14 dagar i Louise Montans liv :

(Louise "Vissa" Montan 1858-1929 )

Anteckningar förda i Den oumbärliga almenackan för året 1879.

Den 10 september reste jag från Karlstad till Nässjö i sällskap med Gurli Ekström. Resan rätt trevlig utom mellan Laxå och Falköping då vi sutto i blandad kupe´, men råkade ut för en mycket beskyddande herre, som på alla sätt sökte slå sig i samspråk med oss. Fruktlösa försök. Ankommo till Nässjö 9.35, glada att få vila över natten.

11 sep. Reste från Nässjö 6.44 fm. Träffade Häradshövding Holms och Wilhelm. Åkte i första klass. Västergötland och Småland fult men i Skåne rätt vackra trakter. Fru Holm mycket söt och livlig, i synnerhet när hon ser på sin man. Han ser ock hygglig ut och är ytterst förtjust i sin lilla fru. Gingo genast vid ankomsten till Hälsingborg och tog ångbåten Malmö som förde oss över till Helsingör och Köpenhamn. En gammal ruin i Hälsingborg tog sig särdeles väl ut; hunno ej bese staden för övrigt: Sundet förtjusande vackert. Vattnet klart grönt. En massa segelbåtar. Seelands kust liknade en väl skött parkanläggning. Sågo på avstånd Höganäs, Sofiero, ön Hven och Landskrona. Åto middag på båten.

Kommo till Köpenhamn kl.4. Vilade en stund varefter herrarna, Gurli och jag gingo till Det Kongl. Teater. Där uppfördes "Naar moebler flyttes" och Amphitryon. Pjäserna dåliga men spelet överlägset.

12 sep. Besågo på fm. Fruekircken och Torvaldsens museum. Njutningsrika stunder; skada blott att tiden var knapp. Reste kl.3 till Lübeck på ångaren Tribuna i det skönaste väder. Njöt i fulla drag av den friska sjöluften och hade roligt av att se tre komiska engelsmän.

Kl.6 fm den 13 sep. anlände vi till Lübeck, som i mitt tycke var en gammal trevlig stad. Vårt inträde måste sett komiskt ut; vi sutto 5 personer inuti vagnen och alla våra packsaker upplastade på kuskbocken. Besågo das Rathaus på vägen till station.

Foro från Lübeck kl. 7 och anlände till den vackra staden Hamburg kl. 9. åkte genast till Zoologishe Garten, där vi gingo omkring länge. En utmärkt vacker trädgård, i vars mitt en ruin var upprest, varifrån man hade en charmant utsikt över staden. Många besynnerliga och vackra djur funnos och ett utmärkt akvarium. Gingo uttröttade därifrån till en restaurang där vi uppväckte våra domnade livsandar med en rätt god middag. Därefter sågo vi en stund på butiker och förvånade oss över de billiga priserna. Anna var så uttröttad att hon ej kunde följa med på en rolig utflykt till Blankenese.

Wilhelm, Gurli och jag for med ångbåt dit; en vacker väg. Blankenese är ett värdshus och har ett förtjusande läge med utsikt över Elbes mynning. Åkte till staden förbi Hamburgarnas utomordentligt vackra villor och genom Altona, som tycktes lika ståtlig som Hamburg. Gingo sedan ut i bodar och besågo staden i gassken.

På fm. hade vi även företagit en tur runt de båda Alstrarna, Hamburgs förnämsta promenadplatser, som i sanning voro ståtliga och vackra. Reste från Hamburg kl.11 med nattåg. Sovo ganska gott, i synnerhet sedan en välvillig och "välmående" tyska dragit för skärmar kring lampan.

Kl.8 den 14 sep. voro vi framme i Köln. Domen gjorde redan på långt håll ett märkligt intryck, som höjdes vid dess närmare beskådande. Kl. 10 gingo vi att bevista första mässan. Huru skön domen är vill jag ej försöka beskriva. Ett mäktigt intryck gjorde den på mig och min högsta önskan är att än en gång få komma till det sköna templet. Intressant var också att se de katolska ceremonierna, som fastän för oss är besynnerliga och löjliga, likväl i sig innebära något mycket rörande genom katolikernas blinda hängivenhet och vördnad för dem.

