DOKTOR STEINMETZ OCH PRÄSTHEMMET I BOLLNÄS : Dag Strömbäck
(ur Minnen från prästhem i Ärkeskiftet samlade och utgivna av C.W. Palm, Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund 1933)

Där Ljusnan och Voxnan mötas ligger, omkransad av skogar, en fager bygd, som i historisk tid alltid - och säkerligen även långt tillbaka i förhistorisk tid - varit ett centrum och en samlingsplats för invånarna i södra Norrland. Med naturens mäktighet i denna trakt synes även ha följt en folkets storslagenhet. Ser man ut över de många bondbyarna, där de ligga breda och trygga vid sjöar och vattendrag, tycker man sig ana, att där bor ett storvulet folk av gammal stam. Det vilar trygghet och tyngd över natur och inbyggare, och man har en känsla av att, trots många och starka skiftningar på ytan under senare år, förändringarna på djupet dock äro ganska små. Samma oföränderlighet i landskapet och samma oförändliga gedigenhet och trofasthet i folksjälen. Det är icke att undra på att den,”det landet en gång sett, han längtar dit igen”.

Den vars bild och omgivning vi nedan skola söka teckna, var djupt och innerligt fäst vid denna bygd och dess folk, och när möjligheten yppades att för all framtid bli förenad med dem båda, tvekade han icke att lämna den befattning han innehade i Stockholm, ehuru den kunde tyckas innebära ganska stora fördelar både för honom själv och hans familj.
Alfred Sreimetz föddes i Hudiksvall den 26 maj 1831. Hans fader, som tillhörde en från Tyskland härstammande Hudiksvalls-släkt, var prosten Albert Steinmetz i Rogsta. Hans moder hette Britta Maria (Briten) Forssell och var dotter till professor Olof Hansson Forssell, prost i Östervåla. idigt visade S. en avgjord håg för prästerlig verksamhet, och om hans studieriktning torde aldrig någon tvekan hava rått. Särskilt betydelsefullt för hans religiösa utveckling i ynglingåren synes den väckelserörelse ha varit, som framför allt genom den unge prästmannen Anders Wiberg - till att börja med lärjunge av Georg Scott och C. O. Rosenius men med tiden utvecklande sig i riktning mot baptismen och slutligen en av batistsamfundets stöttepelare i Stockholm - vann spridning i Hudiksvalltrakten på 40-talet. Denne Wiberg var adjunkt hos S:s fader 1844-46, och av hans dagbok och andra vittnesbörd framgår att Wiberg gjort starkt intryck på den Steinmetzska familjen, bl.a. på den unge Alfred. Och när Wiberg några år senare var på väg att separera och redan stod med ena foten utom statskyrkan, antecknade han med särskild glädje i dagboken för juldagen 1849: ”Pedikade i Maråkers kapell. Alfred Stenmetz var bland mina åhörare. Detta var, tror jag, sista gången, som jag predikade i ett lutherskt statskyrkotempel.” Men ehuru S. otvivelaktigt var gripen av mäktigheten och impulsiviteten i väckelsen, hemföll han aldrig åt dess överdrifter och löpte aldrig någonsin fara att frestas till separatistiska aktioner. I ett brev till sin fader 1851 giver han här klart besked: ”Likasåbekymmersamt som det är att höra”, säger han, ”att separationen tilltager i Helsingland, lika roligt är det äfven i det verdsliga råder rörelse och oro. Den ena ropar efter borgelig, den andra efter andelig frihet. Frågar man den ena eller den andra, veta de knappt hvad de vilja”.

