DALSLAND presenterat av Bengt Beckman (Resonans nov 1983)

Dalsland är min barndoms lyckliga landskap. Jag bodde där glad och oskuldsfull intill mitt fjortonde år. Allt som hör Dalsland till är därför idyll. Men idyllen har faktiskt tålt återbesök, även sedan jag blivit gammal och klarsynt.

De flesta dalslänningar som lämnar hembygden hamnar på västra sidan av Sverige - i Göteborg eller Vänersborg eller Karlstad. På FRA tror jag bara det är Rune A. och jag som kan skryta med att vara dalslänningar.

Det som folk brukar veta om Dalsland är att
1. där har dom aldrig varit
2. där finns Dalslands kanal och akvedukten i Håverud.
3. där ligger Åmål - ”alltid något....”
4. där lär vara vackert.

Detta kan kommenteras på följande sätt.
1. Dom som inte har varit där kommer snart dit. Dalsland som turistlandskap är på stadig frammarsch, och verkar nästan på väg att bli ett ”inne landskap”. Kanotister har för länge sedan upptäckt landskapet på grund av dess vackra vattenvägar och unika sjösystem. Extra reklam har det fått på senare tid genom att Ronja Rövardotter spelats in på Sörnatten i Ånimskog och i september hade ICA-kuriren ett välmatat Dalslandsnummer. Den bästa presentationen består annars Svenska Turistföreningens årsskrift 1981, som helt handlar om Dal. - Förra året var det Dalslandsveckan på Skansen och i det sammanhanget kom en liten bok med den talande titeln ”Dalsland - ett himmelrike på jorden".

2. Med akvedukten i Håverud förhåller det sig så här. Mellan de två sjöarna Upperudshöljen och Åklång, som ligger på olika höjdnivå, fanns en trång ravin med en fors. För att få plats med en båtförbindelse i samma ravin byggde man (dvs John Eriksson) en kanal med tre slussar från den nedre sjön upp till den övre sjöns nivå, sedan en båtbro (akvedukt) över själva forsen och till sist - uppklämd intill bergväggen - ytterligare en bit kanal fram till den övre sjön. Över ravinen går också en järnvägsbro och en landsvägsbro, den senare vid sin tillkomst 1938 landets högsta i ett spann. Allt sammantaget blir till en första klassens sevärdhet.

I Håverud ligger idag Dalslands Näringslivscenter alldeles intill kanalen. Är man lika påhittig där, när det gäller att hitta utvägar i ett trängt läge, kanske bygdens industrier kan klara sin nästa kroniska kris. Längs Dalslands kanal låg förr pappersbruken på pärlband, bl a ett i själva Håverud. De flesta är nedlagda och kanalen är utan nyttotrafik, men den är i stället en oöverträffad estetisk upplevelse för de turister, som färdas där i egna eller hyrda båtar eller ombord på någon av kanalbåtarna Dalslandia och Storholmen. Från Köpmannebro vid Vänern kan man ta sig in i landskapet 25 mil på vattenvägar, varav bara en mil är grävd, resten består av naturliga sjöar.

3. Det finns en bättre variant om Åmål än den där med ”alltid något....”. Den går så här: "En skam för mig men en ära för stan, sa han som gick vilse i Åmål".

4. Visst är Dalsland vackert! De flesta svenska landskapstyper finns representerade, plus Dalslands egen. I sydost ligger Dalsboslätten -himmel och havrejord - och väster därom bergs- och vildmarksområdet Kroppefjäll. Och det finns en egen kust med skärgård, visseligen inte mot havet utan mot Vänern, men det är vackert så. Norra och mellersta delen av landskapet knycklades i tidernas begynnelse till i en massa oregelbundna nord-sydliga veck. Resultatet blev långsmala sjöar, skogsklädda berg och åsar samt små bitar med åker och äng däremellan.
Landskapets mest kände konstnär är Otto Hesselbom som målat den stora nationalromantiska tavlan ”Vårt land” som hänger på Nationalmuseum. Motivet är från Ånimskog, men den har blivit till en sinnebild för begreppet svensk naturskönhet. Egentligen borde sysselsättningsproblemen i bygden lösas genom att alla dalslänningar blev konstnärer som målade svenskt landskap åt resten av befolkningen.

