Delsbostintan, Ida Gawell-Blumenthal 4.11.1869 – 14.5.1953

Utställning på Delsbo Forngård / Vernissage den 14 maj 2003 kl 18

Delsbo Hembygdsförening vill med denna utställning hedra minnet av Delsbostintan. Material till utställningen har vi, förutom från våra egna arkiv på Forngården, fått från olika håll. Släktingarna har bl.a. bidragit med spelpipan. Den kan vi höra på den CD-skiva som vi rekvirerat från Sveriges Radios arkiv. Hälsinglands Museum har bidragit med fotografier och porträttet med Ida i den vackra gröna klänningen. Med det porträttet vill vi visa den privata Ida Gawell-Blumenthal – kvinnan bakom artisten Delsbostintan.

Ida Gawell-Blumenthal föddes i Arbrå den 4 november 1869. Fadern, som var kyrkoherde, avled 1881 och familjen flyttade till Gävle. Systern Emilie var gift, med dåvarande komministern i Delsbo, Carl Måhlen. När Ida skulle konfirmeras fick hon sin konfirmationsundervisning i Delsbo och bodde hos sin syster i prästgården. Under den tiden vaknade hennes stora intresse för Delsbo och den kultur som finns i bygden.

1888 fick Ida arbete på Norrlandsposten i Gävle. På kvällarna gick hon på kurser i konst. Det var då hon fick ett erbjudande att vara med om och ordna en välgörenhetsbasar i Gävle. Ida såg chansen att visa något från Delsbo och lade en del av arrangemanget till en Delsbostuga. Senare fick hon erbjudande att uppträda på Skansens vårfest. Det blev det stora genombrottet. Namnet Delsbostintan som hon själv myntat blev ett begrepp.

Åren 1895-98 studerade Ida på Tekniska Skolan, nuvarande Konstfack. Sitt konstnärskap fick hon dock aldrig tid att utöva på heltid. Den 28 juli 1898 gifte hon sig med barnläkaren Moritz Blumenthal i Ramsjö kyrka där hennes svåger, och konfirmationspräst, var kyrkoherde. Ida födde under sitt äktenskap sju barn, varav en pojke, dog bara några månader gammal.

Produktionen av böcker och filmer m.m. var stor. År 1908 för hon på sin första Amerika resa. Därefter skrevs boken ”Stintans Amerikafärd”. Sommaren 1912 och 1913 tillbringade Ida tillsammans med sin familj i Delsbo där Moritz vikarierade som provinsläkare. Boken ”Från Hembygd och Färdvägar” utgavs under den tiden. Senare kom boken ”Delsbo” med illustrationer av Bror Hillgren.

Ida Gawell-Blumenthal, Delsbostintan, gjorde under sin levnad en stor insats för att sprida kännedom på olika sätt om Delsbo och vår kultur. Det är vi henne ett STORT TACK skyldig.

Delsbo i maj 2003 / Delsbo Hembyds- och Fornminnesförening.

 

GERTRUD GIDLUNDS TAL:

Intro:

En dagstidning berättar när Ida Gawell-Blumenthal skulle fylla femtio år:
”att när hon en gång i somras skulle uppträda i Säter var det hart när omöjligt att komma dit. Tågen voro överfulla oaktat man satt in extraturer och människorna fingo underkasta sig att i timmar sitta hoppackade i vanliga godsvagnar. Till Säter skulle de dock och Stintan skulle de höra, trots omaket de fingo underkasta sig. (---) Jag minns inte nu,” skriver signaturen ”hennes historier, men jag minns hennes goda, trygga, breda tonfall, sävligt och varmt, diskret och äkta. Det finns små glittrande anslag till roliga historier i allt vad hon säger.” (Ny Daglig Allehanda 31 oktober 1919)

Gemälet ger glimten av Delsbostintans omåttliga  popularitet. Ida Gawell-Blumenthal, som hon egentligen hette, levde 1869-1953.

