En dag i Maj 1810, kl 12 på dagen intågade jag genom Horns tull i den efterlängtade hufvudstaden, just då alla klockor ringde i anledning af prinsens död. De höga husen, den långa Hornsgatan, och rörelse öfverallt, väckte min förvåning och då jag vid Marie Kyrka frågade skjutsbonden, om vi ej snart voro framme, (min bostad skulle blifva vid Gustaf Adolfs torg) och han därtill svarade att vi ännu ej voro i staden, ökades den till högsta grad. Vid ankomsten till Södermalms torg, utbredde sig stadens skönheter, och jag blef alldeles förtjust af den sköna och storartade tafvla som här utbredde sig för det förvånade ögat.

På den tiden, då Bokhandel knappast existerade i landsortsstäderna, hade aldrig en utsigt af Stockholm eller dess slott, kommit för mina ögon, och åsynen af all herrlighet frapperade så mycket mera.

Snart efter min ankomst debuterade hufvudstaden för nykomlingen med ett uppträde som aldrig jag kan glömma, nemligen Fersenska mordet. Folket hade, genom ryktet om kronprinsessans förgiftning, utspridt genom tidningsrne och bearbetat genom en fabel, "Räfvarne", blifvit i högsta grad fantiseradt och sedan om morgonen då Riksmarsalken grefve Fersen i sin ståtliga embetsvagn, omgifven af Gala klädde betjenter, passerade förbi för att möta och anföra sorgetåget, förutsade man att en olycka skulle inträffa. Jag var ej ute, emedan jag aldrig älskat folkträngsel; men fram på förmiddagen ankommo hvarje ögonblick underrättelser om upploppet och dess rysliga framsteg. Slutligen efter fulländat mord, drog sig folkmassan till slottet och Gustaf Adolfs torg.

Vilddjuret, som smakat blod, törstade efter mera, men var villrådigt hvart det skulle vända sig. Hofvet, som för tillfället, troligen befarade oroligheter, reste till Haga, tycktes alldeles ha förlorar hufvudet och först på eftermiddagen, sedan pöbeln äfven förolämpat Militairen, skedda några hälsosamma Cavalleri chocker, som så småningom fördref de rasande och hindrade vidare exesser. Eljest voro flere offer signerade, hvaribland Fersens syster, Grefvinnan Piper och Grefve af Ugglas. Den förstnämnde hade dock, förklädd, flyktadt ur staden och vid Ugglas hus sattes vakt.

Genast jag blifvit hemmastadd i min nya bostad på Apotheket Lejonet, som på den tiden var beläget på Gustaf Adolfs torg i hörnhuset öster om Regeringsgatan, var mitt första göromål att uppvakta Professor Berzelius. Ehuru ej försedd med något Recommendationsbref, blef jag af honom fryntligt och vänligt mottagen och han erbjöd mig till och med att arbeta i hans laboratorium för öfvningens skull, hvilket jag tacksamt begagnade så ofta min tid tillät och hans handledning i den chemiska analysen, jemte hans bibliotek, var mig af mycken nytta. Jag gjorde der bekantskap med en dansk Pharmaceut vid namn Joh. Christ. Seidelin, som med tillhjelp af ett stipendium uppehöll sig där för att studera chemi och vi blefvo snart förtroliga vänner. Vid denna tid utkom 2:dra delen af Berzelius Chemi, der den stora upptäckten af alkalierna och jorarternas decomplition utvecklades och Berzelius hade den godheten att låna mig och Seidelin correcturarken, så fort de utkommo. Berzelius, ehuru då redan en berömd och namnkunning man, bodde ganska anspråkslöst i Heigingerska huset, der han och lifmedicus Ponten hade tillhopa 2ne rum inne på gården med ett kök, som var apterat till laboratorium. Ifrån denna lilla obemärkta lokal utgingo de stora upptäckter som fyllde utlänska Journalerna. Berzelius var i sitt sätt att vara mycket enkel och flärdfri, ehuru en viss bestämdhet utvisade att han ändå kände sitt värde. En gång, under ett mitt besök, tyckte han rummet var kallt och lade sig utan omständigheter raklång på golfvet, framdrog ved under den gammalmodiga kakelugnsfoten och insatte den i kakelugnen, hvarvid jag var högst förlägen att se den store mannen sysselsatt med ett så obetydligt bestyr, och dock ej kunde erbjuda mig att öfvertaga detsamma.

Efter ett års förlopp föreslog Berzelius mig att flytta till den berömde chemisten, Assessor I.G. Gahn i Falun såsom dess enskilde medhjelpare vid chemiska verken vid Grufvan. Detta förslag behagade mig högeligen och jag besökte i detta afseende flere gånger Gahn, som då hvistades i Stockholm som riksdagsman för Fahlu bergslag. Vid ett sådant tillfälle hade han uppsatt i sin sal en modell till en ny kolugn och det var intressant att se huru Gahn, Edelcranz och Berzelius voro ifrigt sysselsatta att maka stickor i den lilla ugnen.

