Carlstad den 4.3.85

Mitt hjärtas älskade!

Jag känner nästan på mig, att du väntat på bref åtminstone en dag, ock det gör mig riktigt ledsen, att du behöver vänta. Men jag var så upptagen i går och i måndags, att jag omöjligen kunde hinna att skrifva, huru gerna jag  än hade velat. Men så voro mina tankar hos dig i stället. Skulle jag följa mitt tycke, så skulle jag icke göra annat, än sitta ock kladda ihop bref till dig. Samma ”skrivarklåda”, som du påstår dig lida utaf, har i lika hög grad angripit mig. Men mina bref blefvo väl så skäligen innehållslösare än de redan äro. Jag skulle nemligen icke hafva mycket annat att säga dig, än att jag älskar dig af hela min själ i att du är mitt allt här på jorden. Och der der du känt så många gånger, att det kanske tröttnar du på? Eller är det verkligen så Vissa, att, när du läser sådana försäkringar, hela ditt inre genomlöpes liksom af en elektrisk ström? Så är det med mig, ock derföre kan jag aldrig tröttna på att höra dig försäkra mig om din kärlek. Det skänker mig också, en så stor njutning att segådig, huru mycket jag håller af dig, huru innerligt jag vuxit fast vid dig. Ja, vet du Vissa, jag kan nu inte tänka mig ett lif utan dig; nej inte mista småsak faller mig i sinnet,  utan att du på något sätt sitter i sammanhang därmed.  Du har så till den grad fångar hela min inre varelse, att alla mina tankar, känslor, förnimmelser, fantasier, ja allt, allt får sitt ljus från dig. Derför bliven det så mycket förkättrade ”temat” aldrig gammalt för mig. Hvarje nytt bref jag får från dig, läser jag med samma klappande hjärta, som det första, ock hvarje nytt jag skrifver, skrifver jag med samma kärlekens glöd som det första. Därför får icke min älskling låta mig vänta alltför länge på bref. Det har du allt gjort denna gången, armias. Redan i går väntade jag några rader; men jag begär väl för mycket; du skämde bort mig under förra veckan. Hur kan du säga så, att du icke kan upphöra med ditt brefskrifvande, ”såvida du ej med magtspråk tvingar dig att upphöra” därmed. Ack, du ljuvaste ock elakaste bland flickor, kunde jag uträtta något med ”magtspråk” , så blifva det allt motsatsen.
Ja älskling, glöm inte bort mig, med några rader då ock då. De äro min livsluft, utan hvilka jag skulle dö.
Det är egentligen bara en nyhet, som jag har att meddela i detta brevet, men det är också en herlig nyhet, ock det är att det icke är mer än fyra veckor till påsk. Eller du kanske hade reda på den nyheten förut? Du kommer naturligtvis så fort du någonsin kan, eller hur älskade? Vårt Påsklof börjar onsdagen den 1 April , ock då senast väntar hag dig, väntar dig med hela min själs längtan, väntar så, att jag skulle duka under därför, om jag längre skulle vara skild från min själs herskarinna. Och så lagar du väl så, att du får stanna så länge som möjligt. Skulle du behöva någon handräckning, så underrätta mig, så skall jag skrifva till Heymans
Hvilken sällhet skall det blifva för oss, att få tillbringa den stora högtiden tillsammans. Jag behöver dig också så väl här  då, ty det blir just under den tiden, som jag får mest att göra, ock då saknar jag också alltid mest min ”hjelp”. Vill du inte också hjälpa mig att draga min börda, såsom jag också din. O. Älskade, det är en skön lott!
Det var läsafton i går hos Malmstedts. Vi läsa ”doktor Claudius”, en ganska god roman. Vi läste något i går som var bra, der stod, att kärlek ock vänskap, aldrig på en gång kunna existera, de måste komma i kollision med hvarandra. Det är sant. Lägg det på hjärtat lilla Vissa och gif mig helt din kärlek.
Jag har haft några rader från Far. Det står väl till. Han helsa dig på det varmaste.
Du har väl nu haft bref från Näsinge?
Domkapitlet har nu förordnat Fröding till häktet. – Kan du hafva någon nytta af min predikan?
Farväl, ljuvaste älskling, Ack om du i dessa fattiga rader kunde rätt läsa, hur du älskas af din egen
Anders Niclas

De dina helsa hjertligast; så ock Malmstedts ock öfriga bekanta.