Birger-principen / Om Erik Beckman och sakernas tillstånd : Åsa Beckman

1970 bodde hela vår familj ett år i Iowa City USA. På dagarna satt pappa med kartor över Lindesberg och instamatickort från en semesterresa till Marocko och skrev ”Kameler dricker vatten”. En kväll när jag gått och lagt mig kom jag plötsligt ihåg att läxan till nästa dag var att göra en egen uppfinning. Jag blev förtvivlad för att jag förstod att jag inte skulla hinna hitta på något. Men pappa visste på råd. Han tog en gammal mjölkkartong, en ljusstake, ett snöre, en liten dockkorg och gjorde världens finaste linbana som man kunde hissa upp gamla kapsyler i. Dagen efter spatserade jag stolt iväg till skolan med min uppfinning.

”Kärleksdikt under morotsträd” heter en kärleksdikt som står i debutsamlingen Farstu från 1963. I dikten beskrivs en pangblondin som bär en stilig kappa som hon fått av stadens betydelsefulla män - som alla, förstår man, varit hennes älskare. Men i dikten finns också diktjagets egen kvinna, hon som råttnäst, surögd, platt och lortig ränner utför stadens gator. Med henne är det någonting speciellt. TIll henne har diktjaget sytt en kappaalldeles själv - av en overall, en skinnkeps och tre udda strumpor.

Andra får säga vad de vill om att all litteratur är en konstruktion. I just det här fallet är jag i alla fall säker på att det är samme person som sydde hennes kappa som gjorde min kapsyllinbana.

Pappa var besatt av att ordna och systamatisera. Han var en riktig kamrerssjöl. Varenda artikel av honom finns noggrantdaterad och inklistrad i plastfickorsom sedan sparats i pärmar. Han förde upp varenda honorar och datum för utbetalningen i en speciell bok. Han antecknade vikt morgon och kväll och antalet kilometrar han simmat i Köpings simhall. Men han gjorde också en massa fiffiga anordningar och konstruktioner. Då använde han altid befintliga saker som han satt ihop på ett nytt sätt. Han skrev i ett arbetsrum där han hängt upp manuskript på baksidan av en gammal soffa som han spikat upp på väggen, en telefonkataloghylla ställd på högkant fungerande som blankettskåp och ett avlastningsbord var egentligen en kassadisk från ett nedlagt postkontor. Han var alltid så nöjd när han hittat på sånt där.

När jag i ”Kameler dricker vatten” läser meningar som : ”Det var en ond tid. Jonhnson Foundation bröt sin isolering ute på Wingspread i Siggebohyttan och startade externa studiecirklar och hearings inne i stan i kompanjonskap med Communicative Smyth’s Relations Company” ser jag de där fiffiga konstruktionerna framför mig. När jag ser hur han sätter ihop ord från olika nivåer, vänder på huvudsats och bisats, låter ting och företeelser få egennamn känner jag igen hans krav på att få bryta ner och sätta ihop på sitt eget sätt.

I romanen ”Någon något” från 1964 vandrar en älg från Sudock ner genom stora, svenska, ödsliga inlandsskogar. Den majestätiska älgen vandrar hela tiden ur alla benämningar. Den undviker människans ordstigaroch centralorternas växande ordområden . Älgen vandrar genom ”den stora språklösheten.

Nu finns den här stora språklösheten faktiskt på riktigt. Jag tror närmare bestämt att den ligger i nordöstra Värmlands bergslag, i trakterna runt Rämmen, där pappa växte upp. Runtomkring finns stora skogar, enorma sjösystem och mörka berg. Det är ett mycket tyst landskap. Där ligger ett hus som heter Vuksholm. Där finns också en äng, en lada och en stig ner till en sjö med sjutton öar.

Der här huset var hans sommarhus i nio år. I många år var detta en laddad trakt för honom - tvärs över sjön ligger hans barndomshem, prästgården. Men sedan återvända han till den, älskade och mytologiserade den. Här befann han sig befriande långt från alla centralorter med sina tätortspråk och tätortsregler. På Viksholm kunde han göra sina egna kontruktionerHär en konstruktion som kom till han och mamma inför vintern skulle täcka över trasiga tegelpannor i taket på ladan med en trasmatta. Vid första kastningsförsöket över taket visade sig mattan vara för lätt. Därför finns här nu fyra vedträn fästade i varsin tvättlina i hörnen för att ge mattan den rätta tyngden. Mattan kan nu galant kastas över taknocken.

Här är en rokokopall. Sidopartierna med den typiska rokokolinjen är gjorda av ohyvlat trä som grönbetsats. Sitsen består av två plankor i falu rödfärg.

Här en fuktskyddad förvaringsplats för tvål, rakhyvlar och badtermometer som kan placeras i sjön.

