I Jönköping återfann jag en del af mina forna skolkamrater, somliga som lärare vid skolan och andra engagerade i Göta Hofrätt. Jag fann således för mig öppen en behaglig umgängeskrets, som snart ännu mer utvidgades. Jag har sedemera ofta undrar hur det kunnat lyckas mig att förvärfva så många aktningsvärda vänner, som i anseende och kunskaper voro mig så öfverlägsna.

I bland dem, som på min bildning hade ett vigtigt inflytande, och hvilkas sällskap i synnerhet var mig kärt, bör jag nemna Magister S. Gumelius (död såsom Kongl. Hofpred. och Pastor i Svantorp), en ädel och human man, med en massa fasta grundsatser och en Qvinnas veka och känsliga hjerta. Rikt utrustad af naturen, hade han med litet mera äregirighet, säkert skola utmärka sig som författare; nu tjenade hans snille och utmärkte talgåfva endast att försköna de kretsar, hvari han rörde sig.

En annan ganska olik karacter var dåvarande Assessor, sedan Hofrättsrådet J.Wetterberg. Begåfvad med ett utmärkt hufvud och af naturen ämnad till vetenskapsman, hade han af omständigheterna blifvit tvingad att vandra den tråkiga juridiska banan, der hvarje hans steg hade blifvit honom bestridt af den hala och derigenom lätt framkrypande medelmåttan. Härutaf hade hos honom alstrats ett menniskohat och en viss missaktning för både förmän och kamrater, hvilka han undvek. Innesluten i sin trefvliga husliga krets, plägade han endast umgänge med några litterateurer, en och annan yngre kamrat, samt några ynglingar, hos hvilka han trodde sig finna lofvande anlag och bland hvilkas antal äfven jag blef upptagen.

Såsom en redan äldre person, tillhörde Wetterberg den gamla skolan i litteraturen. Voltaire, Helvetius, Locke, och Pope voro hans hjeltar. Det var intressant att se huru hvarje menniska är ett barn af sitt tidevarf. Wetterberg, en man som redan närmade sig 50-talet, var högeligen förbittrad öfver de nyss uppvaknande Phosphoristernas ofog. Scheutz, om hvilken nedanförde, värderade dem, men hade mycket att invända mot dem, och jag, den yngste, var en afgjord beundrare af allt hvad Phosphoros inneslöt, hvars månadshäften jag med otålighet afvaktade. Af denna olikhet i åsigter i ett af tidens mest omtalade ämnen, uppstodo upphörliga dispyter, der kämparna ej skonade hvarandra. Wetterberg föreslog, för att förarga mig, att man borde annonsera, "phosphoros rötmånadsskrift", och sedan "såsom tryckfel" i nästa Blad införa att genom tryckfel "rötmånadsskrift" blifvit insatt i stället för "rödmånadsskrift" (allusion på de rödgula omslagen). Jag å min sida skonade ej hans älskling Voltaire, hvilken jag nedsatte vida mer än min mening var, och det var mig ett särdeles nöje att rätt kraftigt förarga honom.

I allmänhet konverserades ej utan disputerades, men dessa disputer voro i anseende till ämnena och den mängd kunskaper som derunder utvecklades, alltid intressanta och lärorika, och Wetterberg var, oaktadt sitt sträfva väsen, bland vänner på sitt sätt älskvärd.

Wetterberg var lycklig poet i gamla skolans stil och har, bland mycket annat, äfven satt Pope's Essay on Man, hvilken öfversättning jag tillsade honom att insända till Sv. Akademien, der den vann 2dra priset. Han studerade ifrigt Physiologistiken, och har utgifvit en afhandling deri, som upplett flere upplagor, samt sysselsatt sig vid lediga stunder med en Phasigrafie, hvilken dock aldrig blef complette. Hans äldste son, hvilken han mest älskade, bodde ständigt i faderns rum och var från honom oskiljaktlig. Jag undrade stundom hvad de ofta ganska fria samtalen i religion skulla hafva på 10-åringen; men de vådor jag befarade, hafva visat sig ogrundade. Denne son är den mycket omtyckte författaren, som kallar sig Onkel Adam.

Vid min afflyttning fråm Jönköping målade Wetterberg i mitt album sitt portrait, och flere bref bevara minnet af hans vänskap.