Då under Assessor Gahns vistande i Stockholm ingenting definitift blef uppgjort rörande min anställning, emottog jag, på hans förslag, tills vidare plats på Apotheket i Fahlun, helst jag på Lejonet, som egdes af en enka och serdeles illa sköttes af en föreståndare, ej fann serdeles trefnad. Under de flere månader som förgingo denna flyttning, antog Gahn emellertid en annan medhjelpare, men omfattade mig under min vistelse i Fahlun med mycket välvilja.

Denna ort intresserade mig i flere afseenden; dels för de många tillfällen der funnos att se Chemien bedrifven i stort för tekniska ändamål, och dels för den gästfria och välvilliga (ehuru i allmänhet något råa) ton, som var rådande bland dess invånare, äfven inomhus var rätt trefvligt. Apothekaren Lunderholm, föga äldre än jag, och hans intressent, en ung Bergstjensteman vid namn H.P. Eggertz, voro bägge utmärkt hyggliga, vänliga och anspråkslösa män. Den förres uppfostran hade till den grad varit försummad att han ej ens kunde räkna quatur Species och på honom märkte jag huru svårt der är i äldre år lära hvad man i de yngre försummat, ty förgäfves bemödade han sig att lära addition. Den sistnämnde deremot var en bildad och intressant man, skicklig chemist och mathematicus, af hvilken jag hade mycket nytta i chemiska analyser. Husets föreståndarinna var en gammal prestenka, obildad men glad och godsinnad, vid namn Bodelius, en äkta typ af den folkklass som utgör en länk mellan bonden och ståndspersonen. Lefnadssättet i det ungkarlshus var liksom i de fleste af den vålmäende medelklassen, följande: Ett frukostbord af flere stadiga rätter uppdukades hvarje morgon och stod qvar halfva förmiddagen. Hvarje inkommande bekant till pricipalerna eller till mig, tog der sin måltid med Brännvin och serdeles öl, utan att någon inbjudan var egentligen behöflig. De mera bekanta, om de ej funno hvad de tyckte om, befallde utan krus pigan att skaffa in t.ex. rentunga eller någon annan favoriträtt. Till middagen var sällan främmande, men på eftermiddagen gingo alltid bekanta ut och in och stundom inbjöds de på "panari", en avskyvärd dryck bestående af destillerat brännvin, socker och The, eller varmt vatten med några droppar af spir. Lanandulo comp., som hade namn af Pandarii droppar. Denna nectar, som dracks i thekoppar och vars recept en gammal Bergsman uppgaf på följande sätt: "Man säger att det bör tillagas af lika delar brännvin och vatten; men för säkerhets skull tager jag alltid 3/4 brännvin". Föredrogs af de äkta Fahluborna framför Pounche och dracks copieust 4 a 5 koppar, så att gästerna blefvo helt och hållet beskänkte. Kl 5 a 6 e.m. dukades stundom, då några vänner var tillsammans, ett bastant aftonvardsbord med öl, som alltid vankades vid och emellan måltiderna, och till aftonmåltiderna voro alla gäster sjelfbjudna utan särskild tillsägelse, och det togs mycket illa om någon aflägsnade sig utan att hafva ätit.

Vid större samlingar, då sällskapet stannat qvar några timmar efter aftonmåltiden, dukades till ett nytt mål, kallad "mitt i natt supen". Då framsattes åter brännvin, en ölstånka och lemningar af aftonmåltiden, som ånyo hölls tillgodo. Detta ideliga ätande är det utan tvifvel som gifver åt den välmående Bergsmannen denna Embonpoint, hvarigenom han skiljer sig från provinsens mindre välfödda folk.

Detta var medelklassens lefvadssätt. Staden hade visserligen också en högre krets, dit jag ett par gånger var inlåten och denna var, som öfver allt, cirklad och ledsam.

Vid ett sådant lefnadssätt kom mig väl till pass min föresats att aldrig förtära brännvin, hvilken jag fattade då jag, öfvergången från gosse till herrlifvet utmärktes med bjudning af middagssup. Utan denna föresats hade vistandet i Fahlun kunnat blifva vådlg. Likväl kunde jag ej undgå att ett par gånger komma i erfarenhet af, att före ruset inträffade hos mig illamående och detta tillstånd var så obehagligt att jag alltsedan aktat mig att öfverskrida måttlighetens gräns. Genom de mångfaldiga prof jag sedemera sett på menniskors organism och dess ekonomiska förhållanden, har min afsky för detta gift stigit till den grad att blotta ordet brännvin inger mig vämjelse.

