Stella Polaris.
Ang föredrag 13/6 1990 på FRA av Erkki Pale.

En riktig krutgubbe från Finland

Det var GD Bengt Wallroths idé att vi skulle ha ett finskt inslag under XL-veckan. Själv inviterade hangeneral Raimo Heiskanen, författare till en bok om finskunderrättelsetjänst under kriget, att komma och hålla föredrag. I övrigt bistod Sven Wäsström med råd och tipsom finska inslag och det var han som sa: ”Ta hit ErkkiPale som var chef för den finska kryptobearbetningenunder kriget. Han är bra.” Tack för det rådet, Sven!

84-årige Erkki svarade på sjungande finländska när jag pertelefon lade fram ärendet och frågade om han ville kommaöver: ”Nåja - jag besökte er organisation år 1940. Nu ärdet 1990. Om jag kommer vart femtionde år är det inte för ofta.!”

Efter den repliken visste jag att Erkki skulle bli en fullträff. Han kom med flyget: ”Jag åkte från Helsingfors klockan nio. Jag kom till Arlanda klockan nio. Det gick på nolltid. Erkkis kommentar efter att ha hört föredragen på KTH. ”Man hörde inte alltid vad föredragshållarna sade. Jag lovar dig att i morgon kommer man nog att höra vad jag säger.”

Så framträdde då Erkki i FRA:s filmsal onsdagen den 13 juni under temat Finsk signalspaning och Stella Polaris. Var lugn för att man hörde vad han sa. Framför allt: man hörde på. Maken till publikkontakt har sällan skådats. Erkki inledde med en enmansshow då han förgäves sökte reda ut sin intrasslade glasögonsnodd för att därefter lämna över problemet till Per Kjellnäs (som med viss möda klarade det). Jag skall i korthet försöka återge något av innehållet i Erkkis berättelse - att på något vis ge en
uppfattning om framställningssättet är dömt att misslyckas.

MÖTE MED BEURLING

Erkki berättade en episod från svensk-finskt samarbete under vinterkriget 1949. En ung skarp matematiker - Arne Beurling - hade kommit över från Sverige för att planlägga samarbete på kryptosidan. Erkki och Beurling bestämde en gemensam grund för forsatt arbete med en överchiffrerad rysk kod. Erkkis chef - överste Hallamaa - var med på noterna. Mycket riktigt – ganska snart efter Beurlings hemresa började det anlända kodgruppsidentifikationer med den överenskomna normeringen. Erkki var redo att svara med finska resultat - men Hallamaa sa nej. Med den fjärde sändningen identifikationer från Beurling följde ett påpekande att det nu verkligen var dags för finnarna att skicka något. Hallamaa dikterade då ett svar av följande lydelse; Vi har kommit till ungefär liknande resultat.
Undertecknat: Pale. Därefter upphörde det sammarbetet. På sommaren 1940 - vinterkriget hade slutat i mars samma år - var Erkki i Stockholm och besökte (som sagt) det blivande FRA. Dagen avslutades med en supé på Operakällaren. Vem var värd om inte Arne Beurling! Den fina tillställningen slutade med en rejäl utskällning från Beurlings sida för det bristande samarbetet under vinterkriget. ”Hur fan kan du skriva att ni har kommit till ungefär liknande resultat och sedan bara skriva under med Pale?”
Erkki tog skamsen emot utskällningen utan att skylla ifrån sig eftersom han ansåg att Hallamaas goodwill kunde behövas för ett eventuellt framtida samarbete. Det var Erkis sista möte med Beurling. Långt senare talade Hallamaa om - på fråga från Erkki - att hans hårda attityd mot svenskarna berodde på att han en gång hos norrmännen upptäckt en kopia av en värdefull handling som han tidigare överlämnat till svenskarna som byte - sådant lämnar man inte vidare.

STELLA POLARIS

Erkki kom därefter in på Stella Polarisaffären. Detta är än i dag en kontroversiell historia med många komplicerade turer och förvecklingar. Det skulle föra för långt att här referera hela historien. Den har skildrats i radiodokumentären ”Högt spel i Norden” år 1977 och finns i tryckt skick. Operationen som leddes av de finska underrättelsecheferna Hallamaa och Paasonen, syftade till att vid eventuell rysk seger i det s.k. ”fortsättningskriget” flytta över hela signalspaningsorganisationen med personal och utrustning till Sverige för att fortsätta verksamheten där. Vad som i verkligheten överenskoms mellan finnar och svenskar är oklart men faktum är att mellan 20 och 24 september 1944 överskeppades till Sverige med fyra handelsfartyg 700 lådor radioutrustning och dokument och 750 personer utgörande de anställda och deras familjer. Den 30 september lät chefen för svenska försvarsstaben general C A Ehrensvärd meddela
finnarna att varje tanke på finsk underrättelsetjänst från svenskt botten bestämt avvisades. Erkki anser att Ehrensvärd genom sin förhandlare, major Petersén, ingett Hallamaa övertygelsen att det var klarsignal för de finska planerna. Ehrensvärd är ur finsk synpunkt boven i dramt. ”B,O,V,” bokstaverade Erkki.