En af vår krets som, i afseende på lynne närmade sig Wetterberg och i afseende på ålder mig, var George Scheutz, med hvilken jag redan som barn sammanträffade, ehuru då i anseende till olikheter i vår ålder(etc) intet egentligt kamratskap egde rum. Redan på den tiden stod han som ett besynnerligt Phenomen i bland oss andra gossar, ty sjelfva hans lekar voro vanligen Physiska experimenter, hvarvid användes electricitet, optik och chemi. Lekte vi i den fuktiga sanden på Wetterns strand, så gräfvde han der Wettern, Roxen och alla vattendragen till Stockholm, hvilka genom kanaler kunde sättas i förbindelse med hvarandra.

Var sjön betäckt med ett slätt snötäcke, så uppdrog han med en liten snöplog af en kälkes storlek, Trojas murar eller Labyrinten. I Halles Magi och andra tyska konstböcker studerade han flitigt och försökte allt hvad som för honom var verkställbart. Om jag ej mycket bedrar mig, är en andesyn, som i Nicanders "Syner och röster ur det fördolda" med mycken högtidlighet berättas, hafva i Lund visat sig för sedemera Dr Collin och en hans kamrat, studenten S., en tillställning af Scheutz, medelst Laterna magica. Vid detta nya sammanträffande såsom ynglingar blefvo vi snart förtroliga vänner. Han tillbragdte hos mig då mången aftonstund, då vår vanliga avskedstimma var midnatten. Ehuru S., egentligen ej egde vad man kallar sällskapsgåfvor, så var han dock bland likstämmiga vänner den intressantaste person som jag någonsinn påträffat, i anseende till vidden af hans kunskaper, det universiella i hans bildning och hans rastlösa håg att fortgå i allt menskligt vetande. Knappt torde finnas någon konst i hvilken han ej försökte sig, någon vetenskap hvari han ej forskat.

I Jönköping var det högsta målet för personer af den lägre medelklassens ärelystnad att se deras söner en gång engagerade i Hofrätten. Äfven S. hade måst eftergifva för en älskad moders önskan i detta afseende och ingå i Göta Hof Rätt, der han i flere år utan lust, men likväl oklanderligt, skötte de små beställningar, från hvilka man småningom uppsteg till vigtigare; men sedan han vid en sökt befodran blifvit eftersatt för ett högvälboret Dumhufvud, (sedemera v.Pres. grefve Cronhjelm) och hans besvär lämnats utan afseende, tog han afsked från Hofrätten och flyttade till Stockholm för att egna sig åt vetenskaperna.

Ibland personer som stodo i beröring med Wetterbergska Cotteriet var äfven en snörmakare (sedermera Rådman) Gottfr. Stenberg, hvars ljusa hufvud hade frapperat Wetterberg. Född i en Hernhutarefamilj, och uppvext i denna Sects läror, hade han då hans förstånd utvecklades, ej kunnat undgå att finna sig föga tillfredställd af de samme, och genom en icke vanlig reaktion, öfvergick han från öfvertro till otro. Ett högsta väsende förnekade han ej, men väl odödligheten, hvilket han ej heller fann nödig för sin tillfredställelse, då han var öfvertygad att dygd och last redan här i lifvet fann sin belöning eller sitt straff. Då han, föga angelägen att göra proselyter, endast ibland sina närmaste vänner samtalade i religieusa ämnen, och för öfvrigt var en högst hederlig menniska, driftig och i alla afseenden oförvitlig medborgare samt god famillifader, så åtnjöt han allmän aktning, om än en och annan trodde sig veta att han ej var ren ullig.

Ett hus der jag tillbragdte många angenäma stunder var Landtmäteri Directeuren Nylander. Famillien bestod af de gamla, en son och 2ne döttrar, hvaraf den yngsta, Bikta (Benedicta) var särdeles quick och älskvärd med ett det gladaste lynne, som på det högsta intog mig. Jag kunde dock, oaktadt mina känslor för henne, ej undgå att göra den reflectionen, att hon som en rik mans hustru skulle blifva en förträfflig sällskapedame, men voro mindre passande för en obemedlad, och då hon slutligen, sedan jag tillhandlat mig Åmåls Apothek, tillät sig ett skämt om den lilla staden der jag bland kälkborgare skulle tillbringa mina dagar, så drog jag mig småningom tillbaka. "Lantresan" och några smärre poemer från denna tid, äro inspirerade af henne.