För en ung studiosus med Steinmetz’s läggning och begåvning behövde tillsynes framtiden icke te sig såsom skymd vara sig av orosmoln eller förargelseklippor. Han hade ju också inflytelserila släktingar vart han vände sig i ärkestiftet. I Gävle sin morbror Johan Erik Forssell, i Forssa prosten Erik Vilhelm Aurivillius, gift med hans moster Louise Forssell, i Biskopskulla sin farbror prosten Eric Steinmetz osv. Men svårigheterna uteblevo det oaktat icke. Hans fader hade många munnar att mätta, och när sonen Alfred efter med heder avlagd studentexamen år 1851 inskrevs vid Uppsala Akademi, fick han försöka sörja för att hans studier ej behövde ta några större summor av den knappa lön hans fader uppbar. Han ville ta sin utbildning grundligt vid akademien, och i ett berev till sin fader våren 1852 framlägger han en plan för studeier till doktorsgraden. Fadern vill så gärna tillmötesgå sonens önskningar - men, var taga medlen? Och varför dröja med antagandet av den adjunktsbefattning hos fadern, till vilken han, efter endast några års teologiska studier, är självskriven? ”Nog har jag innerligt glädt mig åt den dag, då jag ska få till min medhjelpare i mitt viktiga kall”, skriver fadern, ”men jag skulle göra mycket illa, om jag blott sågo med min egen fördel och derigenom möjligen hindrade din framtida fortkomst. I detta avseende må du ingalunda vara orolig. Så länge Gud skänker mig hälsa och krafter, vill jag arbeta, efter den gåfva Gud mig gifver, och när hälsa och krafter svika, så finnes det väl ännu någon utväg. Säkerligen dröjer du nu icke länge, förrän du tager ditt beslut. Tänk dig dock saken ännu en gång igenom, jämnför de uppoffringar som måste göras för vinnande af Graden, med de möjlige fördelar, som deraf kunna härflyta - och sedan - låt mig veta hvad beslut du fattar”. Beslutet blev den vanliga prästexamen. Och hade S. även i fortsättningen tankar på graden, så blevo dessa helt övergivna, då hans starke och till synes kärnfriske fader efter under en resa ådragen förkylning, lades på sjukbädden och någon tid senare avled den 26 juli 1853 i en ålder av endast 57 år. Dystra aningar om vad som hända skulle hade tydligtvis sonen Alfred haft under de sista åren. Märkligt är vad han två år före faderns död skriver till denne: ”Näppeligen har jag med sådant intryck på mitt hjerta mottagit något bref från Pappa, som det jag med dagens post mottog. Jag drömde nemligen att det var så sorgligt der hemma; det fattades någon i vår krets; Pappa, den på hvilken allas våra blickar äro fästade, hade skiljts ifrån oss genom döden. Jag blef allt oroligare i min sömn och med detsamma äfven i drömmen, tilldess jag vaknade, då kudden, såväl som mina ögon voro våta af tårar; och jag gladde mig det var en dröm. Emellertid tänkte jag genast att det icke stod väl till hemma och i denna tanke förblef jag, tilldess jag hade Pappas bref i min hand”.

På äldste sonen Alfred kom efter fadern död ett tungt ansvar att vila, och det gällde nu för honom att snabbt absolvera sina examina och komma ut i förvärvsarbete. Någon direkt nöd behövde han inte lida i Uppsala, ehuru kosten stundom kunde vara i magraste laget. Till stor del levde han på från Rogsta medhavd skaffning, och i denna utgjorde i synnerhet fårfiolerna huvudingrediensen. Sin tillflykt kunde han även taga till det Westerska skolhushållet i Uppsala, som förestods av hans moster fru Malin Wester, f. Forssell, sedan 1846 änka efter brukspatron Wilhelm August Wester. I det hemmet fanns, förutom sönerna Wilhelm Reinhold (död 1900 ss.häradshövding i Ängelholm), Markus (död 1894 ss.prost i Veckholm), Mauritz (död 1913 ss. regementsläkare i Vaxholm) och Filip (död 1933 ss. häradshövding i Oskarshamn), även en vacker och intagande dotter vid namn Amy, jämngammal med kusinen-leologen. De tyckas snart ha blivit varmt fästade vid varandra, och förlovningen eklaterades sannolikt redan i slutet av år 1853.

Följande år avlade S. sina teoretiska och praktiska examina och prästvigdes i december. Efter diverse förordnaden i Hälsingland ( i rogsta och Järvsö), varunder han ånyo stifta bekantskap med väckelserörelserna och de separatistiska aktionerna inom provinsen - särskilt i Järvsö, där han som adjunkt åt prosten Pihlman fick på sin lott att medlande ingripa i de genom hedbergianismen framkallade striderna inom församlingen - fick han fr.o.m. 1858 en fast plats såsom överlärare vid gosskolan i Gävle och kunde samma år efter fem års väntan äntligen ingå äktenskap med sin trolovade, som under större delen av deras förlovningstid vistats hos sin mor i Uppland. Men de båda unga, sålunda slutligt lyckligen förenade, drabbades redan under de första åren av sitt äktenskap av tunga sorger. Deras förstfödde dog efter knappt ett år och deras andra barn, en dotter, efter blott en månad. Även om detta drabbade den unga fadern tungt, så tärde och nedtryckte det ej honom på samma skoningslösa sätt som hans unga maka. Hon hade med sin tyngre läggning svårare att komma förbi sorgen utan att ytterligare nedtyngas.