Dalslänningar är sedan gammalt chifferexperter - förlåt - skifferexperter. Det klassiska taktäckningsmaterialet är skiffer, fast konsten att lägga skiffertak nu är på utdöende. Förrutom lerskiffer finns det mycket av geologiskt intresse i marken och även den för vilket ämnet geologi då han ser en bergknalle lysa vit som av is eller snö mitt i sommaren. Men det är då en av inlansisen blankslipad kvarts eller kvartsithäll som bryter av mot omgivningen. Det är den så kallade Dalformationen som innehåller de intressanraste bergarterna och den sätter också sin prägel på växtligheten i hjärtat av Dalsland, där kalkälskande växter som murgröna, liguster, vildvin, brudbröd, sankt Pehrs nycklar, trollsmultron och svärdsyssla är representerade. Även utanför Dalformationen finns rariteter såsom blågon - en korsning mellan lingon och blåbär - på Kroppefjäll och berglök, som förekommer i stora mängder längs Stora Le, men i övrigt nästan inte alls i Sverige.

Folk har bott här länge. Därom vittnar t ex hällristningarna i Tisselskog och de hällkistor och gravrösen som finns på åtskilliga platser. De gamla sockennamnen Fröskog och Torrskog har säkert uppkallats efter de gamla gudarna, Fröj och Tor. Jag tror också att Arthur Åsman har rätt då han påstår att Åmniskog och Tisselskog har sitt ursprung i gudanamnen Oden och Tyr.

Någon vedertagen schablon om dalslänningens kynne finns inte, men visst finns han skildrad, hör här bara: Ofta av reslig gestalt med rena, vackra anletsdrag, imponerar han ej sällan även genom sin yttre hållning. Men ännu mer gör han detta genom sitt lugna, måttfulla, allvarliga uppträdande. Sällan överilar han sig, om inte hans hjärna omtöcknats av spritdrycker. ---- Han är i regel väl utrustad å huvudets vägnar och äger god omdömmesförmåga. Något trög och långsam, uppfattar han icke snabbt, men säkert,..... I sedligt avseende står han högt, om man undantager nationalsynderna, dryckenskap och otukt. (A.N.Beckman, Dalsland och dess folkhögskola. Från Värmland och Dal 1907). Observera att denna träffsäkra karakteristik är skriven långt innan vare sig Rune A eller jag såg dagens ljus. Till en Dalslännings egenskaper hör också att han kan vara ”stönete” dvs omåttlig tjurskallig och envis. Utlänningar som jagat ödetorp (det finns för närvarande gott om bådadera i Dalsland) torde ha träffat på en och annan ”stönete” bonde som vägrat sälja trots kraftigt överpris. Utan att komma med särskilt många argument vidhåller han orubbligt sin ståndpunkt. De gamla bondmororna går heller inte av för hackor, artiga och vänliga är de, men med sin egen värdighet.