Jag hade nu hunnit åldern af 25 år, och mina första ungdoms illusioner började småningom förskingras och jag började finna att Professor in spe borde skatta sig lycklig att i verkligheten till en början erhålla ett litet småstadsapothek på arrende. Flera försök i detta afseende gjordes och misslyckades. Slutligen blef jag år 1813 underrättad att Åmåls Apothek vat till salu. Utan förmögenhet, men förlitande på några vänners löften om conditioner, reste jag dit och fann till min lycka säljaren högst angelägen att blifva qvitt sin boutique och nöjd med säkerhet utan kontanter. Affairen uppgjordes genast och jag förskaffade mig Condition på Apotheket Korpen i Stockholm, för att kunna kostnadsfritt tillbringa den tid som erfodrades för Apothekare examens undergående.

År 1814 flyttade jag således för andra gången till Stockholm. Jag återfann der Scheutz som, oviss huru han fördelaktigaste skulle placera en liten ärfvd förmögenhet, tills vidare tjenstgjorde som Auditeur vid Svea Artilleri. Genom honom och en annan ungdomsvän, M. Ziedner, fick jag göra åtskilliga bekanskaper, serdeles bland de unge Författare af den så kallade nya skolan, för hvilken Kongl. Bibliotekarien L. Hammarskölds hus var en beständig samlingsplats.

Ibland dessa intresserade mig i synnerhet I. Hedbom, hvars lynne sympatiserade med mitt, och ofta har jag beklagat att hans umgänge så kort tid förunnats mig. Hammarsköld, hvilken allmänheten kände såsom en väldig litterär kämpe, var i sitt umgänge en from och godmodig man och hans trefliga hus lockade mig ofta dit, där jag lärde känna Sonden, Ling, Dahlgren, C.M. Arrhenius, och flere, hvilka antingen redan egde, eller sedemera förvärfvat litterateur reputation. Då jag där hörde hvar och en tala om arbeten som förehades, vaknade hos mig hågen äfven att låta verlden förnimma något om min verksamhet och då af Oehlenschläger ej fanns något mer på svenska gifvet än "Axel och Wahlborg", valde jag till öfversättning hans "Hakon Jarl", hvilken ock snart fulländades (tryckt i Uppsala hos Em. Bruzelius).

Ehuru bruket var att Apothekare candidater under denna tid förberedde sin Examen hos Dr Sefström, kunde jag ej förmå mig läsa för en gammal kamrat i Berzelii Laboratorium; utan jag anmälde mig genast till tentamen, som ock försiggick. Vid Examen kan jag ej underlåta att anmärka huru besynnerligt dervid stundom tillgår. I det ämne som jag minst kände, nemnligen Botaniken, hvarvid Medicinalrådet Roth examinerade, fick jag inte allenast högsta betyget, utan äfven complementer för hvarje nöjaktigt svar. Då Apothekare Göransson examinerade mig angående preparater, voro vi af olika mening angående ett ämne och jag teg pliktskyldigast sedan G. rättat mig. Då sedan touren kom till B. upptog han detta ämne, och han frågade hvem jag ansåg ha rätt. Då svarade jag att jag vidblef hvad jag yttrat, sade han bara: "Ja, det är rätt".

Den poetiska dilettantismen bibehöll jag oförändrad så länge jag förblef ogift och således inomhus hade många tomma stunder. Under dessa tillkommo öfversättningar av Goethes Iphigeni (Tr, i Uppsala hos Berzelius), Mullner: die Schuld, Oehlenschlägers Aladin 1-2 Hirtenknabe (Tr i Calender för Damer), Amal. von Helvig: Die Schwestern von Corcyra, Tr Strängnäs CE Ekmark), Schiller Lied von der Glocke, (Calender för Damer) samt en hop rigenaldikter, hvaraf Orfeus Till en frånvarande vän och flere smärre finnas införda i Calender för Damer (i hvars Redaktion jag deltog) under signaturerna "-st-m", "v", och måhända några andra. äfvensom åtskilliga småstycken influtna i Poetisk Calender, Eleganttidningen samt i Wexiö, Jönköping och Carlstad Tidningar.

Sedemera har jag blott sparsamt lefvererat några tillfällighetsqväden, af hvilka ett, skrifvet för en Consert som 1830 gafvs i Carlstad till förmån för de vid Lilla Edet drunknade soldaters enkor och barn blifvit serskilt tryckt, och satt i musik för stor Orkester af kammarherren Baron Roxendorff.

