Goda Augusta!

----------- Dock är du, goda Augusta, ej främmande för sådana tankar och med hvem skulle jag således hellre tala än med dig. Ack huru förändradt blifver ej lifvet då vi mista någon af dessa kära som sammanvuxit med vårt hjerta, hvilkas framtid syntes oss så lofvande, så förhoppningsfull. Jag känner hur otacksam man är mot dem man har qvar då man låter sorgen så nedtrycka sig. Jag fattar de bästa föresatser men är dock lika svag. Jag igenkände så väl dina känslor vid din lille gosses död. Det var så äfven med mig. Sannerligen att jag rätt fattade att min dotter var död., att jag ej mer skulle få höra den kära stämman, skåda in i de klara ögonen ur hvilka den innerligaste kärlek alltid blickat emot mig. Förstodo vi straxt huru det verkligen är, vi skulle aldrig kunna bära en sådan sorg. Lycklig den hvars tro är så stark att hon är säker det intet huvudhår faller utan Guds vilja. Just för vår tro är förlusten den svåraste pröfvningen. O jag grubblar ännu öfver sjukdomen, öfver läkemedlen. - Ack, jag är så barnslig att jag föreställer mig att hon skall sakna vår kärlek, att hon ej kan vara lycklig utan oss. Älskade vi dem rätt borde vi, just när vi så lida, tacka Gud attd et aldrig kunna komma att genomgå sådana bittra stunder. Känner du också detsamma som jag huru svårt det är att med intresse uppfylla sina pligter, då man just för de bortgågnas skull vill öfvertyga sig huru litet man har att lefva för och huru lyckliga de äro som fått gå bort. Det är sådan strid. En sann tro och förtröstan, en verklig Gudsfruktan kan jag, förstår det nog, bära korset, hoppas och förbida och det gifves ögonblick då jag tycker mig hafva kraft, men min saknad och längtan böja mig åter till jorden. Jag tackar Gud, att min Justine säkerligen har mera själsstyrka än sin stackars mamma------------ Justine

Stockholm d 19.3.1857