängt arbete taga min oavlåtliga uppmärksamhet i anspråk, och sedan det är slut, är det dubbelt tungt.
Marie underhöll mig i e.m. då jag drack kaffe, med långa funderingar om, när Ni komma hem. Tante hade visst skrivit, att hon skulle vänta Er i slutet af veckan. Arie ansåg dock detta vara omöjligt, ty det skall vara någon slags högtidsdag nästa söndag, och det ansåg hon vara orimligt att fira den här. Jag hade mina tankar för mig och kan inte i den vägen sympatisera med Marie. För öfrigt bara tog jag och hörde på och gjorde det med förnöjelse, ty hon talade om dig, och det är det roligaste, jag vet. I slutet af veckan  hoppas jag att solstrålen flyttar in i Montanska våningen.
Jag funderar starkt på, att i qväll göra en tripp upp till Malmstedts, fast det är sant, för arr få någon att tala med om en viss liten person,  som behagat lägga embryo på alla mina tankar. Det var ju ändå något.
Tacka den som vederbör för de charmanta kräftorna, som jag, mig ovetande, förde med mig. Nu först vet jag, huru riktiga kräftor smaka. Men äfven detta blef en anledning att väcka smärtan öfver skilsmässan från min ljuvaste älskling, ty kräftor är en sällskaplig rätt. Tänk om jag hade haft dig hos mig vid bordet, hvad det skulle varit roligt,
Hur är det med mina diamanter? Du aktar dem väl noga? Jag hoppas, de inte äro svarta, utan lysa klart. Men nu får det vara nog med galenskaper, eller skola vi komma överens om att det inte är det? Kan du läsa dem?
Helsa de dina eller de mina på det hjertligaste ifrån mig och tacka dem, eller icke. Gör hvilket du vill: Ska vi ha lite hemlighetsmakeri med dem, så är det icke mig emot.
Farväl, min ljuvaste älskling. Glöm mig ej! Längtar du någon gång efter mig? O, om jag hade dig här, jag vet väl, hvad jag då skulle göra. Skrif snart till din egen Anders