Jonas Olsson Gawell född 22.12.1803 i Arbrå och död derstädes 30.7.1881. Gigt den 18.10 1855 (för andra gången), med Olava Magdalena Steinmetz, född 11.10.1828 i Hudiksvall och död i Rogsta 31.1.1860.

Han blev student 1826; inskriven i Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala Universitet den 19.6.1826. Sem.bet. 10.5.1827 och prästvigd den 10.6.1827. Pastorsexamen den 31.12 1836.

Viss oklarhet har förelegat ifråga om hans verksamhet tiden 1827-1841. Härom ger "Ärkestiftets herdaminne" intet besked. Att han emellertid vistades I alfta synes framgå des av inskriptionen på en inom släkten bevarad gåva - en större silversked - där det står: "Till Herr Coministern Jonas Gawell af Swabensverk smeder 1841", dels att hans första hustru var dotter till kyrkoherden i Alfta.

Att han vistades i Alfta bestyrkes - enligt landsarkivet i Härnösand - av husförhörslängderna för Alfta församling 1828-1841 - där han nämnes Adjunkten Jonas Gawell - samt att han utflyttat till Enånger den 6 december 1839. Han är enligt husförhörslängderna för Elånger betecknad som vice pastor. Av dessa upplysningar synes det antagligt att han tiden från prästvigning 1827 till hösten 1839 tjänstgjort som Adjunkt i Alfta - hos sin blivande svärfader ? - och därefter som Vice Pastor i Enånger och Njutånger till januari 1841.Komminister i Hille den 17.10.1842, Kyrkoherde i Rogsta och Iilsbo den 13.3.1854, Kyrkoherde i Arbrå 9.11.1868.

I Ärkestiftets herdaminnen, del IV angives: "En vänlig och fridsam man, vars krafter vid hitkomsten voro brutna, hvadan han nödgades nästan hela tiden här anlita ämbetsbiträden."

Hans dotter Ida har i sina barndomsminnen visserligen antytt förekomsten av pastorsadjunkter - bl.a. blivande svågern Carl O. Måhlen - men säger å andra sidan: När vi barn i sista kullen föddes, var far mellan sextio och sjuttio år. Han hade ett ungdomligt sinnelag och obrutna själs- och kroppskrafter och åren tyngde honom ej. Gevär och jaktväskor, hängde på väggen i hans rum, vittnade om att han var intresserad jägare, och långt över fyllda sjuttiofem år lade han ut nät och långrev och kunde även sköta årorna med säkerhet och kraft.

Klemighet och pjåsk tålde han ej. Själv strängt uppfostrad ansåg han att aga var ett gott botemedel mot ogräset i barnkammarens örtagård. Vad han obönhörligen begärde var lydnad och sanningskärlek. Alla hade respekt för far, både stora och små. Men han kunde också vara glad och skämtsam, berättade gärna en god historia och skrattade hjärtligt åt barnens påhitt och lekar. I annat sammanhang heter det: Det var också en präst att vara belåten med. Han var allvarlig och bestämd och höll strängt på gammaldags tukt och ordning, men han hade humorns gåva och var glad med de glada, gästfri och vänsäll.

På våren 1861 började far känna något ont i sin ena fot. Han hörde ej till det slaget, som led av krämpor eller brukade ligga sjuk trots sina sjuttiosju år. Far kunde inte begripa vad han fått i sin fot. Han erinrade sig, att han några veckor tidigare efter en fisketur dragit upp ekan och då tagit ett kraftigt spjärn, så att det liksom högg till i foten, men sådant borde ju snart gå över. Men det gick inte över, värken tilltog och det började synas mörka strimmor upp på foten och benet. På Akademiska sjukhuset i Uppsala amputerades benet nedanför knät, allt gick bra och patiensen var ovanligt kry. Han hade legat och mässat hela tiden under operationen, ja, utfört hela altartjänsten, så både läkare och sjuksystrar hade sagt, att det var riktigt högtidligt.

Tillstötande lunginflammation ändade dock hans liv.

Tillbaka

Första sidan