Hon tillhörde de stora Hälsingesläkterna av forssellar och steinmetzare, gawellare och strömbäckar, som också jag och mina syskon hör ihop med på fädernet, nu i 4:e generationen. (Räknat från prästen och matematikern Olof Forssells, från Järvsö, barnbarn, som vandrade mot städer)

1.
Som liten hände mig ibland att jag fick sitta i Stintans knä när hon kom hem på besök: Fingra på de vackra, vävda ryamyddarna  till Delsbokoftan – i rött, svart, litet vitt och litet grönt.
På nära håll syna kjolväskan, sydd i ett kläde, med tenntrådsbroderierna, fårskinnskanterna och blank mässingsbygel. Ack!
Jag visste också att väskan innehöll en riktig fingerpipa av trä, som lät snällt och inte styggt. (Spilåpipa visste jag inte vad det var. Än mindre vem denne märkvärdige Zorn ”kom ifrån” – hon uttalade namnet TZÅRN – som givit henne den)
När som helst kunde musiken fiskas upp ur lomman och då skulle vi få höra hur hon med vana fingrar hanterade träpipan,  improviserade med pappa min vid pianot intill, djupt musikaliska båda två.
Vi var fem syskon Strömbäck, tre systrar och två bröder, som på fyrtio talet satt där klistrade kring bordet, nästan väluppfostrade. Stintan kunde förgylla den enklaste vardagsmiddag hemma hos föräldrarna. Kom något litet spetsglas fram till de vuxna fick vi delta i sången:
”För den som har en trogen vän/
en trogen och uppriktig vän/
Det lättar livets börda/
När sorgen tynga en….”

Vid strofen ”Det lättar”, halv reste Stintan sig upp från stolen. Den som satt kvar i knäet slank av ner i golvet. Därifrån skådade man hur hon gav sig själv en lätt dask i baken innan hon skönk ner på stolen igen, storskrattande som vi andra. ”---- Ja, du Dag”, sa hon till pappa när hon sen bröt upp, men med sitt ljusa glitter i ögonen, ”så här gamla som vi e nue, det har vi då aldrig varit förut!”

2.
”Käre Örebroare”, som kungen så när han kom till Arboga på sin Eriks gata häromåret. Kära deltagare och åhörare, församlade till årets spelmansstämma i Delsbo. Musiken borde vara min röst och munart i den ärofulla rollen som årets högtidstalare. Jag kan förstå, hur  kungen kände sig, oförmögen som jag är, att delta’ med er i musiken, i Blacksåspolkan, i Delsbos brudmarsch, i Persapojkarnas polskor eller i valsen i D-moll efter Hult-kläppen, ni vet. Något ur den äldre låtstilen bor ändå kvar på själva  spelplatsen i musikens gemenskap. Den omfattar och innesluter alla oss, som tagit sig hit. Annars stod jag väl här och håller som i en tom fiollåda.

Tomma fiollådor… Finns fullt av på vinden, där jag bor nere i Bergslagen, sydväst om gränsen till Hälsingland. De är alla härifrån landskapet, svärtade med kimrök eller lack, klädda med gallon eller läder eller så svårt repade att ursprungsfärgen gått förlorad. De utgör några rester av det gamla hälsingearvet i min stora släkt, av gawellar, forssellar, steinmetzare och strömbäckar.
Det berättas om min farfar Hjalmar Strömbäck neri Alfta, att hans medhjälpare pastor Humble halvsjungande kvad när de möttes i kyrkbyn:
Alla bäckar strömma, alla bäckar strömma
Men pastor Strömbäck strömmar ej
Varvid farfar svarade:
Alla humlor surra alla humlor surra
Men pastor Humble surrar ej.
Så gick de åt varsitt håll och den dagen var räddad.
I vandringen mot städerna som mina förfäder i förra och förrförra generationen företog lämnades fiollådorna kvar på vindarna. En symbol så god som någon. De sökte sig till stadens bibliotek och offentligheter, till universiteten, till lärostolarna, till akademierna.
Flera av dem blev estradörer, författare som många av prästernas barn blev. Det gick liksom av sig själv. Att stiga ner ur predikstolen blev för dem att söka ordet inåt, i boklig lärdom, i skrifterna. Och det blev att gå från det muntliga ordet till det skriftliga.
Instrumenten lämnades kvar -  på vindarna.
Det talade ordets gemenskap övergavs. Därvid lämnade man också musiken. Ett vemodigt uppbrott.