Vistelsen i Gävle blev ej långvarig. Fr.o.m. år 1860 finna vi S. såsom kapellpredikant och skollärare i Järbo, till vilken plats han kallats av Kungsfors bruks ägare. Befattningen var ny, och det gällde i själva verket att av ett under Ovansjö socken förut lydande kapellag organisera upp en ny församling. S. var förtroendet vuxen, och det dröjde endast några år, innan Järbo blev färdigt att framträda såsom särskilt pastorat inom ärkestiftet - ehuru då icke med S. en ofantlig arbetsförmåga. Utom församlingsarbetet, i vilket ingick bl.a. byggande av ett nytt kapell, samt studier för pastoralexamen, som med utmärkt vackra vitsord avlades 1863, hade S. åtagit sig - för att därmed få en välbehövlig extra inkomst - det mödosamma och dryga arbetet att översätta Arndts Davids Psaltare till svenska. ”Jag har icke mera än åtta dagars försprång före sättaren till Arndts Psalmförklaring” skriver han 1862 till sin mor. Arbetet omfattade, då det 1864 förelåg färdigtryckt, drygt 1900 tvåspaltiga sidor i 4:o.

Men icke heller Järbo-tiden blev lång. År 1865 kallades han av dåvarande ecklesiastikministern F.F. Carlson, som i ppsala fått sin uppmärksamhet fästad på S., till rektor vid det nyorganiserade folkskoleseminariet i Stockholm. Här sattes på nytt hans organisationsförmåga på prov. Sina uppgifter synes han ha löst på ett utomordenligt sätt, och om hans rektorsgärning råder icke mer än en mening. Av både kolleger och lärjungar var han högt uppburen, och när han, efter kallelse till Alfta pastorat, i december 1869 lämnade sitt kära seminarium för att åter börja församlingsarbetet uppe i hembygden, rådde verkligen sorg och saknad inom den institution han i fyra år fått tjäna.
”Du hat givit, vad ej många giva,
En faders kärlek och en fader råd.
Vi minns det, vår bön skall ock förbliva:
Dig följe alltid Herrens nåd”,
sjöngo eleverna i sin avskedssång, komponerad av Lars August Lundh.
Med sin förflyttning till Alfta återbördades S. till sin hemprovins, och under de följande tjugufyra åren var han oavbrutet verksam inom två av stiftets största pastorat, inom Alfta till 1884, inom Bollnäs till sin död 1894.
---------------------------------
Ättlingar bli lätt betraktade som jäviga i sin teckning av hädangångna fränder. Allrahelst om de om sina föremål framhålla endast det som är skönt och tilltalande. Den som skriver dessa rader löper kanske mer än någon annan denna risk. Men han måste å andra sidan säga sig, att han icke kan skriva annorlunda. Allt talar för att det beundrade och vördade föremålet i sin dagliga gärning, i sitt framträdande, i hela sin person var något helt ovanligt, något glädjestrålande och för medmänniskor av alla kategorier tilldragande och värmande.

Hälsingarna visade honom vid skilda tillfällen sin uppskattning och följande historia uttrycj´ker drastiskt deras beundran av honom. TIll Alfta blev min morfar hösten 1867 kallad att som fjärde provpredikant provpredika. Av de tre ordinarie provande hade - som man sade - den förste hörts men icke synts, den andre synts men inte hörts och den tredje varken hört eller synts. Nu kom den fjärde provprästen och han ”sjöng omännskli, predika okrestleli och läste kunggörelserna obegripeli”. På hälsingemål ver detta superlativer så det förslog!

När morfar 1884 tillträdde Bollnäs patorat, hade redan två gånger tidigare församlingen uttryckt sin önskan att få honom till kyrkoherde. Han hade kallats som fjärde båge 1866 och 1868, men pastoratet var regalt, och Konungen hade båda gångerna utnämnt andra personer som efter universitets- eller skoltjänst ansågos särskilt förtjänta av ett indräktigt pastorat. Emellertid kom han nu dit 1884, och församlingen fick sålunda äntligen den de ville ha. Den stora prästgården togs i besittning och möblerades upp efter bästa förmåga. Morfar hade under en tid då det antika och det stilrena föraktades, men då ”krumelurornamentiken” stod högt i kurs en oförvilllad och säker blick för det gedigna och bestående i allmogekonsten. Både under Alfta- och Bollnäs-tiden stod han i förbindelse med Artur Hazelius och följde även denna på en resa i södra Hälsingland. När det gällde att anskaffa något nytt, var han synnerligen omsorgsfull i sitt val. Till den stora salen i Bollnäs prostgård, där plats kunde beredas för omkring 100 personer, skaffade han bl.a. en stor gammeldags skänk med ett dubbelskåp upptill och nedtill och till hela sin typ av ganska orginellt utseende. Dess historia var den gamla vanliga på den tiden. Avsågat på mitten hade det tjänstgjort, den ena halvan som matskåp (eller något liknande), den andra som hönshus!

