Wårgårda den 1 maj 85

Min egen älskade Anders!

Af hjärtat tack, min egen älskling, för ditt kära bref, mycket efter längtadt och mycket läst och kysst när det äntligen kom. Egentligen skulle jag icke tala om, att jag är så dåraktig, så att jag ofta kysser dina bref. Detta är nu alldeles för tokigt, men icke dess mindre sant. Och en stor sanning är också,, att vi äro två stora tokar, men vi äro lyckliga (eller, hur älskling?) och hvad gör det väl då, om ock andra människor tycka att vi äro litet dåraktiga. Jag tycker alldeles som du, att vi ej böra vara längre skilda åt än som är alldeles nödvändigt.
Men raraste Anders Niclas, betänk att det är mycket jag måste lära och att det kanske tatr längre tid än du beräknat.
Jag vet icke på hur  lång tid du tror att jag kan lära mig att sköta ett landthushåll, men jag har icke tänkt, att jag skall stanna på Näsinge längre än till jul, ehuru jag visst icke anser mig fullärd på 3 månader. Att jag vill vara hos dig under det att vi hjälpas åt att  draga till ”boet”, det kan du väl veta, och jag kan icke tro att Mor har något däremot. Vi få försöka att vara förståndiga, Anders, och du får icke hitta på några tokigheter. Älskade, älskade, jag är din helt och hållet!
Hinner icke mer. Löjtnant A. är här och ”major”, därför sen middag och nu är posttiden inne. Skrif snart, älskade . O, att jag vore hos dig! Då skulle jag smyga mig intill dig och söka skydd och hjelp och tröst och ro hos dig. Farväl älskade fästman.
Din Vissa.