Jag hälsar er varmt välkomna till stämman men med ord och inga låtar, knuten som jag är till det skrivna språket. I sammanhanget låter det nästan som en sjukdom: den skriftligt fixerade språk-sjukan.
Men ”det finns ju liksom karlar och andra dialekter”, som Delsbostintan kunde säga, när någon enstaka försmädligt ifrågasatte hennes profession: den muntliga berättarkonstens oöverträffade  representant som hon blivit, från ett övergångsskede i kulturen.
Hon bar stafetten mellan land och stad, efter bysprängning och urbanisering, efter järnvägens hitkomst med det moderna. Trädde ut i det nya offentliga rum som staden tillhandahöll,  när kyrkan spelat ut sin roll som mötesplats – till de nya logerna, folkparkscenerna, hembygdslokalerna, ja, sist och slutligen för Stintans del – uppträdde hon i radion. Hon blev storslagen i sin kulturförmedlande roll, man sörjde med henne uppbrottet från landsbygden, det liv hon tvangs att lämna bakom sig.

Just nu pågår här i Forngården en förnämlig liten utställning om denna Stina, som egentligen hette Ida Albertina Gawell-Blumenthal. Det är femtioårs minnelsen av hennes bortgång som stadfästs och som öppnades i mitten av maj. Den pågår hela sommaren. Titta på den!

Och fastän det är fem lustrum sen hon gick bort kan man tydligt se henne snedda över åker här, eller genom den gamla prästgårds allen på vägbort över Dellarna, ner mot huvudstaden klädd i sin underbart  vackra delbodräkt: ”Döm taler om Atlanten, Döm skulle si Dellen då!”

3. Hit upp längtade hon ändå för jämnan. Hennes berättarstoff var färgrikt, pregnant, målande och det kryddades ofta med inskott av nya kommentarer till det som just skulle sägas, medan hon sa det. – Samtidigt som hon höll sig till ett visst, alldeles klart och avgränsat tema – ungefär som när tårarna griper tag i varandra i spelmansmusiken låter hon associationerna bölja kring ett ämne, som hon omgav med ett svep av  blått, åsar och berg i skiftande nyanser, branta kurvor, grövre, rappa streck.
Hälsingemålet är som gjort för detta; att halvsjungande improvisera fram ett bildrikt stoff – men, förklarade hon: När hon som historieberättare drog fram ”skulle hon ha lite’ stuga omkring’. Det vart lättare då.
Så fick hon som hon ville nere på Skansen, där hon promt gick in och satte sig, senare fick en helt stuga omkring sig, Bollnässtugan. Hon miste först sina ”flög” när hon skulle tala i radiostudio redan på 20-talet, berättade hon, men fick hjälpligt låtsas både att  ”hon hade en liten stuga” och litet folk omkring sig där hon totalt ensam satt och språkade in i mikrofonen sina första berättarprogram, ”Stintan berättar!” påhejad blott av farbror Sven, som sagt sitt: ”Stockholm – Motala” Nååå …. Vad skall du berätta?
De första radiosändningarna kom igång 1932 med Delsbostintan i ”Hör på Stintan”, ”Stintan berättar”.
Ja, Stintan fick lämna sitt paradis, som var den stora, gästfria prästgården nere i Arbrå, när hon var elva år. Då dog hennes älskade pappa Jonas Gawell, född 1803 och som länge varit sjukligt. Som brukligt var fick då hela prästgårdsfamiljen bryta upp:
Hans åtskilligt yngre, tredje hustru var Stintans mamma och hette Sofie Steinmetz – f ö yngre syster till Jonas Gawells föregående, bortgångna hustru Olava Magdalena. Det är i detta sammanhang, som våra familjer sitter ihop: Brodern till de båda  systrarna Steinmetz, Gawells yngre hustrur, hette Alfred, Alfred Steinmetz, och ”denne grannlåt till karl”, som Stintan uttryckte saken, det var min pappa, Dag Strömbäcks morfar. Kyrkoherde och prost först i Alfta sen i Bollnäs.
Så kom det sig, att Ida Gawell och min farmor Ida i Alfta är kusiner, födda med bara några års mellanrum. Och givna samma två förnamn: Ida Albertina. Granntöser!
När min farmor 19-årig  skulle gifta sig i den lövade kyrkan i Bollnäs på midsommardagen 1886, med farfar, Erik Hjalmar Strömbäck, pastorsadjunkten med det stiliga håret som arbetat under kyrkoherde Alfred Steinmetz i Alfta kallades på Ida i Arbrå och hennes tre bröder Wilhelm, Herman och Emil. De skulle vara tärna respektive marskalkar på farmor och farmors bröllop. Alla de fyra tillsammans kallades prästgårdspojkarna. Då hade Ida Gawell ännu inte hunnit bli Stintan – hon och pojkarna hade flyttat ner till Gävle med sin mamma. ”Stintan” blev hon först våren 1895, när Skansenchefen Arthur Hazelius kallade på henne – efter påstötning om, att hon kunde vara någonting för vårfesten det året.

