Den Estbergenska släkten.


Anna Montan skriver:

"Minns som igår den vinterkväll i Januari 1928, som jag satt mig att läsa Wermlands tidingens Julnummer 1927. Hade nyligen återkommit till min vinterkalla bostad i Dalmers 19B, Klara, från Färgelanda prästgård, där jag firat helgerna tillsammans med Gerda och Wille, som sagt, roat mig med läsning. Läste spalt efter spalt och läste Myteriet på skeppet Johanna med samma medelmåttiga intresse, till jag läste namnet Mattias Estbergen.

Blodet kom i svallning! Detta namn var ju detsamma som min morfars morfars!!!

Redan på 1890-talet, sedan jag första gången läst morfars: Minnen ur Ludvig Borgströms lefnad, hade jag genom en bekant i Jönköping gjort försök att finna honom. Fick det svaret att namnet Estbergen fanns ej i Kristine kyrkas gamla kyrkböcker Och så nu - 1928 - dyker namnet upp i en sjörövarhistoria i en tidnings julnummer! Det var oemotståndligt - jag måste skriva till författaren. Första försöket lyckades genast. I Telegraf-telefonstationens Stockholmskatalog fann jag författarens namn (Kapten Hjalmar Börjesson) och adress - Jag ville ej säga, att jag tyckte nöjsamt kasta ut mitt namn i rymden! - Till all lycka var författaren - adressaten samma person och därtill den bästa jag kunde vända mig till. B. hade till arbete att genomgå Kungl. Flottans arkiv - Marinstabens Sjöhistoriska avdelning stod det på postpapperet - och var själv en intresserad släktforskare och hade gjort försök att finna Estbergen men utan resultat. "Skeppet som han for med syns ha tillhört det hollänska-västindiska kompaniet. Ur sjöhistorisk synpunkt av ett rätt stort intresse veta om både kaptenen och styrmannen på Fru Johanna varit svenskar. Dokumentet, avskriften av styrmannens berättelse, skrivet på hollänska.."

Som kapten B. tycktes förstå, att mitt forskarintresse var äkta, erbjöd han sig underrätta mig, om han mot förmodan skulle finna uppgifter om Estbergen.

Åren gingo.

Den 15.8 1936 erhöll jag emellertid till min överraskning dessa maskinskrivna Biografiska data ur Herr Mathias Henrik Estbergens levnad, helt oförmodat funna under Kapten B:s skrivarbete, jämte några rader om, att han kunde infria sitt för flera år sedan givna löfte. H.M.Estbergens egenhändiga namnteckning följde även med.

Sense moralen: "Djärvhet = voila tout!" Kusin Wilhelm Montans ord till sin syster Vissa att ej vara blyg över sin dåliga franska utan frimodigt "gå på" bara - Djärvhet = voila tout! -- utan den hade jag gått miste om förnöjelsen att nu veta vem och vad H.M.E. under sin levnad varit.

Släkten har inga utomordentligt framstående medlemmar, ej heller några att blygas över - "forskningen" hjälpte mig under svåra år att både sysselsätta tankarna och bruka energin. Vill någon forska vidare och, med hjälp av det skrivna sammansätta en släktkrönika, vore det ju glädjande - Underligt att från "ingenting veta" få genom forskning veta så oväntat mycket, K-stad 1936".
(Kapten Hjalmar Börjesson återkom sålunda till Anna med en sammanfattning av, eller ett utdrag ur, "Biografiska data" ur H. Estbergens levnad enligt hans egenhändiga berättelse förvarad i Kongl. Flottans arkiv. Samtidigt kalkerade han M.H.E.:s namnteckning från 1762)

År 1726: antogs han i kronans tjänst såsom volonteur i baron von Löwens kompani. Som redan då kunning i navigation och artelleri kommenderades han samma år till sjöss såsom lärstyrman på en lastdragare.

