Marstrand 31.7.1887

Käraste Vissa!

Tack, käraste du, för ditt vänliga kärkomna bref. Jag blir aldrig så bra, att jag ej tycker, det är upplivande och roligt att få bref från de mina. Det hade du då riktigt rätt ute, att jag ej hade reda på, att det var saft- och syltkokningstiden, hade ej en aning derom, ehuru jag visat ej annat är med i der brusande societetslivet, hvilket för övrigt skall vara verkligen ”brusande” för närvarande med soaréer,  konserter, utfärder och nu till lördagen bazar.
Jag håller mig beskedligt på en af sofforna vid hamnen och får der njuta af luften och se på vattnet, segelbåtarna, de vackra höjderna bort vid Albrektslund och – de förbi passerande  badgästerna. Oftast har jag någon bok som sällskap – den snälla Josephine sänder mig en hel packe böcker för en tid sedan – men flere gånger det fallit sig så,  att jag träffat bekanta. Ett par gånger Mia och Sigrid Möller och en gång Anders Malmstedt. Du må tro, han ha reda på moderna, men tyst tal aldrig om det.
Minns du, så stött han blef på dig, då du skämtade öfver det en gång! Anders lär ha rest härifrån. Jag tyckte allt han kunde sagt mig farväl, äfven om han nog sade, då han hörde, jag bodde innanför fru Broden.
Ja, då slipper du vänta besök från mig, men det var icke tal om någon resa.
Du må tro fru B., tants äldste dotter, ej är omtyckt. Hon är en riktig rakkniv och hon har ej försyn för någon, när hon är i det lynnet. Jag vill alltid så gerna skratta åt henne, och som jag aldrig väntat något vänligt af henne, gör det mig intet, huru hon är. Mot mig har hon dock ej varit något tråkig.
Ett par tre dagar har jag varit med nere vid måltiderna och der är ett förfärligt snattrande och pratande och nästan idel nya människor.
Vally Küleker har nu rest och jag flyttat till fru Lundberg. Jag känner just ej många, flere se trefvliga ut, och jag tycker det ej är mycket lönt göra sig bekant, då man icke kan röre sig som jag. Nej, nu talar jag dock dumt och otacksamt. Jag är allt i mitt  innersta så tacksam, för att jag åtminstone kan sitta ute och få någon nytta af luften, men, ack du, har man väl kommit så långt, flyga tankarna genast till hafvet och bergen!
Tack, käraste Vissa  …… vill ha både Gerda och mig till eder. Det skulle vara mer än roligt. Få se huru det blir, ödet vill visst, att Gerda och jag aldrig skola vara på Risäter samtidigt, det som vi så gerna skulle vilja. Tant Tegner har vänligen bedt mig stanna här någon tid utan att betala, då jag första tiden kunde ha så liten nytta af badresan. Det var ju bra snällt och roligt vore nog komma hem om möjligt friskare än jag reste. Men några dagar hoppas jag allt få komma, före den första september, då jag vet skall börja mina lektioner. Jag antar att jag kommer att resa hem till K-d och ej till Arvika. Kunde ej Gerda komma förr. Jag vet, att Mamma ej vill, att hon för snart skall resa från Arvika, men hon sjelf vill nog till Risäter och ni äro ett så bra sällskap för henne, nog för det är bra i Arvika, men ni lära henne att bli  ligfligare och, ja, jag vet ej huru jag skall uttrycka mig, men det var då roligt se henne, då hon kom från Risäter i våras. O, hvad jag önskar, att Gerda kunde komma ut, d.v.s. så att hon bleve, som hon kände sig äfven med främmande om, medan hon är ung. Den olyckliga blygheten eller tillbakadragenheten
den gör hvarken sig sjelf eller andra något godt. Jag hoppas du förstår mig Vissa. Du har en gång hetat Montan du också och vet hvad det vill säga!!!
Till Maria Beckman skall jag snart skriva och säga, att jag ej kan komma dit. Huru gör du med Olofs fotvandring till Risäter? Det undrar jag ej på om du tycker det är ledsamt ha Agda hos eder. Hon jag kunde hjälpa dig att märka, det du har göra. Någon nytta för maten kan hon göra.     …………… jag ej i går för vi skulle ära qväll. Du kan knappt tänka dig hvilket kacklande och pratande här är………………………
…………………

,