Erkkis summering av händelserna är följande. ”Det var tre saker som verkställdes:
• Svenskarna fick köpa - mot ett pris som de själva fick bestämma - finnarnas bästa tekniska material.
• Svenskarna fick gratis alla i Stella Polarisarkivet ingående krypto- och signaltjänsthandlingar som berörde Ryssland.
• Svenskarna fick anställa de 20 bästa finska specialister som ingick i Stella Polarisgruppen.

”Ehrensvärd fick alltså allt vad han önskat. Paasonen och Hallamaa fick skam och landsflykt.”

ERKKI I FÄNGELSE

Det tredje kapitlet i Erkkis minnen, vilket han bara flyktigt berörde i FRA-framställningen, fick jag mig till livs när jag hade nöjet att besöka Erkki i hans hem i Helsingfors i augusti 1990. Avvecklingen av Stella Polarisaffären i Stockholm, varunder Erkki spelade en framträdande roll, avslutades i
mars 1945. Då hade bl.a. arkivlådor med hemligt material deponerats på privat ägda svenska slott (136 lådor till Hörningsholm, 29 lådor till Rottneros) efter att microfilmning av de viktigaste dokumenten skett. Hallamaa ville nu att Erkki skulle följa honom även i fortsättningen, men Erkki svarade att det dittills inte gått så bra - ”så nu tar jag mitt öde i egna händer och åker hem”. Det skulle han inte gjort. I augusti togs han av Röda Valpo (den kommunistiska finska statspolisen) och sattes i fängelse.I Stockholm hade man före avresan gjort upp en historia om vad Erkki skulle säga om han blev förhörd av polisen. Den höll inte alls när den konfronterades med vad polisen kunde inhämta från annat håll och Erkki insåg snart att många av hans hemvändande kamrater kunde hamna i knipa genom att de inte visste vad Erkki uppgav under förhören. När så en person - som sade sig tillhöra den gamla stammen - dök upp på besök i hans cell och erbjöd sig att utföra tjänster, tog Erkki chansen och frågade om han ville föra ut brevlappar för vidarebefordran. Det åtog han sig och på så sätt lyckades Erkki informera och varna kamraterna om vad han sagt och
inte sagt. Det Erkki anklagades för var inte verksamheten under kriget utan flykten till Sverige med hela organisationen vilket betraktades som landsförräderi. Inför tanken på ett långt fängelsestraff uppstod också tanken på att fly och den ovan nämnde Rantala ställde upp också på den
planen.Tid och plats fastställdes, måndagen den 29 oktober 1945, men ingen Rantala kom - varken då eller senare. Därmed var saken klar, mannen måste vara en bedragare. Desto mer förbryllande var att det vid de fortsatta förhören aldrig togs upp vare sig brevlapparna eller flyktplaner. Förklaringen kom långt senare. Det fanns två fängelser, sorterande under två olika delar av Valpo, och Erkki skickades fram och tillbaka mellan dessa. Det fanns två chefer av vilka den ena hade Rantala i sin tjänst medan den andre, chefen för Valpos militära byrå som ledde förhören, helt enkelt inte visste något om saken. Ehrensvärd anklagar i sin dagbok Erkki för att genom sina meddelanden från fängelset ha dragit in sina medarbetare.
Erkki menar att förhörsledarens omedvetenhet om brevlapparna friar honom från den anklagelsen. Han har dessutom från sina forna medarbetare fått bekräftat att brevlapparna inte medförde olägenhet för något, vilket han känner som en stor lättnad. Erkki tillbringade 20 tunga månader i fängelse, mycket längre tid än någon av de andra ”stellister” som hamnade i cell. ”
När de fick tag i mig kom de snabbt underfund med att här hade de den stora fisken och så fick de andra gå” säger Erkki.

FÖRSÄKRINGSMATEMATIKER

Efter fängelsevistelsen återtog Erkki det yrke han var utbildad för - försäkringsmatematiker. De tre första åren verkade han i Stockholm, därefter i Helsingfors. Han ville helst glömma det svåra han fått uppleva och satsade framgångsrikt på sin civila karriär och blev bl.a. grundare av och förste ordförande i Finlands Dataförbund. Erkki är upphovsman till koden för de fyra sista siffrorna i ett finskt personmummer.

Först på senare år har lusten att dokumentera och kartlägga vad som hände då på 40-talet gett sig tillkänna och Erkki har samlat och skrivit ett underlag som skulle räcka till minst två böcker. Vi får hoppas att de kommer i tryck - det torde bli en högintressant läsning (fast på finska förstås), det är skrivet av en färgstark människa.