Så såg jag en gammal gumma som låg försänkt i den djupaste andakt framför en vederstygglig bild av jungfru Maria med barnet. Hon tycktes lägga hela sin själ i den bönen och såg emellanåt upp till bilden med den djupaste vördnad målad i sitt ansikte. Många som ej såg andäktiga ut såg jag likväl också.

En del ceremonier voro så löjliga att jag endast med största möda kunde återhålla skrattlusten. Wille försökte ock på alla sätt att framkalla den och väckte min uppmärksamhet på många kuriösa bruk. Ack, vad det är synd om de stackars människorna som hava så förvillade begrepp om andliga ting!

Kyrkan är genom grå marmorpelare uppdelad i 5 skepp. Glasmålningarna äro världberömda för sin skönhet och i synnerhet är fönstret mitt emot koret omtalat. Målningarna på högra sidan utmärkte sig för tydligare, mer storartade och i följd därav vackrare bilder än på vänstra sidan. De mest tilltalande äro bilderna av evangelisterna och en del av kyrkofäderna. Kyrkans skattkammare besågs även. Däri förvaras de dyrbaraste arbeten av olika slag av guld och silver och alla besatta med diamanter och ädelstenar. Den vackraste klenoden i mitt tycke var ett kors av guld, juveler och ädelstenar, som var charmant vackert.

Den unge prästen som förevisade, retade Wille genom sin obenägenhet att nöjaktigt förklara varifrån de 3 heliga konungars ben kommit, vilka förvarades i en dyrbar kista av silver och guld. Han såg ut som en fanatiker och hade troligen märkt Willes spefulla min varöver han kände sig förnärmad.

Sedan vi besett domen promenerade vi på Kölnerbron, vilken vi passerat på järnväg förut och besågo en del av staden. Efter table d´hoten skrev jag till mamma, medan fru Holm och Gurli vilade sig. Vid 4 tiden reste vi därifrån med järnväg till Rolandseck. Hade det missödet att stiga av vid orätt station att vi istället togo vagn och anlände så till Hotell Rolandseck kl.8. Fastän det var mörkt och dimmigt kunde vi ändå se huru vackert där var och företogo en liten promenad i hotellets vackra trädgårdsanläggning.

Andra dagen, den 15 sep. var ej heller riktigt klar men vid 11 tiden beslöto vi ändå att begiva oss till Rolandseckruinen. För första gången red jag på en åsna, som var särdeles roligt, i synnerhet nerfärden då jag satt bättre. Hade likväl då det missödet att ramla av åsnan, men kunde hjälpa mig upp igen. Utsikten var förtjusande; höjder runt omkring och Rhen slingrade sig i dalen. Ruinen Drachenfels ligger mitt emot och på en ö ett kloster, varest är pension för unga flickor. Reste från Rolandseck kl. 6 och ankommo till Coblenz vid 8 tiden.

Följande morgon den 16 sep. gjorde vi en promenad i den vackra Rheinanlagen. Coblenz är kejsarinnan Augustas älsklingsort och där vistas hon långa tider under sommaren, omgiven av litteratörer och konstnärer, vars beskyddarinna hon är. Rheinanlagen underhålles på hennes bekostnad och den var verkligen furstligt ståtlig med sina mäktiga träd och utomordentliga blomsteranläggningar. På byster och monument var det överflöd. Gjorde sedan en åktur runt om Coblenz, det intressantaste vi sågo var ett gammalt slott som var äldre än staden och en gång varit intaget av svenskarna. Ehrenbreitstein tog sig präktigt ut på andra sidan Rhenstranden. Själva staden tycktes ej stor, men har däremot att glädja sig åt ett utmärkt vackert läge vid Mosels och Rhens sammanflöde.