I fråga om gästfrihet sattes Bollnäs-prosten stora krav. Han hade den största prästgården om ej i ärkekiftet sååtminstone i Hälsingland, och han bodde vidare på en plats, där resande ofta hade anledning att stanna, i all synnerhet om färden gick västerut åt Alfta eller Dalarna. Järnvägen Bollnäs-Orsa, till vars byggande morfar redan i januari 1876 hade tagit initiativet, öppnades ej för trafik förrän år 1900, och före den tiden måste resande mot Voxna ta hästskjuts i Bollnäs, varvid man naturligtvis helst övernattade i Bollnäs, om färden gällde många mil åt Voxna-hållet. Sällan stodo också gästrummen i prostgården under morfars tid tomma, och räckte ej de till, så fanns alltid det så kallade ”Finland”, den södra av de bägge flyglarna (väl ursprungligen adjunktsbostad), att tillgå. Gästfriheten vat nästan obegränsad, och morfar med sitt glada, öppna och tillgängliga sätt såg i värdskapet aldrig en tung plikt. Ofta hände det att han helt oförmodat förde någon eller några personer med sig hem från en resa eller från någon kortare utflckt i grannskapet och för at då icke bereda mormor bekymmer med avseende på maten, så brukade han stundom vid dylika tillfällen även proviantera; samtidigt som han introducerade sina gäster kunde han sålunda i all stillhet även sticka in ett extra paket proviant i köket.

Mormor Amy, som i sin ungdom varit en glad och skalkaktig flicka, blev med åren ganska tung till sinnes och ”gruvade sig” lätt för det ena och det andra. Hon hade ju ock ett stort hushåll att sköta, och hennes oro, att maten ej skulle räcka, när oväntade gäster anlände, var ju ganska förklarig. Vid sin mor, den goda och begåvade fru MAlin Wester f. Forssell, var hon liksom sina bröder såvarmt fästad, att det nästan blev strid om vem bland syskonen som skulle få ta emot den hedervärda gumman, då hon, efter brodern Johan Erik Forssells död år 1877, började kuska omkring bland sina fem barn, utplanterade litet varstans i landet. Till stor glädje för dottern kom emellertid fru Malin flyttandes till Bollnäs hösten 1884, och här fick hon nu tillbringa sin sista tid. Hon avles i juni 1885. ”Hon insomnade en natt så stilla, att, fastän hennes sondotter låg inne i samma rum och en av de unga fosterdöttrarna från Torstuna vakade vid den halvöppna dörren i rummet utanför, ingendera av dem märkte, när dödsängeln kysste hennes panna”, säger en av släktens biografer. Var mormor Amy tidigare lagd för ett visst svårmod, blev hon det efter sin moders bortgång ännu mera; vi finna henne nu mest sysselsatt med virkning eller annat stillasittande arbete. Då och då kunde hon slå sig lös vid pianot, där hon gärna spelade och sjöng. Efter en kort och till synes ofarlig sjukdom avled hon stilla i december 1891.
Var mormor Amy orörlig, så var hennes man desto rörligare. Än var han i Stockholm för någon forskningsangelägenhet vid Riksarkivet, än i Uppsala i stiftsärenden, än i Söderhamn eller Hudiksvall i skolärenden osv. Överallt hade han vänner och bekanta, och vart han drog fram, ville man råka honom. Ehuru hans tid vid dylika resor egentligen var strängt upptagen, hann han med en otrolig mängd saker vid sidan av sina ordinarie ärenden. I sin församling arbetade han oförtrutet såväl med det som gällde det pastorala som med skolundervisningen, med detta hindrade icke, att han kunde avsätta tid jämväl för vetenskapligt arbete. När andra lade sig att sova vid 10-tiden på kvällen, började han sitt eget arbete, varmed han vanligen höll på till kl. halv 1. På detta sätt kunde han mitt under ansträngande församlingsarbete - Bollnäs folkmängd uppgick på 1880-talet till mellan åtta- och niotusen personer - framlägga så pass omfattande och tidskrävande arbeten som sin prästmötesavhandling ”Om det kyrkliga ämbetet”, sin ”Biblisk historia” och sin ”Handbok till bibliska historien”. Och under de sista åren av sitt liv höll han på med en större framställning av det svenska undervisningsväsendets historia. Det krävdes ingående arkivstudier både i Stockholm och Uppsala, men med tillvaratagande av tiden vid diverse olika möten och konferenser i de båda städerna, lyckades det honom att till största delen slutföra dessa undersökningar, så att manuskriptet förelåg nära nog fullbordat vid hans död.

