Karlstad den 15.2.88

Min kära lilla tös!

Du får ett bref i stället för mig sjelf. Och då jag smickrar mig  med, att du just icke tycker så mycket om bytet, vill jag nämna för dig, att jag har riktiga samvets förebråelser öfver att jag måste göra dig den ledsnaden. Jag kommer nemligen icke hem förr än i morgon f.m. kl. 11. Min egen älskling, ännu får du tillbringa en afton utan mig, i synnerhet som jag är så orolig för, att du icke är riktigt kry. Tag Kristina, om du på något sätt behöver sällskap. Saken är den, att jag för en stund sedan träffade  Wettergren, kort innan han skulle gå upp på Seminariet, och han var alldeles omöjlig, att denna gång få ut till Risäter. Han hade alla möjliga undanflykter. Då det nu är en hel mängd saker, som ju, såsom du väl kan förstå, vill tala med honom om, fattade jag det beslutet att stanna till i morgon bittida, för att få språka med honom i qväll. Bara jag hade min älskling hos mig! Jag far bestämdt icke in till Karlstad ensam vidare. Var nu försigtig min lilla tös och akta dig, så att du icke ökar din förkylning. Jag är riktigt orolig för dig.
Farväl älskling! Du får inte vara ledsen för jag dröjer. Jag tycker, att det är skäl att göra det.
Din egen
Anders Niclas