Men jag fattar åter den afbrutna berättelsens tråd. I Juli månad 1814 lemnade jag åter Stockholm, tillbragdte i Östergötland, vid den vackra Somens strand, hos några vänner en behaglig månad, fick af en gammal gynnarinna, Hofrättskamreraren Svanbecks enka, låna 650 Rr, som utgjorde största delen af hennes lilla förmögenhet, till mitt etablissement, och medtog hennes yngste son som Apothekselef, försedde mig i Jönköping med erfoderliga conditioner i köpeskillingsreverserna och hastade till mitt nya hem i Åmål, der jag den 14 aug. 1814 tilltredde Apothek och gård. Fälttåget mot Norrige pågick då ännu, och som en af hufvudleveranteurerna för Svenska Armen, Commerce Rådet B. Nordström, var boende i Åmål, var der en stark rörelse, hvilken ej i ringa mån bidrog att göra Apotheksrörelsen fördelaktig. Den lilla staden var bebodd af beskedliga och trefliga handlande och hantverkare, men egde, utom Doctorn och Borgmästaren, ingen enda litterat person, så att umgängeslifvet var för mig föga tillfredställande.

Jag begagnade därför med glädje ett sig yppande tillfälle att arrendera Carlstads Apothek, hvilket arrende kort derpå förvandlades till köp, och flyttade den 1 April 1817 till Carlstad. I Juni samma år sålde jag Åmåls Apothek och blef alltså qvitt obehaget att månatligen resa mellan bägge städerna för den nödiga tillsynen.

År 1821 uppgjorde jag, i samråd med en vän, Lieutnant Chr. Andersson, plan till Sparbanksinrättning för Carlstads Stad och omgifvning. Ideen var ännu helt främmande för Sverige, der endast 1 a 2 Sparbanker nyss blifvit inrättade. Jag fann derför nödigt, att först genom artiklar i Stadens tidning göra Allmänheten bekant dermed och väcka dess uppmärksamhet.

Sedan detta lyckats uppsatte jag en Prospectus, hvilken, då det föga passade att jag, en nyss till orten flyttad och obemärkt man, derunder satte mitt namn, Länets dåvarande höfding, I. af Wingård, anmodades att underteckna, hvartill han genast var beredvillig, liksom han med mycket nöje omfattade hvarje till länets bästa framställt förslag, hvarvid han dock hade den lilla svagheten att tro på hvarje företag, hvari han deltog, också var hans verk. Det af mig uppsatta projectet till stadgar var mera liberalt än de förut befintliga sparbankernas. Det tillät högre insättningar och gaf högre ränta (5 1/2 %) än dessa.

Då under diskutionen Landshöfvdingen och med honom flere, funno denna Ränta för hög och ville nedsätta till 4%, satte jag mig med ifver deremot, yrkade att de insatta Capitalerna, som tillhörde obemedlade personer, borde lemna denna högsta möjliga ränta, och då man invände att kostnaderna ej kunde täckas af det lilla öfverskottet af räntan, erbjöd jag mig att, utan betalning, bestrida hela Bokföringen, hvarmed jag fortfor i 12 1/2 års tid, till Hjelpfonden växt till det belopp mer än tillräckligt för alla omkostnader. Detta sysslande betalas numera med 2000 Rr.

Denna nyttiga inrättnings framgång har varit mig en stor glädje, serdeles som exemplet framkallat många dylika, både inom och utom Wermland.

Då bokhandeln vid Em.Bruzelii iråkade obestånd låg nere, öppnade jag 1826 härstädes Bokhandel, dertill föranledd af min kärlek till böcker, samt af flere Bokförläggares enträgna önskan, hvilka här saknade pålitlig commissionär. Då jag i egenskap af Bokhandlare hade tillfälle att se huru föga som tillgöres för allmogens bildning genom tjenliga skrifter, och den usla beskaffenhet af de skrifter den (oberäknat andaktsböcker) af egen impuls förskaffade sig, så väcktes hos mig den ideen att samverka med det nyligen i Stockholm stiftade "Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande", genom en Förening i samma ändamål serskilt för Carlstads stift. Då stiftets Biskop naturligtvis borde stå i spetsen för en dylik förening, så meddelade jag min idee med Biskop Hedren. Han, som då vistades vid en riksdag, svarade visserligen att man borde betänka först hvad man ville, och sedan tillse att man ej åstadkom annat än man ville och bad mig uppskjuta saken till hans återkomst. Då denna inträffade framlade jag mitt förslag till stadgar, hvilka han helt och hållet gillade, omfattade förslaget med värme och utfärdade en uppmaning till Stiftets invånare, undertecknad inte blott af honom, utan äfven af mig och några af Stiftets prostar och andra välkända män.

