Carlstad den 9.2 85

Käraste, min älskling X.

Du får endast denna gång endast några  få rader, men jag måste skrifva till dig, för att tala om för dig, huru högt jag älskar dig, och huru innerligt jag tycker det är synd om dig, som dag efter dag fick gå ock vänta på bref. Stackars min lilla älskling!
Jag kan lätt tänka mig, huru tungt det kände för dig. Jag kanske borde skrifvit några rader till dig, men ser du, att under denna tid gick jag ock ond gjordes att du aldrig skref. Jag vill nu inte tala om, hur det under ett  par dagar stodo till med mig; så mycket kan jag säga, att jag gick ock bar på en sådan der klump i bröstet, som ni fruntimmer, efter hvad jag tror, bliven af med genom att gråta, men som vi karlar, om vi icke äro riktiga kärringar, få gå och bära på, om icke något kommer, som mjuka upp den och förflyktiga den. Det var just det ditt bref gjorde i Lördags qväll, då det kom returnerat från Arvika. Det gjorde mig både så glad, ty jag såg på deraf, att du älskar mig så att det som intet annat kan göra dig sorg, - ock så sorgsen, ty det gjorde mig ondt i sjelfa hjärtat, när jg tänkte på, att min älskling i flere dagar gått ock hängt huvud för min skull.. Sedan dess har hela mitt inre varit fyllt af den sjukaste kärlek till dig, min älskade fästmö. Det är på sitt sätt väl, att du icke varit här dessa dagarna, ty då hade jag väl qväft dig med min kärlek. Det är märkvärdigt, att stundom lågar känslan upp i skyhöga flammor, som sant af hotar att förlära en, ock skulle göra det, om man icke finge gifva den avbrott, så här genom bref, i fanlassion, som då rikligt rasar, och att någon gång få råkas.
Älskade, kunde du icke göra som du gjorde förra terminen, skrifva litet hvar dag, så finge jag bestämdt bref litet oftare. Ack, om jag  kunde uppmuntra dig så som jag ville, du kan så väl behöva det i den der öde öknen, men du får söka och arbete sjelf, hör du det. ”Kommen till mig”, säga det väsentliga ordet, ” I alle, som arbetar ock ären betungade”. Glöm icke detta min outsägligt älskade. Jag ville så gerna hafva dig här, icke  endast för den stora glädjen att få vara tillsammans, uan för att ställa dig in under de väckande krafter, som nu arbeta både här i Carlstad och i mig sjelf. Det går icke an att uppskjuta. Att tiden snart är inne, då Herren i ett eller annat afseende komma, är visst. Det gäller då att vara beredd att mottaga honom.
O, älskling, låten oss båda kämpa för den himmelska kronan! O älskad, älskad, du är mig lika dyster som mig sjelf, jag kan icke tänka mig bättre sorg, än att den ena af oss blifva upptagen, den andra qvarlåten.
Det var prästvigning i går. Biskopen höll ett utmärkt och lärorikt tal, der han berörde många af tidens vigtiga frågor. Han  varnade för denna tidens falska frihetsande, dess otro och sedeslöshet, dess ovisa nit, och visade, huru presten på samma gång, som han stå midt i världen och tiden, måste kämpa mot ondt sådant, hvilken just gör hans ställning så svår. Middagen sedan hos Biskopen mycket fin och angenäm. Biskopsinnan bad mycket vänligt helsa dig. Sednare på qvällen gingo flickorna och jag upp till Malmstedts. Anders M. Bättre. Vi blefvo övertalade att stanna qvar, för att äta äkta kastanjer, som de fått från Uppsala. De voro kokta ock åts med smör. I mitt tycke förskräckliga, alltför söta, mycket skämt vid bordet. Jag visste nog, hvem jag skulle vilja hafva till bordsgranne, ock jag sa det också, att ”hade Vissa varit här, så kunde hon sagt, huru de skulle tillagas. Alltid är din frånvaro kännbar och påkostande. Det finns icke en timme på dagen, och icke på qvällen också för resten, som jag icke utsägligt längtar efter dig.
I qväll är läsafton hos Montans. Tänk om vi fine sitta hand i hand med hvarandra ock höra på. Ack älskade. Hvad många lyckliga stunder  berövas oss, vi ha mycket att taga igen när vi en gång kommer tillsammans.
Nu farväl, mitt lif, mitt allt. Glöm mig ej och skrif snart. Jag kan icke uttala, hvad jag har dig kär, och du? Du älskar ju också din egen Anders Niclas

De dina helsa