Åt sina predikningar ägnade morfar visserligen mycket tid men knappast någonsin åt predikoskrivandet. Han skrevendast upp några punkter på ett mindre blad, och med dem till utgångspunkt predikade han sedan. Mästerligast kanske han var vid de tillfällen, då han efter stundens ingivelse improviserade över något bibelord vid ämbetsbrödernas möten eller vid någon bibelförklaring ute i byarna. ”Hörde du honom tala över en höstmorgon i Järvsö, då han hörde liarna rassla genom den frostbitna sädens halm? Det trängde genom märg och ben”, skriver en av hans närmaste vänner. ”Eller hörde då honom en annan gång skildra linets beredning och utveckla sköna lärdomar därutav? Det påminde om Mästaren med den lärda tungan. Eller hörde du en annan gång I Voxna, huru han med änglarnas lovsånger sökte stämma själens strängar till Guds lov, eller hörde du åter en annan gång, då han över Esaias 40:31 sökte med bilden av en snabblöpare i Gävle under hans barndomstid belysa, huru de som väntade efter Herren efter stilla bidan på honom slutligen kunna uppfara med vingar såsom örnar, löpa och ej uppgivas, vandra och ej trötte varda”.

Vid enskilda sammankomster, vid syföreningar och smärre möten med församlingsbor hade morfar för vana att hellre än att läsa högt ta upp ett ämne, om vilket man senare talade. Och härvid förde han samtalet så, att vem som helst kunde - utan att blygas - delta i det och lägga fram sina tankar. På så sätt kvävde han också varje ansats till skvaller och förtal.

I Bollnäs var vänkretsen som slöt sig till det Steinmetzska hemmet mycket stor, vilken givetvis också kom att gagna det kyrkliga arbetet inom församlingen. Familjerna Edlund, Jonzon, Gyllenhammar, Liander, Norman, Erik Larsson i Freluga m.fl. hörde måhända till dem som, utom prästfamiljerna, oftast voro sedda i prästgården. Till morfars förtrognaste vänner på orten hörde framför andra dåvarande rektorn vid folkhögskolan i Bollnäs, sedemera prosten i Ljusdal doktor B.G. Jonzon samt rektorn vid småskoleseminariet C.G. Liander (död 1916). Ej heller skall i detta sammanhang förgätas fru Charlotte Edlund (1836-1920), en märkeskvinna i Bollnäs församlings historia och en tillgiven vän till prästgårdsfamiljen.

Till de trognaste och förtroligaste vännerna utom Bollnäs hörde framför andra prosten Feltström i Hammerdal, doktor J.C. Bring på Ersta samt brukspatron Hjalmar Petre på Hammarby. När de kommo till Bollnäs-hemmet, rådde högtid inom familjen. Gamle Hjalmar Petre var likasom en uppenbarelse från en annan värld för de små barnbarnen. Min broder såg i honom alltid patriarken Abraham, ehuru knappast enbart hans långa, välvårdade polisonger kunde motivera likheten. Men där fanns något patriarkaliskt i hela hans framträdande. Över det vackra ansiktet vilade tillika alltid något svårmodigt och resignerat, förmodligen sedan den bekanta kraschen inom familjen år 1879, då de ofantliga petreska domänerna i Gästrikland till stor del gingo förlorade för släkten. Även till Petres svärfader, den kände sångpedagogen hovsångaren Isac Berg, stod morfar i ett hjärtligt vänskapsförhållande; det var icke blott musikaliska intressen, som förde dem samman, utan där fanns också mellan dem ett andligt brödraskap, som tog sig uttryck i en förtrolig brevväxling, där tankar i religiösa frågor växlades.

En person, om vilken jag ej vet huruvida han ofta gästade Bollnäs-hemmet men som i varje fall hörde till dem som stod morfar närmast, var Lars Landgren i Delsbo, sedemera biskop i Härnösand. Underligt, kanske mången tycker, som jämför de bådas lynnesart och framträdande. Den ene kärv och sluten, rak och oböjlig som stortallen på brännan, massiv som granit och skarp som en bila; den andre blid, öppen, ljus och harmonisk och med sin blotta person värmande och upplivande för den trumpne och stele, glad trots sorger och besvikelser. Lag och evangelium! Med för båda var gemensam en brinnande nitälskan för själarna.