Jag kallar alkohol för ett gift, och jag måste mot den store Berzelii yttrande försvara detta påstående. Alla vegetara gifter, såsom Opium, Tobak, Bolmört, Aconitum, åstadkomma ett sorts rus, om dosen är för stor, öfvergår till sömnmedel, blifver begären efter dem oöfvervinnerlig. Se tobaksrökaren eller opiiätaren. För tillfredställande af den till passion blifvna smaken försaka de mat och allt hvad den ofördärfvade naturen finner smakligt, men för underhållandet af den njutning dessa gifter förskaffa sina älskare, måste dosen oupphörligt ökas. Alla dessa symptomer inträffa vid alkoholförtäring och alkoholen eger följdaktligen alla egenskaper af ett vegetabiliskt gift.

Efter denna expectoration mot alkohol återtager jag tråden af min berättelse.

Den beryktade Fahlu grufva besökte jag en gång i sällskap med en Bergstjensteman och en gammal Stigare, och som de måste mäta arbetet i de lägsta belägna orterna, så måste jag åtfölja dem enda dit. Till denna färd förberedde de sig genom intagande af en stärkt frukost med 2 supar och öl i den myckenhet att en vanlig menniska deraf kunna få ett bastant rus. Derefter språkades om idel olyckshändelser som timat i Grufvan, hvilket för den ovane var en dålig beredelse till nedfarten. början deraf var dock ej afskräckande, ifrån ett litet hus nedsteg man på en trappa liksom till en källare, men denne trappa ville aldrig taga slut, och förbyttes slutligen i sluttande gångstigar. Så ungefär var vägen ända till den så kallade rådsalen, der de flesta besökare stanna och hvilken, vid Kongliga personers besök festligt eclaireras. Derifrån blifver vägen oländigare. Ofta måste man på stegar, som icke blott hänga upprätt utan stundom till och med inåt böjde, klättra genom ofantliga hålor, lyst endast af Stigarens bloss. Men detta mörker är en lycka, ty vore scenen upplyst, så skulle få våga den svindlande färden öfver ofantliga bråddjup. Någon gång får man dock en aning om djupet, då några arbetares bloss, lik en gnista framträder från ett ofantligt djup. Då och då lossas sprängskott, hvarvid dånet, liknande med sedan starkare än åskdunder, majestätiskt rullade genom de små schakten. På ett ställe kom man till en väg vid hvilken årskilliga hus och smedjor voro belägne, och der mötte oss ett par malmlass, dragne af hästar. Det är intressant att en gång hafva gjort en gruffärd; men för intet pris vill jag göra om den igen.

Fahlu grufva är belägen ungefär 4000 fot från staden, men utgör ej, som man skulle kunna tro, ett berg utan höjer sig i trakten obetydligt. Ett långt och ofantligt djup, kallat Stöten, är lemningar af den äldre grufvan, som jag tror på 15- eller 1600-talet, helt och hållet instörtade. Först sedan dess ruiner blifvit bortförda, kunde man åter börja arbetet under den förstörda grufvans botten. På sluttningarna af stöten äro åtskilliga trappvägar anlagda för arbetare och ingångarna till grufvan synas uppifrån såsom mullvadshål och folker där som krälande myror, hvaraf man kan bedöma rasets djup. Trakten omkring grufvan är fylld af slagghögar, hvaremellan en hop körvägar går åt alla håll och så kallade raskor - malmhögar med underlagd ved, genom hvars påtändande det mesta af svaflet förflyktigas - finns öfverallt, äfven i stadens närmaste grannskap. En följd af dessa beständiga bränningar är att gruftrakten, och ofta staden, är höljd af en beständig rök, hvilken hindrar all vegetation. Denna rök liknar ej dimma, utan är så intensif att man ej kan se en trappa i staden förrän man stöter emot densamma. Det brukades mycket, att då en dylik rök höljde Stora torget, ingå vad om att gå öfver dess diagonal till Stadskällartrappan, och vanligen förlorade den som åtagit sig detta.

Med Fahlu stad är den egenheten att den är indelad i qvarter, hvilkas namn begagnas som voro de serskilda orter, som Elfsborg, Fahlu åsen och så man säger i Fahlu om en Person som bor i Fahluqvarteret: Han bor på Fahlu.

Jag hade anledning vara belåten med vistandet i Fahlun i alla afseenden utom hvad lönevillkoren angick: 900 Rr Rdg utgjorde lönen för ett helt års arbete.

Då derföre år 1812 anbud gjordes mig från Jönköping, med dubbelt så stor lön, så lockade mig detta, jemte önskan att få återse fosterbygden, till en ny utflykt och jag lemnade efter något mer än ett års vistande derstädes, Fahlu och många der förvärfvade vänner.

 © Bengt Beckman 2001