Branden i Carlstad 2 juli 1865 , skrivet av Anna Montan.

Nutida samfärdsmedel som telefon, cykelbud, bilar fanns ej att få branddagen i Carlstad den 2 juli 1865 men ilbud och (?)-bud skickades till Jakobsberg genvägen över Galgberget, när min far märkte att elden ej dämpats utan spred sig - ilbud att drängarna ofördröjligen skulle resa in, den ene med den stora vagnen, den andre med laståkdon för möbler, husgeråd, mat och dylikt. Så skulle jag tro att åkdon hela aftonen gingo mellan staden och Jakobsberg och allra största delen av Montanska hemmets möbler och bohag räddades undan förödelsen.

Många hade skickat en hel del bohag till Montanska hemmet i tro att elden aldrig skulle nå så långt, men allt detta måste föras över till Sandgrund, där mycket från andra hem samlats. Regnet dagen därpå förstörde sakerna för många men jag minns ej att jag hörde att något av vårt blev skadat av regnet. Det talades så lite om vad som skedde branddagen och dagen därpå, och jag var inte så frågvis på den tiden - följande år mer.

Det blev den 18-åriga Sofi som fick stuva in sina 5 yngre systrar i vagnen, den yngsta, Gerda, ej fullt en månad gammal och hennes amma var väl med, och resa med dem till Jakobsberg och ordna så gott hon kunde för dem. När mamma kom dit ut vet jag ej - (om ni, mina systrar, finner en och annan stor påse blad mitt, så hade mamma sytt dylika för att i händelse av liknande olycka som den 2 juli 1865 ha dessa, som logo i skåpen, till hands att skyndsamlimgen få duktyg, ja allt som hör linneskåpet till, i dessa påsar).

Hörde berättas att Hilma med Pappa varit borta på Herrgårdens värdshus. Antagligen fingo eldslågorna alla möjliga granna färger genom alla där förvarade kemikalier. Till sist samlades familjen och dess tjänare ute på Jakobsberg och tacksamma för allt som räddats och för att ha tak över huvudet den natten då så många voro utan.

Men fabriken var borta och jag undrar, om ej Pappa den kvällen kände att genom branden ett arbete i hans liv blev avslutat. Nytt boninghus blev uppfört men ingen fabrik. E.C. Montans fulla krafts dagar voro förbi. Han reste till kurorter, ev. i Tyskland, sist hösten 1872 för sitt hjärtas skull.

Jag kan ej förstå huru allt porslin och glasvaror kunde komma ut till Jakobsberg utan skada, en del förtjusande saker men - kanske bars de dit ut i klädsängar o.d. men att de i brådskan kunde bli så bra packade.

Medan jag skriver kommer jag ihåg att det berättas att Nils, den bekante snickaren på gården, bar pendylen - långt, långt senare av Alf och Greta Herne köpt av mig - på träplattor och med glaskupan på utan att det minsta skadades. Bar pendylen hela vägen ut till Jakobsberg.

Ett minne från branddagen är en väggalmanack med sina delvis brända kanter på månadspapperen. Den ligger förvarad i min byrå, mellersta lådan.

© Bengt Beckman 2000

Mats Ronge i Det gamla Carlstad: "Om en karlstadsbo förr i världen ville företa en söndagsvandring utanför stadens hank och stör, kunde han näppeligen välja vackrare väg än ut till Jakobsbergs gård sydväst om staden: Körvägen gick nuvarande Älvgatan utefter, förbi Grevegården och Klaraborg ner mot Rosenborg för att sedan slingra sig utefter Jakobsbergsskogen fram till gården. En framstående Karlstadsköpman vid namn Jakobsson lät på 1770-talet uppföra den byggnad, som ännu idag kvarstår i stort sett oförändrad. Då utgjordes platsen av en bergsplatå, sluttande åt öster ner mot Hammarsjön .- Jakobsberg var i början på 1800-talet i släkten Kolthoffs ägo tills dess brukspatron L.G. Kolthoff år 1816 sålde egendomen till överstelöjtnant N.F. Lagerlöf. Längre fam blevo dennes arvingar ägare till gården. Lanträntmästare Emanuel Poignant (d.1841) inköpte den år 1827 och hans änka bebodde stället till sin död 1858. - Genom köp blev så färgeri- och klädesfabrikören, brukspatron E.C. Montan ägare till Jakobsberg, närmast för att få sommarbostad för sig och sin familj. Med sitt rika fiske och sina givande andjakter var Jakobsberg helt visst ett utomordentligt sommarställe och efter stadens brand 1865, då färgeriet och bostaden på Norra Torggatan (mitt emot Biskopshuset) eldhärjades, flyttade familjen gärna dit ut för att bo där året runt. Därmed började också en glansperiod för Jakobsberg. - Montan lät bl.a. utvidga trädgården och försköna området kring det gästfria hemmet genom talrika blomsteranordningar. En dotter till brukspatron Montan, fröken Anna Montan, upplevde som 3-åring branden i Karlstad och kan ännu idag berätta åtskilligt om de kära, för henne så minnesrika hemmet på Jakobsberg. De berghällar som då stupade ner mot sjön och som erbjödo sådana utmärkta lekplatser åt henne och hennes dockor, äro numera överväxta. Landgången och ekan vid stranden äro också borta, men fröken Montan har i friskt minne bl.a. de många tillfällen , då familjen med intresse följde notdragningen mellan Mariebergsskogens udde och Jakobsberg. Fadern dog emellertid år 1873, varefter en Frykerudsbo vid namn Nilsson "Tändstickskungen" övertog stället, ".

Tillbaka

Första sidan