Man vädjar aldrig förgäfves till Wermlands invånare i fråga om patriotiska företag och teckningen blef så tillräcklig, att Företaget påföljande året kom till stånd under namn af "Föreningen för nyttig folkläsning i Carlstad stift". Jag blef invald till ledamot i Directionen och sedan af denna till Secreterare, så att hela bestyret ålåg mig.

Föreningen trodde sig bäst kunna verka genom bildande af Sockenbibliotek i de församlingar, der presterskapets medverkan kunde påräknas, ty icke alla af Vörd. presterskapet voro Vänner af den nya Inrättningen. Många drefvo satsen om faran af Allmogens upplysning, men mumlade blott i tysthet efter Biskopen som stod i spetsen. Småningom tystnade ock skriket, sedan man sett att verlden ännu stod qvar, och ett yngre presterskap inträdde småningom i församlingen, med redigare begrepp om saken. Numera äro de fleste församlingar i stiftet egare af sockenbibliotek, och ideen har också spridit sig öfver hela Sverige, så att numera blifvit ett mode att inrätta sådana.

Under B.Hedrens tid bestridde jag med ifver och nöje Föreningens angelägenheter, men hans vistande härstädes blef allt för kort. Hans efterträdare och sjelfskrifvne Ordförande i Föreningen, den snillrike C.A. Agardh, hade föga sinne för Föreningens ändamål. En af hands första åtgärder var ett företag, som ock genomdrefvs, att de pricipaler som tecknat sig för en årlig afgift av 1.16 Bo under lifvtiden, skulle blifva fria från afgifter då de tillsammans inbetalt 10 Rd Bo i årsafgifter. Genom detta beslut tilltäpptes Föreningens inkomstkälla och dess verksamhet måste minska. Svårt var det att förmå honom sammankalla Directionen, men då den kom tillsammans lifvades han under diskusionen och han framkastade en mängd förslag till Föreningens bästa, hvilka han personligen ville utföra; men efter Dir. slut föll allt detta i glömska.

Sedan jag 1847 skilt mig från Bokhandeln, och således ej mera var i tillfälle se och följa pressens alster af folklitteratur, och således ej mer kunde fylla platsen af Secreterare, anmodade jag Bokhandlaren Mr. C.A. Bagge att emottaga detta uppdrag, hvilket han utan tvifvel skulle väl skött, om ej en hastig död hade bortryckt denne älsklige man. År 1861 lemnade jag äfven Skattmästerskapet.

Då Wermlands provincialbank skulle inrättas, hvartill planen var uppgjord af Grefve D. Frölich, blef jag jemte Capten Wallencrona och Professor P.Sundberg kallad att delsterera rörande de föreslagna stadgarne, och valdes vid Bolagets första allmänna sammankomst, år 1833, till ledamot af Directionen, hvilket förtroende sedan årligen blef mig tilldelt ända till dess jag 1848 utbytte denna befattning emot af Casseur vid Banken. Denna trägna och obehagliga syssla innehade jag till år 1854, då jag begärde och erhöll afsked. Wermlands Provincialbank, den andra i ordningen af Sveriges privatbanker, ock så kallad emedan den ej, såsom Ystads, var bildad af några få Capitalister, utan i sig upptog alla länets invånare som voro hugade att deri deltaga, har på näringarne och industrien i provinsen haft ett större inflytande än man skulle förmoda, med afseende på dess ringa fond, som till en början blott utgjorde en halv million Rr Bo. Särdeles gagnade den genom meddelande af Cassareserfven till Näringsidkare, ett lånesätt som ditills i vårt färdenesland ej lär hafva varit i bruk.

Sedan Carlstads kanal blivit färdigbyggd, med en kostnad som vida öfverskred kostnadsförslaget, syntes dess Direction ej hafva någon håg att ytterligare nedlägga någon kostnad på de kala Bankernas prydande med plantering. I allmenhet måste man medgifva att, oaktadt det natursköna läge hvarmed staden framför de fleste blifvit gynnad, menniskohanden här föga tillgjort för att i samverkan med naturen utbilda det hela till skönhet och harmoni. För att i någon mån ändra detta förhållande, lät jag år 1846 trycka en uppmaning till stadens alla invånare om Sammanskott till planteringar omkring staden och detta lyckades så tillvida att kanalbankerna och vägen upp till herrhagen blefvo försedda med alleer, under hvilka stadens invånare nu hafva behagliga promenader, hvilka skola blifva ännu mer då Lönnarne och Almarne hinna utveckla sina väldiga kronor.

©Bengt Beckman 2001