LOFOTENRESAN

1957 var Erik 22 år. Han hade redan en liten fond av litterärt skapande bakom sig. Han hade alltid varit brådmogen när det gällde det verbala och han skrev roliga uppsatser i skolan och åstadkom långa och roliga julklappsverser. Han hade också tillsammans med Lars Gustafsson redigerat en liten volym gymnasistpoesi, även de båda redaktörerna var representerade i häftet. Erik bodde med sin mor i Uppsala.

Jag - hans tio år äldre bror - bodde i Stockholm, var gift och arbetade på kryptoavdelningen vid Försvarets radoianstalt. Erik var yngst i vår fyrhövdade syskonkrets. Han var fredig och rolig och vi äldre syskon älskade och beundrade honom.

I sitt litteraturintresse och senare i sitt författarskap hade Erik en trogen anhängare i mamma Vera. Hon var livet igenom litteraturintresserad och hade gehör när det gällde vad som var bra litteratur. Därigenom kände hon också - om ock med vissa bekymmer - anamma det Erik medemera skrev. Men nu, 1957, var allt väl : Erik bedrev filosofi- och litteraturstudier, han var ordförande i universitetets litteraturförening och var förlovad med Dagmar, som var en begåvad, fin och rar flicka.

Men Erik gick också på litteraturhistoriska seminarier - och där fanns Marianne, gift tvåbarnsmamma och flera år äldre än Erik. Tycke - nej passion - uppstod. Det resulterade i att Marianne var redo att bryta upp från sitt äktenskap och Erik från sin förlovning.

Erik var väl med sin prästhemsbakgrund och sitt goda hjärta inte benägen att bryta förlovningen alltför burdust utan engagerade mig som någon slags medlare. Hur turerna i dessa medlingsförsök gick till minns jag inte men slutfasen ägde rum i den lägenhet i Blackeberg där jag och min hustru bodde. Vi diskuterade med Erik åtgärder som skulle ge honom och de två kvinnorna en respit innan de definitivt bestämde sig. Tanken föddes att Erik och jag skulle ge oss ut på resa. Vi stod på den högt belägna balkongen och blickade in mot Stockholms stad. Hur det nu kom sig bestämde vi att resa till Lofoten. Varför valet föll just på Lofoten är oklart, kanske var det för att ingen av oss under normala förhållanden tänkt sig resa dit.

I kapitlet " Guldkatten ", som är sista kapitlet av Katt och sten från 1984, spelar kärlekshistorien och Lofotsresan - med en helt annan personuppsättning - en huvudroll.

Jag tänkte så intensivt på Den Andre att jag knappt hörde vad Gud föreslog, han föreslog Lofoten. Lofoten, där var det lugnt så här års, nattljust, annorlunda, inget som distraherade, säkert utmärkt för oss som ville återställa något och göra det fint igen.

- Utmärkt, sa jag och kände Den Andre så intensivt i kroppen att jag höll på att svimma, samtidigt som jag tyckte jag behärskades av hela majhimlen och flöt som en herrelös båt rätt in i världens första riktiga kärlek.

Vi stod på min före detta väninna Gertruds balkong. Gud föreslog Lofoten.

Berättelsens "jag" är en kvinna, men hon för helt visst Eriks talan. Hon gör en resa till Lofoten tillsammans med Gud. Kvinnan är egentligen förlovad med Gud men har träffat en annan, i texten kallad Den Andre, och Gud inger henne numera enbart trötthetskänslor: " Så fort jag såg honom började jag jäspa ". Gud är väldigt fin och förstående medan den berättande kvinnans tankar hela tiden är hos Den Andre.

Det verkar helt klart att Gud i någon mening är motsvarigheten till verklighetens Dagmar och att Den Andre är Marianne. Jag = Erik företar Lofotsresan tillsammans med Gud. Jag alltså jag = Eriks bror, som han reste med, är inte alls med. Av den konversation som förs mellan berättelsens jag och Gud känner jag inte igen någonting så den måste helt ha försiggått i Eriks huvud. När jag förebrådde Erik för att han så misshandlat vår trevliga Norgeresa, sa han att det var ett för honom typiska sätt att utnyttja ett verklighetsunderlag.