Redan under sina första skolår hade morfar stiftat bekantskap med Landgren, men då endast såsom skolplit i förhållande till läraren. Den första bekantskapen torde för övrigt icke ha varit enbart av angenämt slag. Man hade under en lektion i morfars klass plötsligt hört en våldsam stentorsstämma genombryta skolans väggar. Det var Landgrens! Den kom från ett klassrum längre bort! - Sin mannagärning utförde som bekant Landgren i Delsbo, och det var förmodligen under denna tid som vänskapen grundlades de båda ämbetsbröderna emellan, från den äldres sida med hans vanliga, oförblommerade öppenhet och hans oreserverade beundran för all ren och äkta religiositet - förmodar jag - även för harmonien och den rika begåvningen, från den yngres sida med oförställd beundran för geniet, originaliteten, konsekvensen och lidelsefullheten. Det blev ock morfar förunnat att efter Landgrens död teckna hans bild vid prästmötet 1891, och den karakteristik, som där gives, torde höra till det mest bestående i vad som skrivits om Landgren. Några rader av ett brev från Landgren till morfar efter 1883 års kyrkomöte må belysa både den öppenhjärtlighet, varmed Landgren vände sig till sin vän, likasom även hans dåvarande ställning till kyrkmötet och rörelserna inom kyrkan: ”Det fägnar mig att du är så belåten med kyrkomötet”, säger han. ”Gerna önskade jag att kunna wara så med, men tiden har ilat fram om mig, och jag är fullkomligen oförmögen att fatta den. För mig gestaltar sig saken så att kyrkomötet för närvarande urartat till ett klandermöte, endast sammankommet för att smutkasta vår liturgi, vår psalmbok, vår kyrkolagstiftning och allt hvad vi ärft af fäderna. Ja, man tvekar ej att till representant för sjelfva Ärkestiftet tillsätta en man som construerar hela Christendomen ur sin egen hjerna och förmenar att hedningarne blifva salige på sin sanningstro likaväl som de Christna. Att sådane män finna allt i olag må ej förtänkas dem. Men när nu allmänhetens öron blefvo så genomskriade af smädelserna öfver vår handbok och psalmbok m.m. huru skall den då hafva någon glädje af en gudstjenst, deri sådana uselheter begagnas? Är det ej alldeles följdriktigt att man öfvergifvit den babylonska skökan? Tvetydig är ock i sanning vinsten af den nya prestvalslagen. Den, som ej har en galopperande tunga och ett smiligt sätt att vara, lärer nu betänka sig två gånger, innan han går in på en embetsbana, där han skall se sig undanträngd icke blott af talangfulla och redliga medbröder utan af skojare....... Det sorgligaste af allt är dock, om den Beckska skolans legater här i landet utbreda bland presterskapet en allmän likgiltighet för kyrkans lära för att ej säga hat till densamma. Sedam sjelfva lifsroten, försoningsläran, är afhugen, kommer aldrig vidare någon enhet att finnas hvarken bland prester eller lekmän.... I samma mån som grälet växer, växer äfven dissensen, och i samma mån som dissensen växer, måste kristendomsundervisningen ut ur skolorna, och hvarje skollärare beläggas med ansvar, som taget sig för att utlägga en bibelvers.... Jag kan ej grunda mina omdömen på annat än hvad jag ser, hvilket synes båda den evangeliska kyrkans undergång”.