År 1729 befodrad till ordinarie lärstyrman erhöll han senare på året permission för övning i yrket och han reste till Amsterdam, där han blev förhyrd som matros på fregattskeppet Vigilancia, kapten Peter Friedrich von Heinen, för resa till Spanska Västindien. Under resan råkade skeppet i strid med en spansk örlogsgalär, vilken dock måste uppgiva striden efter ansenliga förluster.

År 1730 råkade det skepp varmed han for åter i strid nu med två spanska örlogsskepp, vilka omsider fingo övertaget och togo dem alla till fångar, varpå de fördes till Porto Bello. Efter att här ha suttit i fängelse en tid fördes de till Panama för att rannsakas, för att efter rannsakningens slut bliva återförda till Porto Bello. Någon tid härefter försattes han såväl som kamraterna på fri fot men berövades alla sina tillhörigheter och med "bara fötter samt i övrigt så gott som nakna med största svårighet måste var och en på sitt sätt söka sig födan", skriver han.

År 1731 lyckades han så äntligen "med möda och förbön och för endast maten" få gå ombord i ett engelskt fregattskepp, kapt. James, såsom matros och nådde omsider Jamaica, där då en engelsk eskader under befäl av kommendör Baltyzam låg förankrad med uppdrag att kryssa efter spanjorer. Å ett av dessa skepp förhyrdes han nu och deltog i kryssningarna i sex månader, under vilken tid åtskilliga spanska skepp jagades iland. Vid expeditionens slut ankrade skeppet i Port Real, varest han gick ombord i en engelsk bark destinerad till Curaco. Här förhyrdes han nu i skeppet Frau Maria, förd av kapt. Steven van Lind och destinerad till Amsterdam, dit han anlände 1732.

År 1732 anländ till Amsterdam tog han omedelbart hyra, nu i skeppet Brande Lamp, kapten Bastian Brygge, destinerad till Smyrna. Här såldes skeppet som vrak och han återvände till Amsterdam i ett annat skepp.

År 1733 for han i skeppet Stenhusen, kapten Jan Lamers, nu på resa till afrikanska kusten efter slavar. Under denna resa kom skeppet i strid med en portugisisk örlogsman, vilken dock, men först efter ett helt dygns skarpt fäktande, måste giva upp. Som en styrman hade stupat under striden erhöll konstapeln denna befattning och någon tid därefter fick Estbergen övertaga den förre konstapelns tjänst. Sedan slavar intagits i Delamina/Guldkusten ställdes färden till Västindien, där slavarna såldes. Omsider anlände han välbehållen till Rotterdam, varifrån han emellertid begav sig åter till Amsterdam.

År 1734 förhyrdes han som konstapel i skeppet Twe Bröders, kapten Hindrich, för resa till Suriname, varifrån han återkom till Holland.

År 1735 och straxt förhyrdes som konstapel och 2ndre styrman i fregattskeppet De Frau Johanna, kapten Canterhielm, för resa till Suriname. Denne Canterhielm var svensk sjöofficer från Karlskrona. I Marvina kastades kaptenen i sjön (denna händelse var det som beskrevs i Jultidningen).

År 1736 återkom han med samma skepp till Amsterdam, vars befälhavare han nu jämväl blev för ny resa till Suriname, dit skeppet emellertid aldrig kom fram. Detta blev nämligen under en storm och i sällskap med ett slavskepp kastat i land på den sydamerikanska kusten. Estbergen jämte sex man ur besättningen räddade sig i land på en skeppslucka men komna iland greps de av indianer som höllo dem fågna i 4 månader under stort elände. Äntligen fri tog han sig fram till Suriname, där han av guvernören Jan van Raij sattes som befälhavare i ett nytt skepp i erkänsla av sitt välförhållande under myteriet mot kapten Canterhiem. Med detta skepp hade han en svår överresa till Europa. Sålunda anlände det till Plymouth utan master och roder och mera som ett vrak.