Erik och jag började i verkligheten vår resa med att åka tåg till Oslo. Det var i början av juni. I Oslo såg vi vad man ska, Bygdöi, Nansenmuseet, Kon Tiki-museet, strosade på Karl-Johann. Vi låg över på ett vandrarhem med halvmetertjocka bolstrar.

Så tog vi tåget norrut. Jag hade varit i Oslo och Narvik tidigare men i övrigt inte sett Norge, Erik hade inte varit där alls. Vi åkte upp genom Gudbrandsdalen och jag minns att jag berättade om gumman Palmqvist, som vakade ut döende på Eira sjukhus och hade förbindelser med den andra sidan. Hon sade efter sin Norgeresa: "Nog säger dom att det skall vara vackert på andra sidan men vackrare än Gudbrandsdalen kan det då aldrig vara ".

Erik antecknade noggrant stationernas höjd över havet. Vi stannade över en eller ett par nätter där det föll oss in. I Lillehammer bodde vi på Thorsruds pensionat och i Trondheim på privatrum hos någon som hette Hagerup. I Trondheim ägnade vi en stor del av dagen åt att följa restaurationsarbetetena på domkyrkan, vi följde särskilt arbetet i de utrymmen där man restaurerade och återskapade skulpturer och skulpterade detaljer. Eter ett par dagar i Trondheim fortsatte vi till Mo i Rana. Vi övernattade på ortens Gjestgiveri och fortsatte sedan till Narvik med buss och färja.

Efter att ha skaffat rum i Narvik drog vi upp i de snöhöljda bergen ovanför staden och lekte helt barnsligt i snön. Vi stannade bara över en natt i Narvik, eftersom vi var måna om att snarast komma ut på Lofoten. Vi köpte "Landgeneralkart over Norge, Blad XIV, Lofoten og Vesterålen ". Vi åkte buss till Harstad. Jag tecknade i midnattsolens ljus och Erik skrev brev. De flesta kvällarna tillbringade Erik med att skriva brev - till Marianne.

På kartan har Erik satt ett kryss utanför Sortland och i marginalen skrivit: "x=lastbilen W-9144 i diket. Bilen tillhörig Odd Willesen, Sortland ". Erik tog ju gärna tillvara detaljer ur verkligheten som han sedan utnyttjade när han skrev. Vi köpte lokaltidningar och läste högt ur och gladdes över drastiska norska ordvändningar vid beskrivningar av olyckor och incidenter. Vi bodde en natt på Sortlands Turisthotell och gick sedan ombord på en Hurtigrut-båt, som genom Trollfjorden tog oss till Svolvaer.

Först åkte vi Hurtigrut-båt i Veserålen men skyndade på i reseprogrammet, för dom avgörande samtalen blev inte av i Vesterålen och Gud sa hela tiden: "Vi kanske åker vidare om du inte har något emot det ", och jag var ju ändå emot allting som hade med Gud att göra. Så vi kom fortare än beräknat till Svolvaer i själva Lofoten. Fjällen kring fjorden in till stan fick mig att tänka på Den Andre och min riktiga kärlek, allt blev smått under det stora, men Gud sa att bergen inte var mer än 200 meter höga.

- Inte mycket mer iallafall, sa han och la armen om mig vid relingen, för det blåste svinkallt.

Det var trånga kattvatten överallt, det var kattbönder och smala gröna kattjordar mellan kattvatten och kattbergen, och katterna hade liksom somnat halvvägs upp mot topparna och högst upp var det till och med snö fast det var missommar.

I Svolvaer tog Erik och jag in på Fisker- og Sjömansheimen. Vädret var kyligt men vi höll oss varma genom att klättra upp på närbelägna berg. Vi började med att klättra upp till Svolvaergeita. Vi hade ingen vana vid sådana branter och erfor en viss svindel. Vi fann att det var bäst att inte titta på utsikten förrän man satt förankrad bakom någon sten.

Vi vandrade runt i Svolvaer, vi fotograferade och jag ritade dessutom. Några mil västerut från Svolvaer ligger Kabelvåg. Dit gick buss och där fanns ett akvarium, där man kunde stå öga mot öga med de invånare som fanns i havet utanför.

Jag såg Den Andre framför mig så att mina ögon började blöda, jag blev rödgråten utan att gråta, jag tyckte till och med att torskarna i Ofot-Akvariet i Kabelvåg såg ut som Den Andre och mig, som passionen. Torskarna hade blodsprängda ögon. Med dessa blodsprängda ögon störtade vi emot varandra, Den Andre och jag.