Närmast efter mormor Amys död i november 1891 följde en tung och dyster tid för morfar, ehuru han med intensivt arbete sökte komma förbi den tärande inre sorgen. Därtill kommo äfven besvikelser med afseende på hans ende son. De förhoppningar han ställt på hans stora begåvning och rika musikaliska utrustning grusades brutalt; fjärran från fadershemmet tillbragte sonen sina sista år, och med honom bortgick den siste bäraren på svärdssidan av det aktade namnet. ”Så har nu den första långa veckan gått”, skriver morfar till sin dotter efter mormors död, ”och lång har hon varit såsom månader; men hon har dock gått med sina smärtor, sorger och minnen”. Då och då upplivades han väl av dotter och dotterbarn, som periodvis togo det stora huset i besittning. Då kördes sand i stora högar fram på gården, och nedanför fönstrena vid stora trappan hade de små rustibussarna under mors och morfars ögon en härlig lekplats, där grottor grävdes och fästningar uppmurades i den mjuka sanden. Med hans enda dotter Ida, gift med dåvarande kommunistern i Delsbo Erik Hjalmar Strömbäck, var på sitt håll strängt upptagen av en moders och prästfrus bestyr, och hennes resor till den ensamme fadern kunde ej bli så täta som hon själv önskade. När icke morfar var upptagen med församlingsarbete, ägnade han sig nu under denna ensamhetens tid med all iver åt sin ”den svenska folkundervisningens historia” och företog i samband härmed våren 1892 resor till Stockholm och Uppsala för arkivstudier. Här träffade han även sin makas och sin egen släkt, vilket naturligvis bör ha känts upplivande. Påskaftonen tillbragte han hos kusinen Hans Forssell, där just då 15 Forssellar och Westrar voro församlade. Knappt hade emellertid morfar i slutet av april återvänt från denna resa, förrän han erhöll en underrättelse som på honom verkade dubbelt förkrossande. Hans systerson Albert Gavell mördad i Alfta, hans egen gamla församling. Stupad på sin post i kampen mot lönnkrögeriet. ”Den 28 april hade Albert fått telefonmeddelande från Bollnäs”, skriver morfar med av rörelse darrande hand till sin dotter omedelbart efter den hemska tilldragelsen. ”att 80 liter brännvin funnos vid härvarande station, adresserad till en notorisk lönnkrögare i Alfta, Mossbo by. Familjen där bestod av en far med sina fyra söner., ”hvitasarne” kallade, emedan de för fyra år sedan inflyttade från Ore finnskog, där de bott vid en sjö vid namn ”Hvitasen”. Albert hade blott denna lönnkrog kvar i hela Alfta och hade redan ett par gånger stämt en av sönerna, som var den egentlige krögaren. Den första maj kl halv fyra lämnade han hemmet för att tillsammans med fjärdingsmannen göra beslag hos samme nidning. Albert gick först in i det ruskiga nästet och omedelbart därefter fjärdingsmannen. Denne han dok ej få dörren igendragen förrän ett skott träffade hans rygg, och han segnade ned, förlamad i hela nedre delaen av kroppen. Han hade dock sans och blev nu vittne till, huru Albert fattade tag i bössan och vred den ur händerna på boven. Denne fattade genast en annan bössa, men Albert tar även den och sätter dess mynning under sin ena arm för att därigenom värja sig till dess han fått hand om bössans övre del. Då närmar sig honom en annan bov bakifrån och rycker Albert baklänges, varigenom bössmynningen kommer fram, då skottet genast avlossas, och kulan genomtränger hans hjärta, så att han faller död till golvet”.

Den ohyggliga händelsen utlöste sorg, harm och avsky över hela vårt land och satte en fläck på Hälsingland, som länge var svår att utplåna; men vad som mer än något annat tyngde på morfars hjärta, var den omständigheten att detta skedde i hans gamla församling, i den församling där han mer än 14 år med hela sin kraft kämpat mot spritmissbruk, slapphet och okunnighet. När begravningen skall äga rum, har han ock fattat sitt beslut. Sedan den avlidnes svåger kyrkoherde C.O. Måhlen från Ramsjö (sedemera prost i Närtuna) förrättat jordfästningen, träder morfar upp på predikstolen i Alfta kyrka, och utgående från Herrens ord till Kain ”Vad har du gjort? Hör, din broders blod ropar till mig från jorden”, han håller till sin gamla församling en predikan, som av åhörare betecknas som något bland det mest gripande de upplevat. Varje ord hördes tydligt i hela den överfyllda kyrkan, ja, ända ut på kyrkvallen, där stora folkskaror äro församlade. Rösten är som vanligt klangfull men vibrerande av rörelse; orden falla sorgsna och tunga, men rannsakande och eggande. Det var en skakande uppgörelse med lagtrotset och dryckenskapen.

Det följande året 1893, var i många avseenden för morfar ett betydelsefullt år och inverkade även omgestaltande på livet i Bollnäs prästgård. På hösten ägde den stora jubelfesten i Uppsala rum, och sedan följde kyrkomötet, som i sin tur medförde ett annat betydelsefullt möte. Från den högtidliga promotionsakten i Uppsala kan i detta sammanhang berättas en liten episod. Bland de många doktorshatarna, som under kanonsalut tryckas på föremålens hjässor, hade av en eller annan anledning en omplacering ägt rum. De ödestigra följderna uteblev ej heller. Då turen kom till biskop Lindström, som vid detta tillfälle promoverades till teologie doktor, och skottet föll och hatten trycktes ned, tycktes den aldrig finna fäste på hans huvud. Det sjönk i ett slag ned över hans panna och hotade att draga en ridå jämväl för hans ögon och sålunda beröva honom den fria utsikt, som man också vid dylika tillfällen värdesätter. Det var morfars hatt, som råkat komma på fel huvud! När å andra sidan morfars tur var kommern, var han vis av erfarenhet och tog med händerna emot Lindströms lilla hatt, när den trycktes ner mot hjässan samt bar den sedan i handen. Några hörbara interjektioner från ärkebiskop Sundberg sägas ha trängt fram till podiet!