Här en getingboutrotare. Den består av två störar ihopsurrade med frysteip. Högst upp sitter ett stearinljus. Man tänder ljuset och kan sedan säkert och effektivt bränna ner getingbon som är högt placerade.

Nu brukar ju även sådana här idylliska platser ha sina glädjeförstörare. Just här heter han Birger. Birger är en sådan där person som hela sommaren går omkring i 60-talsträningsoverall och träskor och klipper gräsmattan och lägger vita stenar runt rabatter. Alltför ofta kommer denne Birger klivande över ett kalhygge och sänker det älskade huset genom att säga sådant där obehagligt som: ”vad är det där för fuktfläck i taket?” eller ”den där brunnen kommer du att behöva gräva om inom ett par år” eller ”kittar man fönstren sådär lär det inte ta lång tid innan de börjar ruttna”. Birger är kort och gott lagen.

Nu skulla man kunna tro att pappa inte borde bry sig om det. Att han borde kunna känna att han kanske kunde sådant som inte Birger kunde. Men hanblev alltid trängd och stött av sådana här ordningsmän. I böckerna däremot, där var det annorlunda. Där kunde han vara suverän. Där blev inte Birger insläppt. Och blev han det så var det bara för att få möjligheten att driva med honom eller effektivt bryta ner honom. Där kunde han visa att Birger-principen var livsförnekande och djupt felaktig.

Pappa hade ju alltid kallats humorist och materialist. Och visst, han hade en vurm för tingen, för det sakliga och faktiska. Men sanningen är väl också att han hela sitt liv förde en högst ojämn kamp med samma ting och saker. I tidskriften Vindeln från 1964 skriver han: ”Min primärreaktion inför nya ting och människor är att de kan bli obehagliga för mig /.../ Vardagsföremål av alla slag finns det gott om i texterna - och jag trivs verkligen bättre med dem sedan jag skrivit om dem. Att rent språkligt behärska sin värld är att i någon form verkligen behärska den /.../ Fast jag vet att uppfattningen är orimlig kan jag inte låta bli att förvånas över att människor som inte är konstnärligt utövande ändå tycks klara sina liv så bra. Vad gör de med sina ting, människor och livssituationer?” Då är han 29 år gammal. Det är innan han hunnit göra uppvärderingen av tingen till en estetik och ideologi. I det tidigare citatet ut Vindeln finns det fortfarande ett glapp. Den sinnliga världen är för honom tvärtom ganska påfrestande. Därefter skulle han skriva så mycket om både ting och människor att han säkert verkligen kom att trivas bättre bland dem.

Pappa såg sig gärna som en stolt motståndare till varje form av idealism. Men jag har alltid tänkt att han inom sig hade en idealist som han ständigt bekämpade. Han rev visserligen ner hierarkier men byggde upp egna som kunda vara minst lika stenhårda. Han kunde sätta 91:an i topp men var noga med att avgränsa den mot Lilla Fridolf. Han var nog egentligen ganska bekant med Herren som i ”Katt och sten” står i en skivaffär och tycker att det är vämjeligt med alla de svaga och osorterade människor som kommer stickandes med sina enkla skivbeställningar på sina skrynkliga lappar.

Hans egen ambivalens inför centralt placerade människor och åsikter var stor. Det står väl klart att detta är ett författarskap som opererar från periferin och bygger om centrum. Att han själv kom från bergslagskanten var helt avgörande för honom. Han hade en fenomenal förmåga att uppvärdera den kanten, självmedvetet och suveränt.

Inför centrum - inför allmän finkultur och all övertagen smak - kände han en blandning av leda och osäkerhet. Inför de stora kulturstäderna kände han sig blyg. Jag tror också att han kände att för många hade varit där före honom. Han hade inte något att tillägga. Det blev tråkigt. När andra åkte till Toscana åkte han till Murmansk, när andra kryssade i Medelhavet åkte han på Volga. Högdraget valde han Sofia framför Paris.

I ett av de sista kapitlen i ”Katt och sten” är romanjaget Erik på väg till dödens ö. Eller Liköa som det heter här. Han ror båten själv - det är försommar. Det blommar längs stränderna. Med sig i båten har han kritikern Otto Mannheimer och skådespelerskan Solveig Ternström. Man kan se dem framför sig: den franskorienterade Otto Mannerheimer som har ett aristokratiskt utseende, och som i verkligheten gärna har en halsduk slängd över axeln. Och så den betydligt grovare Solvrig Ternström, lite bonsk och värmlänsk. De ror sakta och småpratar med varandra.

Den här scenen är så rofylld och avklarnad. Döden, som är så mörk genom alla hans böcker, är på något sätt enklare än han trodde, kanske mjukare. Men scenen innehåller också en lugn och klok positionsbestämning av det egna författarskapet. Att han sitter där någonstans mellan Värmland och Paris. Och han vet att där, just där, är det bra att vara.

Tillbaka