Kl. 1 gingo vi ombord på en Rhenbåt som förde oss till Rüdesheim. Åto först middag varunder vi fingo endast genom fönstren se en del av de vackra ruinerna, däribland Stolzenfels, som tycktes mig förtjusande. Ack, vad Rhenstränderna äro romantiskt sköna och vilken utomordentlig effekt göra ej de vackra ruinerna, som även i nuvarande förfall, stolt resa sig ur stoftet. Den skönaste var i mitt tycke Rheinstein, byggt på yttersta spetsen av en uppskjutande klippa och omgivet av den yppigaste vegetation. Hela vägen fram till Rüdesheim var förtjusande.

Roligt var också att se på alla passagerare; en ung flicka som målade och en mörklagd engelska väckte i synnerhet min uppmärksamhet; den första för sitt trevliga och hurtiga utseende och den andra för sin skönhet, ögonen i synnerhet voro så vackra.

Vid framkomsten till Rüdesheim hade vi en timme att fördriva innan tåget gick kl.17, och den tillbragte vi på en hotellbalkong med vacker utsikt över Rhen, drickande Rüdesheimer. Den vackraste Rhenväg anses vara mellan Bonn och Bingen eller Rüdesheim som ligger på motsatta stranden, sedan bliva stränderna flacka.

Från Rüdesheim foro vi på järnväg till Wiesbaden dit vi ankommo kl.8. Togo in på det ståtliga hotell zum Rose, och gingo efter intagen föda upp till sängs.

På morgonen den 17 sep. vaknade jag av musik från parken där brunnsdrickning försigår. Efter frukosten gingo vi att bese staden. En utmärkt vacker stad, med breda gator och alla byggningar i villastil. Besågo de granna butikerna i kollonaderna, vilka ligga på ömse sidor om en vacker öppen plats i vars mitt tvenne springvatten spelade. Sedan togo vi vagn till Grekiska kapellet. En rysk mässa pågick som bäst så vi fingo ej bese kyrkan förrän senare, men stannade ändå en stund för att höra på den vackra sången.

Kapellet är upprest av Hertig Adolf av Nassau, bror till drottning Sofia, till minne av hans gemål prinsessan Elisabeth av Baden, vars bild i vit marmor, naturlig storlek, är innesluten i en särskild alkov på ena sidan. Kapellet är till sitt inre enkelt, men mycket smakfullt dekorerat. Hela väggarna av grå Nassaumarmor och pelare och ornater av vit Modenamarmor. Prinsessans bild förtjusande, hon såg så söt och älsklig ut där hon låg. Det hela är en riktig pärla bland konstverk, säges det.

Då vi besett kyrkan foro vi till ett berg kallat Neroberg, varifrån man hade en vidsträckt utsikt. Vägen dit var det vackraste i mitt tycke, gick genom en ståtlig bokskog, men var lång och tröttsam. Vid en annan utsikt gingo vi även av och det roligaste där var att se en rövarkula. Vid hemkomsten vilade vi en kort stund och begav oss därefter till Kurhausgarten att åhöra konserten.

Vad roligt att se Wiesbadens societet. Inga anmärkningsvärda skönheter, mer än en preussisk officer, samt ett par unga fliclor. Kl.6 var table d´hote, vilket smakade mycket bra efter en ansträngande dag.

Kl.9 följande morgon, den 18 sep. foro vi från Wiesbaden till Frankfurt där vi endast tillbringade 2 timmar. Staden behagade mig ej synnerligen, otrevliga gator, uppfyllda av ännu otrevligare judar. Åkte till Rotschildarnas hus som tycktes mycket enkelt både utan och innan och var vackert beläget i gamla stadsdelen.

Nya staden var nog vacker med sina villor och charmanta planteringar, Palmgarten, i samma väg som Zoologische Garten i Hamburg, var vacker, men ändå fann jag intet behag i Frankfurt. Kanske att det till en del var kuskens fel som körde så vårdslöst att jag, min arma krake, som är så rädd för att åka, satt oupphörligt i ångest.