Under senare hälften av 1800-talet drabbade missväxt och dåliga tider de dalsländska bönderna hårt. Man började emigrera till Amerika i stora skaror och Dalsland är det landskap som tillsammans med Öland har den största procentuella andelen utvandrare. Nästan varenda äkt-dalsländsk familj har släktingar i Amerika. En utvandrare som inte är representativ för genomsnittet är Bryntesson, men jag berättar hans historia för den har sina poänger. John Bryntesson från Ärtemark i norra Dalsland begav sig tillsammans med en dalmas och en lapp mot Klondyke för att finna guld, men på grund av bristande reskassa nådde de inte ända fram utan började vaska där de stod, fast de inte visste var de var. De kallade ett närbeläget berg för Bryntesson Mountain. Och de hittade en ofanlig guldrik flodbädd. Så småningom drog de iväg med sina hopvaskade skatter till närmsta stad. Där blev de lurade på allt sitt guld av stadens bank och den lokala domstolen gav banken rätt till guldet. Det var bara att börja om igen, och minsann gjorde de inte om bravaden och hittade lika mycket guld till på ett annat ställe. Och samtidigt burade Högsta Domstolen i Washington in den skurkaktige bankdirektören och hans kompis domaren och svenskarna fick tillbaka även den första guldskatten. Omåttligt rik återvände Bryntesson till Sverige, han köpt ett par bruk i södra Värmland och byggde en kyrka i sin hemtrakt. Senare byggde han också ett hotell i Stockholm, färdigt till Olympiaden 1912, och byggnaden blev i en senare skepnad Vinterpalatset.

Trots att Dalsland är ett landskap som man i stort sett flyttar ifrån, så flyttar även en och annan dit - åtminstone över sommaren. Dit hör Lars Mad’sen som bodde i en John Bayer-komponerad skogsglänta i Tisselskog med ett mycket litet hus omgivet av mycket höga träd. Dit hör Torsten Ehrenmark - det är i Dalsland hr Ehrenmark måste hämta insperation för att kunna åstadkomma något roligt om sitt gamla Närke, von Döbeln for till Finland för att bli Döbeln vid Jutas satt han 13 år på gården Öhne i Järbo socken och laddade upp. ”Satt” kanske är lite för lite sagt för han gjorde faktiskt gården till ett mönsterjordbruk. För att motverka känslan av isolering ”uppå vilda Dalbolandet” - han var sällskapsmänniska och salongslejon . gav sina kor namn efter kända grevinnor och hertiginnor. Tjuren däremot kallades alltid bara ”Överstelöjtnanten”. Mera vanlig än von Döbeln i Dalsland är dock von Mentzer, 1747 av överste Johan von Mentzer och 1761 av en major vonMentzer. Uppgifterna är ut A. Lignells, Beskrifning öfver Grefskapet Dal, 1851. Någon rolig historia ingår tyvärr ej.

Karl XII färdades genom landskapet på väg till Halden för att - ja, vad var det han skulle dit för egentligen? I varje fall så finns det ett otal stugor där han sägs ha övernattat. I Dals Ed lär det t o m vara sant. Karolinerarmeen gick över Kroppefjäll i Anolfsbyn ett krönikerspel om karolinerna. Det blev så uppskattat att det följdes av det återkommande Karolinerloppet på skidor och av fotvandring Karolinermarschen.

År 1632 utkom i Uppsala ett latinskt vältalighetsprov, vilket utgjorde den första tryckta lovprisningen av Dal, Ni har just läst den senaste, som jag låter avsluta med ett citat ur den första.

”...Dalsland kallas i omskrivning ’det knotiga landet’ , emedan dess slätter icke äro överallt jämna och oföränderliga utan svälla upp, liksom havet när det är flod. Men det är kanske också benämnt efter ’dalarna’ på grund av grönskan där och ymniga mängden av blommor, som framalstras med den måttliga värmen, eller, för att vidhålla härledningen av ’dalar’, av de gravar och träsk, av vilka det på alla håll liksom skyddas och avgränsas....

....i Dalsland får man också skåda de härligaste och ståtligaste skogar och lundar, i vilka det är mycket angenämt och ljuvligt att vistas och sola sig, och i vilka man får se träd, som digna under fruktens ymnighet, lysande allehanda slagd blommor och blad. Där mötas våra blickar av de täckaste öar och av vatten omgivna gårdar, vilka är byggda än på halvöar, än på näs....” (Ur Gunno Brynolphi Blutherus Nordäling: Orato Eucomiastica De Dahl/Lovtal över Dalsland /, 1632, i översättning från latin av Harry Armini, 1955.