”Och på Skansen kom många fram och frågade, om jag var riktigt riktig, ”riktig hälsingestinta”. Så var man den första officiella landsmålen. Därtill kvinna.
Riktar man sig inåt hör man hennes ljusa röst ljuda. Vad är det som gör att hon är lätt att minnas? Jag säger som gubben, som fick bannor av doktorn, eftersom han inte hade tvättat sig ordentligt inför doktorsbesöket: ”Jamen käre, det är ju något INVÄRTES!”

Förteckningen över deltagare i den första ”Spelmanstäflan i Delsbo torsdagen den  25 juni 1908” kom i min hand sen jag var här nu i maj 2003 för att få vara med och inviga utställningen om Stintan. ”Uppdragen” som jag var att tala om henne. Här på Forngården. Det var riksspelman Hugo Ljungström, Bollnäs som sedan hade godheten att per post skicka  en kopia på Delsbostintans eget exemplar med hennes egna kommentarer till dem som då framträdde – på spelmansträffen. Något som Hugo Ljungström i sin tur fått av min far, efter ett sammanträffande. Så kan de, när tåget, dvs kommunikationen fungerar som bäst – olika cirklar sluts. Tidsgapet kan tyckas stort! Jag tackar varmt Hugo Ljungström, och jag tackar alla spelkvinnor och spelemän, som håller det musikaliska språket levande och pånyttfött i samma andetag man träffas! Här, alltsen den gången  -08.
Stintan skriver: ”Styf!” ELLER ”FINA LÅTAR”. ”8BRA) GAMLA LÅTAR??”. IBLAND STÅR BARA ”SLÄGTINGAR”. Eller ”ett syndastraff (---), men nu är det slut”. – Stintans kommentarer med den välbekanta pikturen känns uppfriskande också såhär på tidshåll att möta. Jag har sett den i olika brev, på försättsblad i böcker, som garnityr till pressklipp och bakpå de gulnade familjefoton, som hon lät far ärva.

4. Ja, Landsmålare kallade hon sig ibland. Och ”jag har ju valt ett sånt yrke, att jag ställt mig helt oberoende av ålder och utseende!” förtydligade hon sig. Men det här med landsmåleri hade gett henne hembygden tillbaka, var än i världen hon befann sig. Det sägs att under en lång tid det fanns fler 0ftabor i trakten av Chicago under 1800-talet, från 1846 och framåt, än hemma i kyrkbyn. Med den ambullerande hälsingekulturen inuti sig tog ju också delsbostintan utav Amerika med några bejublade turnéer. Hon var ju högst transportabel med den eftersom hon använde sig av orden och sin spilåpipa. Oreden, de mest transportabla, näst musiken! Av alla kulturyttringar.
Fem barn och småningom minst lika många barnbarn fick hon med sin Moritz Blumenthal, barnläkare i Stockholm, också vikarierande provinsialläkare i Delsbo. Han friade till henne strax sen hon kommit till Stockholm, för att uppträda på Skansen, och för att sedan gå på tekniska högskolan, konstfack för sin tid.
Min far var landsmålare också han, på ett annat vis, från forskningssidan, den akademiska. Prästunge som hin, ordvig, musikalisk. Han blev folklivsforskare, religionsvetare, dialektforskare- filolog. Längre fram professor i nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt folkloristiskt. – Dag Strömbäck med sin uppväxt i Alfta under början av förra seklet; jag tänker ibland på,  hur tätt ändå hans öde och Stintans är sammanfogade, ja, kanske påminner de starkt om varandra.
”Målet och bokstaven betjänar båda ett ämbete: Det ena bär ärende till öronen, det andra till ögonen” (skrev Georg Stiernhielm, född 1598 i Vika socken, Dalarna). Men visst är det väl så, att det talade ordet ljuder inom en, som en intonation av toner och ackord, något som inte lämnar ens minne men skapar gemenskap  bakåt, skapar gemenskap framåt. Som ljudande musik, stannar rösten kvar……

Tillbaka