Det roligaste vi sågo var i museet en Ariadnebild. Hon föreställdes halvliggande på en panter. Är förtjusande vacker. Mästaren Dannecker behövde för hennes fullbordande 6 år. Bilden står ensam i ett rum med röda väggar och fönster i taket och denna belysning framkallar en utomordentlig effekt. Lägg därtill att bilden är rörlig så är det lätt att förstå vilken förtjusande grupp detta är.

Vid 12 tiden lämnade vi Frankfurt och anlände till det gudasköna, romantiska Heidelberg kl.4. Togo in på Schlosshotel, beläget något bakom slottsruinen. Utsikten över staden, genomfluten av Neckar, och omgiven av höjder, är en förtjusande vy, som genom den imponerande anblicken av ruiner blir ännu mer storartad.

Sedan vi ätit middag gingo vi att bese slottet. Man kommer först in på en borggård och redan här intages man av en helig vörnad då man befinner sig framför ett sådant konstens mästerverk som dessa ruiner äro, även i sitt förfall. Den vackraste väggen kallas Otto Heinrich Bau och påstås ritningen vara gjord av Michel-Angelo. Ute på terassen var förtjusande utsikt över Neckar och staden. Wille var alldeles galen av förtjusning att åter vara i det romantiska Heidelberg, som uppväckte så många behagliga minnen från förra årets resa. Hur många gånger fröken S-s namn kom över hans läppar kan jag ej säga, men det vet jag, att den dagen hörde jag så mycket om hennes skönhet och behag att alltid kommer jag i mina tankar att sammanställa henne och Heidelberg.

Andra morgonen den 19 sep. gingo vi åter till slottet och besågo det invändigt. Därefter gingo vi ner i staden där herrarna i 1 timme valde sina käppar. Tiden blev oss ( Gurli och jag) för lång, så vi gingo in på ett konditori. Åtskilliga andra "boar" besöktes, varefter vi åkte till ett litet värdshus som heter Molkenkur och därifrån till ett annat, Wolfsbrunn, det senare bekant för sina foreller och det förra för sitt charmanta läge. Vägen dit var utmärkt vacker.

Ankomna till staden gingo Gurli, Wille och jag att betrakta slottet från Neckarbron och därifrån gingo vi en förfärligt lång väg till hotel de l´Europe för att se det hotell drottning Sofia bebodde under sin vistelse i Heidelberg. Kommo uttröttade till hotellet, men stärkte oss med en god och långvarig table d´hote, varunder vi underhölls med de livligaste skildringar över "förra årets reskamrater" eller rättare sagt reskamrat; "föremålet", som herr Holm säger.

Lördag morgon den 20 sep. kl.11 reste vi från Heidelberg till Zürich dit vi ankommo kl. 8 em. Dagen var nog lång, men största delen av vägen utmärkt vacker, särdeles Schwartzwaldervägen som var storartat vacker. Banan slingrar sig mellan höjderna och allt som han stiger blir höjderna högre och passen allt trängre. Vattenfallet vid Schaffausen sågo vi från järnvägen, i mitt tycke ej så storartat men ändå vackert.Kommo till Zürich kl.8. Bodde på hotel Baur au Lac, i ett förtjusande rum med utsikt åt Zürichersjön och Limmass under våra fönster.

Vaknade söndag den 21 sep. morgon med en känsla av glädje blandad med missnöje; glad över att vara i Schweiz, men ledsen över att resan snart är slut. Dimman, som ihärdigt förföljt oss sista dagarna, låg tjock över sjön, men småningom skingrade hon sig och den skönaste utsikt öppnade sig för våra förtjusta blickar. Vattnet i sjön och floden är alldeles grönt och så klart att varje sandkorn och mussla syntes på botten.

Kl.10 reste vi. Banan går efter Zürichersjön och man har den härligaste utsikt över sjön, omkransad av de vackra höjderna. Gletscher sågo vi ej för dimman. Hela stranden är tätt bebyggd med vita boningar som taga sig särdeles vackert ut mot den mörka grunden. Väntade 1 timme på tåg, som förde oss till Einsiedeln, en pilgrimsort. Vägen förtjusande, vackrare och mera leende men ändå mera storartad än Schwartzwaldervägen. Einsiedelns kyrka var intressant att se och gärna gärna skulle jag stanna hela dagen där för att övervara en fest, men "framåt, så är ditt ödes bud".