Såsom ombud för kyrkomötet samma höst vistades morfar en längre tid i Stockholm. Härvid kom han även att sammanföras med en av sina forna elever, föreståndarinnan för Brummerska skolan i Stockholm fröken Eugenie Brummer. Morfar, som länge känt ensamheten tung i Bollnäshemmet, fann här en förstående vän, och med den innerliga sympati de sedan gammalt hyst för varandra, föll det sig rätt snart ganska naturligt att de skulle förenas. I november förlovade de sig, och i december vigde doktor J.C. Bring dem i Ersta kapell.

Eugenie Steimetz, f. Brummer, får anses så väl känd genom sitt arbete i undervisningens tjänst och sin ställning som ledarinna för en av vårt lands förnämsta flickskolor, att hon icke närmare behöver presenteras. Här skall endast sägas, att den korta tid hon verkade som maka och prästfru i Bollnäs, var en tid av den mest ogrumlade lycka för henne själv och hennes man och tillkia för församlingen av stor betydelse. ”Vi äro så idealiskt lyckliga” skriver hon till sin syster endast 14 dagar före mannens död, ”att ofta den tanken tränger sig på mig: huru länge skall detta få vara? Nu äro vi dock båda friska som nötkärnor”.

Mottagandet av den nya prästfrun i Bollnäs blev både hjärtligt och storslaget. När de nygita anlände till sin församling den 29 december 1893 var hela samhället rikt illuminerat, och i allen upp till prästgården var rest en äreport, från vilka sedan marschaller och kulörta lyktor visade dem vägen fram till deras hem. På trappan mötte morfars dotter och måg, och i salongen lät en församlingskör höra sina välkomstsånger. Under de följande dagarna ville sockenborna naturligtvis se sin nya prästfru, och där var en ständig ström av besökande i prästgården. Mormor Eugenie hade som sin man icke svårt att bli bekant med människor, och van att representera var hon redan, varför intet i den nya ställningen föreföll henne tungt och besvärligt. Hon ägnade sig genast med hänförelse och iver åt sin nya uppfift; följde sin make på resor i församlingen, deltog i det kyrkliga arbetet, ledde syföreningar samt startade en egen söndagsskola i prästgårdens stora sal för bygdens barn, varvid hon lyckades samla omkring 50 aktiva deltagare. En gammal bonde, som de båda makarna på en av sina utflykter i församlingen mötte, uttryckte sin tillfredställelse på följande sätt: ”De ä så rolit si att doktorn fått nån som följer sej nu. De sir ut som om ni vore riktit sams!”

Det lyckliga och alltigenom harmoniska äktenskapet varade emellertid ej längre än tre månader. Palmsöndagen i mars månad 1894 blev den dag då morfar för sista gången talade till sin kära församling. Två dagar senare insjuknade han häftigt, och på Maria bebådelsedag den 27 i samma månad insamnade han lugnt, efter att in i det sista stilla ha samtalat med sin maka och sina vid sjukbädden församlade vänner.

Mormor Eugenie återgick efter den sorgens och prövningens tid, som sedan följde, så småningom till sin skola och verkade där till 1914, då hon, efter att ha överlämnat sitt livsverk åt en stiftelse, drog sig tillbaka till det vackra hem hon inrett åt sig och sin syster i översta våningen av skolhusbyggnaden vid Johannes kyrka. Lika stilla som sin make lämnade hon där det jordiska den 15 november 1919.

Om sin man har hon sammanfattande nedskrivet en karakteristik, varav följand slutord här må anföras:
”Att en sådan make, fader, herde och vän lämnar ett stort tomrum efter sig, behöver ej sägas. Förkrossande skulle sorgen vara, om ej kärleken till honom vore starkare än döden, ja, så stark att den kan bära en högt över smärtan och komma en att i anden jubla över att Herren sagt till honom: Du tjänare gode och trogne, gack in i din Herres glädje.”

Tillbaka