Inte långt från Kabelvåg ligger Kjeldbergstindene. De verkade inte allt för svåra att komma upp på. Vi gjorde merendels våra improviserade bergsbestigningar iklädda s.k. gandhiskynken eftersom det alltid fanns risk för regn. Denna gång hängde vi våra ytterplagg i en ensam fjällbjörk och klättrade uppåt, Erik för det mesta i en alldeles egen fyrfotastil. Berget var fullt av får som kom oss till mötes.

Vi gick omkring i Svolvaer eller åkte buss fram och tillbaka på vägen till Kabelvåg, öns enda bussväg (...). I Kabelvåg sa Gud en gång efter sjätte eller sjunde besöket på Ofot-Akvariet:

- Jag tycker att vi når varandra bättre nu, så efter det här akvariet kan vi väl gå upp på Kjeldbergstindene och fortsätta samtalet riktigt ordenligt däruppe. Det är inte högre än att det går får där. Fåren lär till och med ha ett ovanligt bekvämt bete hela vägen upp eftersom det mesta ligger ovanför trädgränsen, och det syns ju att det inte är snårigt och inga branta partier. (...)

Alltså gick vi upp på Kjeldberstindene, det var mycket riktigt en massa får överallt, Hedenius har fel, Gud är inte likgiltig för att han är osann utan för att han är tråkig, man blir bara sömnig av honom, han hör inte hit helt enkelt, han passar mig inte. Jag klättrade och höll mig i tuvorna när jag klättrade, inte i något försanthållande fast Gud hela tiden bjöd mig handen. Det var en skitbrant sluttning tycker jag, högst upp på bergskammen stod en massa får och såg duktiga och präktiga ut, och Gud stod där likadan med en läsk och en Sport-Choklad och undrade om det ändå inte fanns mer att säga om oss, om "allt detta ", så det var inte roligt alls att komma upp.

I verkligheten gick Erik och jag uppe på bergskammen och letade efter drastiska stup att fotografera varandra bredvid och naturligtvis imponerades vi också av de magnefika vyer med fjäll och hav som erbjöds.

Jag minns att jag såg havets oändlighet, det norska kungarikets strandkanter, Kabelvågs sketna hus, fårens jävla sluttning och ändkonturer av bergskammen som vi skulle tala ut på, och Guds sandaler. Det var duktigt av oss att bestiga fjäll med bara sandaler på fötterna.

Av fotografier från tillfället syns att Erik mycket riktigt hade sandaler på sig. Detta, liksom en del andra detaljer i berättelsen, talar för att Erik haft våra fotografier framför sig när han skrev sin variant av resan drygt 25 år efter det den ägt rum.

Det var i Norra Norge, det var det väl. Det var kring midsommar, det var det väl också. Det rör mig inte, det rörde mig inte då heller, det bara skrek i benen på mig efter Den Andre. Inte minns jag om vi åt på Bondeheimen den dan, det gjorde vi kanske. (...)

Några dagar efter midsommar, när det äntligen blivit varmt och var nästan gnistrande lurig katt däruppe i Lofoten, for Gud och jag hem.

När Erik och jag lämnade Svolvaer tog vi färja till Narvik och fortsatte med tåg därifrån. Vi kom till Abisko sent på kvällen, skrev in oss på Turiststationen och besteg omedelbart Nu-olja, där vi - nu garvade bergsbestigare - skrev in oss i topploggboken kl.00.30: "First on the top this day. Edmund Hilary, sir.Tensing, sherpa ". Av fotografier framgår att vi då äntligen hade en något sånär fältmässig klädsel.

En tid efter vår resa flyttade Erik från Uppsala till Lund. Och han flyttade ihop med Marianne. Slutet på bokens kärlekshistoria skildrar Erik så här:

Jag och Den Andre levde sedan ihop så att det sjöng och skrek om det i nästan tre månader. Sedan stod vi inte ut med varann en minut längre och livet var en fantastisk sanning bit föt bit, från det ena till det andra, allt efter vartannat eller på en gång och underbart precis som jag hade föreställt mig. Det var katt, det var enastående katt, det var det.

 © Bengt Beckman 2000

Tillbaka

Första sidan