Efter en knapphändig frukostmiddag begåvo vi oss vidare i vagn till Axenstein dit vi ej ankommo förrän halv 7. Vägen gick en stor del av tiden utefter en bäck nere i en dal, men så småningom höjde sig vägen och nu var det vi som hade dalen under oss. Sågo Rigi och en mängd andra bergsspetsar och till och med Gletcher, varöver var en stor förtjusning. Vägen gudomligt vacker och förtjusningen steg till sin höjdpunkt då vi anlände till en liten by vid foten av det berg på vars höjd Axenstein ligger.

Sedan hästarna pustat ut en stund forsatte vi uppför berget en förskräcklig höjd. Anna nästan hissnade av att se ned i bråddjupen så vi gingo största delen av vägen. Vägen går oupphörligt uppåt, i de besynnerligaste slingringar, på den ena sidan bråddjupt, på den andra nakna klippväggen. På många ställen är dock gröna sluttningen beväxt med löv-, barr- och fruktträd. Byggningar ligga även spridda här och där och till och med en kyrka foro vi förbi. Naturen är så överväldigande skön att vi sutto stumma av beundran, och jag tror att vi alla kände oss manade till andakt. Kyrkklockans klang passade också förunderligt väl till vår sinnesfattning.

Gurli och jag bo i ett vackert rum med utsikt över Vierwaldstättersjön och de vackra höjderna och gletcherna. Just medan vi voro på uppfärden gick solen ned och förgyllde bergstopparna och kastade sitt guldsken över den spegelklara gröna sjön. Det var Gudaskönt! Detta är det vackraste vi sett och troligen får se. Måtte det bliva klart i morgon om vi skola till Rigi.

Häradshövding Holms har varit vid ett gräsligt dåligt lynne, vartill Wille är skulden. Holms har nog rätt att vara förargad över Willes egenmäktiga handlingssätt, men borde ändå vara honom tacksam som fört oss till denna undersköna trakt. Hoppas att osämjan är glömd till i morgon.

Den 22 sep. Mitt hopp att natten lugnar oroliga sinnen slog fel. Herrarna är lika griniga och obeslutsamma som igår. Gurli och jag gingo för oss själva medan en föga trevlig rådplägning hölls. Resultatet blev att Herr och fru Holm foro till Luzern medan Wille, Gurli och jag stannade för att vänta på bättre väder i vilket fall vi direkt skulle bestiga Rigi. Regnet störtade ned och vi tillbragte tiden med att skriva brev och äta vid table d´hote, vilket var rätt roligt, emedan där voro så många stiliga engelsmän att se och höra på.

Reste från Axenstein kl.5, ledsna att lämna detta sköna ställe utan att än en gång se det i solsken. Vierwaldstättersjön som är så vacker sågo vi ej mycket av. Regn och dimma och dessutom så kallt att vi ej kunde sitta på däck, utan måste krypa ned i salongen, som var fullpackad förut. Kommo till Luzern kl.8, bodde på det ståtliga hotel Schweizerhof, som lär vara ett av de komfortablaste hotel i Europa.

Följande morgon den 23 sep. vaknade vi vid det klaraste solsken. Luzern ligger förtjusande vackert vid Vierwaldstättersjöns gröna bölja och omgivet av ofantliga, snötäckta bergskedjor. Rigi och Pilatus de vackraste och enda som jag vet namnet på. Holms och Gurli reste till Rigi på fm. men jag lät förståndet tala och stannade i Luzern. Vad skall häradshövding F. säga om att resekostnaden redan överstiger 200 kr!!!!!!!!!!!!!

