Goda älskade Augusta!

Då jag genom Carls bref erfor din sjukdom ämnade jag förekomma dig så att du ej skulle trötta dig med att skrifva, men som jag dröjde, fick jag idag emottega ditt deltagande och vänskapsfulla bref för hvilket jag innerligen tackar dig. Ja, Augusta, du känner hvad en sådan förlust vill säga, du gar rätt, det måste kämpas många strider, innan vi kunna säga ”Ske Guds vilje”. Att mista ett barn från hvilket man aldrig varit skild, som i tretton år man sett i syskonringen, som var och lofvat att blifva föräldrars hopp och glädje - det är bittert! Tror du ej att jag ännu är barnslig att ibland tänka: ”Det är omöjligt, hon kan ej vara borta!”. Borde ej de lidanden, besvär och bekymmer, som äro vårt lifs följeslagare, lära oss arr inse huru lycklig den är som hunnit hamnen utan stormar? Borde vi ej racka Gud att hafva dem före oss? O nej, vi vilja ej mista dem, vi älska dem så högt att vi måste tro att vår kärlek skulle skydda dem från allt ondt. Såär det dock ej. Vi böra, vi får ju tro att de nu äro lyckligare än de någonsin kunnat blifva på jorden, äfven derföre att de vunnit seger utan strid, att de rena, obesmittade af verlden fått inträda i ljusets rike. Så vill jag, och försöker att tänka, men erkänner att jag ännu är svag och knotande i min sorg. Jag var så oprofvad, hade så god ro. Måtte God som hemsökt och tröstat så många äfven sända mig tröst och undergifvenhet.

Lika oväntat som jag minns du sade din lille älsklings död var äfven min Sophies. Jag visste att sjukdomen var farlig, ty för två år sedan hade jag en jungfru sjuk i samma, (som dock blef frisk) men de sista dygnen voro lugna och döden kom så oväntat, utan några svårare tillstötar att jag ej visste förrän halfannan timme förut att jag skulle mista mitt barn. Hon hade hela dagen talat med mig emellanåt, hört bref från bror Wilhelm läsas, så att det var ej möjligt att ana olyckan och vid middagsbesöket såg doktorn ingen försämring och kl 11 på aftonen var dock allt slut. Till det sista hon hade sans, kände igen oss och besvarade våra kyssar. Jag är öfvertygad att hon kände en aning om att hon skulle få ro egter hvilken hon sade sig längta. Det var en svår stund, den kom så plötsligt uppå, att jag ej kunde fatta hur det var. Ack, ännu, ännu kan jag ej fatta det.

Många svåra stunder och dagar hafva följt. Min stackars gode Wilhelm som hade glatt sig åt hemkomsten i jul fick nu komma till sin systers begrafning. Han liksom alla hade dock en god tröst i att se henne der hon låg leende och nöjd, som ett barn inslumrat på moderns arm. Hon såg så lycklig ut, att vi ej kunna missunna henne den fridfulla hvilan. På kyrkogården, dit äfven jag fick följa, nedsattes hon i den graf der mina föräldrar förut hvila. Der var så högtidligt. Jag kunde ej känna det annat än lugnt och godt, då jag såg far, morbröder, bror och vänner bära henne till den stilla kammaren. Jag kände att hon var väl bevarad. O, att jag alltid kunnat bibehålla det heliga lugn jag då kände. Solen sken öfver skogen, allt var så tyst, våra tårar och blommor föllo i grafven och Albert Staff, läste några tröstande verser öfver det älskade stoftet. Jag skall sända dig Alberts enkla men vackra verser, hinner ej i dag.

Du vet af erfarenhet huru det känns i hvardagslifvet att sakna, oupphörligen sakna och längta. Nu förstår jag dubbelt värdera din godhet mot oss under sommaren, då jag vet hvilken tyngd, hvilken sorg du bar på i ditt hjerta. Gud hjelpe oss! Nu förstår jag, mina stackars vänner, hvad ni lidit. Äfven jag har förut mistat ett barn, en liten gosse 4 månader, men min Wilhelm var då så liten, så svag och i behof af vård, att min all min sorg och omsorg måste egnas åt endast honom, som blef min ersättning och sysselsättnng.

Stackars Augusta som varit och är så klen. Sök dock att vara lugn så skall väl med Guds hjelp krafter komma. Hälsa innerligt din goda Carl och dina barn från oss alla.

Din trogna vän Justine

Den 25 Nov 1856.