År 1738 kommen till Amsterdam inmönstrade han nu som opperstyrman i ett 40-kanonskepp - namnet angiver han inte - som sades skola gå till Guineakusten, vilket emellertid var lögn, ty när skeppet hade kommit till sjöss upplystes folket om, att skeppet var destinerat Ostindien, dit de anlände 1739 till staden Surate. Här förflyttades han till ett annat hollänskt skepp, som destinerades till Pansang, där infödingarna gjort uppror mot sina hollänska herrar.

År 1740-42 tjänstgjorde han nu dels i Batavia och dels i Bengalen, då han en dag därute fick höra några svaga ryktan om, att svenska regeringen skulle hava hemkallat alla undersåtar i utlänsk tjänst i anledning av krig. Han begärde alltså avsked ur hollänska tjänst, som beviljades, varpå han med stort besvär äntligen anlände till Holland, varifrån han omedelbart begav sig till England. Här erhöll han båtlägenhet till Sverige och anlände till Göteborg, där han anmälde sig på amiralitetet. Här befanns han utstruken ur rullorna på grund av sin långa bortvaro, men togs tillbaka.

År 1745 erhöll han befälet över Svenska Ostindiska kompaniets skepp Stockholm med vilket han gick till sjöss, men förliste vid Shetlandsöarna den 21/1. Återkommen till Göteborg sändes han av Ostindiska kompaniet till Stockholm att där övertaga det nya skeppet Adolph Fredrich, som upptacklades under hans tillsyn, varpå han förde detsamma till Göteborg. Här erhöll han nu befälet över skeppet Calmar med vilken han gjorde en resa till Ostindien och åter åren 1746-1748.

Han blev löjtnant 1748 och kaptenslöjtnant vid Göteborgs station 1755, avsked 1766. Han blev permitterad från flottan omkring 1750 och var således aldrig kapten vid flottan. Död i Ostindien 1773.


(Genom att gå vidare i källorna har följande tillkommit. Ingemar Olow).
Ingemar Lidbeck tillhörde en gammal släkt, själv var han född 1690 och död 1731. Han var grosshandlare i Göteborg. Han gifte sig med Birgitta Knöppel f 1699 och de hade dottern Agneta Maria (1730-1770). Hon gifte sig med Mathias Henrik Estbergen och hade med honom två barn. De bodde i Husaby Ribbagård i Gränna men flyttade omkring 1760 till Månseryd i Bankeryds församling där mor och dotter båda avled 1770.Barnen voro:

1) Brita Lena, född i Gränna 1749 och gift med Överfältsläkaren Hjersted i Ystad och med honom hade sonen Nils Magnus, född 1785 och som också blev Överfältsläkare i Ystad där han dog den 26 aug 1843. Det var hos honom unge Ludvig var och hälsade på, (se brev den 18.8 till syster Augusta)." Släkten Hjerstedt härstammar från Haquinius Nicolai Hierstadius som var född i slutet på 1630-talet i Jerstads socken i Östergötland. Vid inskrivningen som student i Uppsala universitet tog han sig namnet Hjerstedt. Han blev kyrkoherde i Västra Trollstad, norr om Ödeshög, och avled 1686. Om släktens senare medlemmar sägar "Sveriges läkarhistoria" följande: "Hans avkomling i 4:e led genom en sonsonson var överfältläkaren Nils Magnus Hjerstedt och i 5:e led hospitalsöverläkaren Ludvig Magnus Hjerstedt, f. i Gränna 1810 och fader till leg.läk. Henning Julius Ferdinand Hjerstedt, född 1867 i Vadstena.

2) Fredrice Lovisa, född 1757 och gift med organisten Lars Borgström, född 1746 och död 1790. De hade tre barn av vilka den yngste var Ludvig, född 1788 och död 1862".

 © Bengt Beckman 2001

Tillbaka

Första sidan