Dagen i Luzern var lång och dyster, utan sällskap än mig själv. Besökte Gletschergarten men fann den ej synnerligen intressant, varför jag gjorde besöket så kort som möjligt och i stället kvardröjde mig framför det ståtliga Schweizerlejonet. Monumentet, uthugget i själva klippan, är rest till ära åt de tappra schweizare, som stupade under franska revolutionen.

Gick sedan upp till en gammal kyrka ( eller fästning ) varifrån var en förtjusande utsikt över sjön, alperna och staden. Åt middag ensam med Wille. Underhölls med minnen från förra året. Skrev sedan till mamma, gick i bodar, mötte Holms och reste kl. 5 från det vackra Luzern till Bern. Ankommo dit omkring 8, mycket trötta och sömniga.

Väcktes kl.6 av Anna som av oro för Gurli ej kunnat sova sedan 4. Gurli reste kl.7. Hon var orolig för resan men försökte hålla modet. Lyckliga människa som så lugnt gick sitt öde till mötes. Önskade likväl att jag fått göra henne sällskap, hur föga lockande Fleurier än förefallet, ty denna ovisshet är odräglig.

På hemvägen från stationen gingo vi en gata genom kollonaderna, varest bodarna finnes av alla slag. Det var eget att se en simpel bagarbod bredvid en gentil juvelerarbutik. Bern såg gammeldags och trevligt ut och har tillika ett vackert läge vid Aar.

Reste kl. halv 11 den 24 sept. och hade en rätt trevlig järnvägsresa. Åt nötter, chokolad och mirabeller och vid en liten station köpte herrarna en butelj vin för att skölja ned slisket. Bytte om tåg i Lausanne och voro om en timme i Vevey, målet för närmaste framtiden. Sedan vi ätit middag och snyggat upp oss en smula foro Wille och jag till St. Saphorin. Vevey är guda skönt och lyckligtvis var vädret vackert men ej fullt klart. Ingen vind krusade Genevesjöns blåa bölja. Utsikten från det mycket omtalade hotell Monnets Trädgård, där vi drucko kaffe, är förtjusande. Vägen till St. Saphorin går efter sjön och är således utmärkt vacker. Jag hade stark hjärtklappning hela vägen och den ökade i samma mån vi nalkades målet.

Elisabeth Gagnebin var med på tåget, men hann före och annonserade vår ankomst så att Minna Staaff kom springande emot oss. Hon intog genast mig genom sitt öppna och trevliga sätt. Faster mottog mig hjärtligt och henne kommer jag säkert att hålla rysligt mycket av. Hon är ännu så vacker och jag kan lätt föreställa mig, att hon varit oemotståndlig. Talade genast om Mamma och gamla förhållanden, som jag ej trodde hon ville vidröra.

Wille reste till Vevey på kvällen, men jag fick ett rum vilket står öppet att begagna för mig, även på längre tid. Familjen Gagnebin består av pastorn, hans fru, pastorns syster och 5 barn. Monsieur såg första gången så sträng och allvarlig ut att jag tänkte på Brandt, men fann snart att de ej voro lika. Vid middagsbordet var han glad och skämtsam, så pass kunde jag förstå, men annars talar han så förskräckligt fort, att det är omöjligt att förstå eller höra ett ord. Hela familjen talar fort, men han är värst ändå. Samtalet vid middagen förstår jag ej så mycket av och vad värre är ej när de tala i allmänhet, såvida de ej ställa orden särskilt till mig och tala långsamt.

Barnen äro förtjusande vackra och pladdra som skator. ------------------------

Hemresan från Schweiz 1881:

Den 23 augusti kl.12.45 lämnade jag Vevey. Lucy följde mig till stationen och heta voro de tårar som runno både utför hennes kinder och mina kinder. Ingen mänsklig makt hade kunnat hindra mig från att gråta i den stunden, ej så mycket över avskedet från Lucy oaktat jag tycker mycket om henne, som över skilsmässan från Faster. O, vad det kändes svårt att lämna henne, min goda älskade hårt prövade Faster ! (Avskriven från orginalet dec.-77 Bengt Beckman )

© Bengt Beckman 2000

Tillbaka

Första sidan