Wårgårda den 10 feb 1885

Outsägligt älskade fästman!

Ack, att jag än vore hos min älskade Anders Niclas! Kunde min högsta önskan i denna stund uppfyllas, så skulle jag nu sitta vid din sida och vi skulle förtroligt utbyta tankar om mångt och mycket. Mitt hjärta är fullt och jag har så mycket att säga dig, att fråga dig om, så mycket som jag ville, att du skulle förklara för mig. Huru föga det skriftliga meddelandet motsvarar det muntliga, det känner man just i ögonblick som detta,  då hjärtat hotar att sprängas af kärlek och längtan att få svar på frågor, som upptaga ens tankar, fyller hela ens själ. Några ord i ditt sista bref hafva oupphörligt ljudit för mig i dag. Jag kan ej tänka mig bittrare sorg, än att den ena af oss blifva upptagen, den andra qvarlåten. O, älskade, det är just denna tanke, som många gånger rest sig för mitt inre som ett förfärligt, hotande spöke. Jag darrar af ångest vid tanken på att detta vore möjligt, och jag ber af hela min själ att något sådant ej måtte hända. Gud hjelpe mig, så att jag måtte blifva värdig att följa dig äfven i en annan verld. – I sammanhang med detta framträda så många tvivel i min själ.
Skulle du kunna vara lycklig, om du visste mig osalig? Är sällheten att vara hos Gud så överväldigande, att man ej känner sorg öfver att veta någon af de sina kära evigt olycklig? Uppväcker ej vissheten härom så mycken sorg och saknad, att man ej heller i himlen kan njuta en ren, oblandad glädje – och dock den är ju evig fröjd. Ack, att jag kunde få klarhet i detta.
Vidare säger du att det är visst, att tiden snart är inne, då Herren i ett eller annat afseende kommer. Jag förstår ej hvad du menar härmed. På Näsinge hörde jag dig och Far antyda något dylikt, och det har allt sedan ofta sysselsatt mina tankar. Jag ämnade många gånger fråga dig derom, men hindrades af en dum blyghet, som skall gå bort, när jag blir van att vända mig till dig i alla allvarliga spörsmål.
Huru skulle Herren kunna komma annat än som domare på den yttersta dagen? Tror du, att det är den som stundar?
Ack, du finner kanske alla mina frågor bra dumma och har ej tid att besvara dem, men gif mig ändå några ord till upplysning och ledning. Det behöves väl att något af det friska andliga lif, som röres inom dig, äfven berör mig. Hvad jag önskar, att jag vore i Carlstad! – Jag är så glad öfver att mitt bref förmådde smälta ”klumpen” i ditt hjärta. Stackars min älskade Anders Niclas, jag vet hvad det vill säga att gå med klumpar – jag hade det ju på samma gång.
Ser du, åter ett bevis på sympati oss emellan! Det är nog sant att en sådan der tyngd lättas genom att gråta. Jag är så ledsen för att jag ej skref utan att vänta bref från dig, då kanske klumparna mjuknat upp före. Du min egen älskade raring, om jag en gång kunde säga hur mycket jag älskar dig, men därtill räcker icke svenskan till och intet annat språk heller. XXXX

Den 11. Längre hann jag ej i går, men efter slutade lektioner skall jag nu språka en stund med min egen älskade hjärtevän.
Vet du jag har idag haft bref från Didine Pettersen som bjuder dig och mig på bröllop. Hvad säger du om det? Skulle det icke vara förtjusande om du och jag vore marsalk och tärna? O, Anders, hvad det skulle vara roligt!
Bröllopet blir troligen den 17 juni, jemt 2 år sedan de förlovades. Didina säger att jag skulle göra henne så rysligt stor glädje med att komma och ber mig helsa dig hjertligt välkommen. Ja, det skulle allt vara mycket roligt, att vara med på den snälla vännens bröllop, men det låter sig naturligtvis inte göra.
För det första är resan allt för dyr, och för det andra kanske jag ej är ledig vid den tiden. Men förtjusande skulle det vara, om du komma med nota bene. Det är så länge sedan jag var på bröllop, att jag knappt vet hur det går till. Tänk du Anders när………………!
Det var ledamt, att din Arvikaresa blef inställd, nu kanske du ej får tid förr än terminen är slut.
Flickorna i Arvika, liksom alla andra jag skrifver till, gräla nog på mig för att jag  så sällan låter höra af mig. Jaga hade föresatt mig att under ensamheten befria mig från alla brefskulder, men jag har alls icke haft lust för att skrifva bref mer än till dig hela denna tiden, och nu är det snart slut på ensamheten.
Måndagsqväll  återkomma de troligen från Sthlm.
Härifrån har jag intet roligt att berätta. Att leka med lillan är vår förströelse. Hon är nu mycket förståndigare, än när du såg henne och ej alls rädd för mig. Det lilla pyret väcker mig åtskilliga gånger  om nätterna, men som jag endast behöver taga i dörren för att Albertina skall vakna, kryper jag snart till kojs igen och somnar snart.
Hvad läsa ni på läsaftorna?
Ack ja, den som fingo vara med då och sitta hand i hand med dig eller och lyssna till din kraftiga, uttrycksfulla stämma. Till tack för att du läser så bra, skulle jag då ge dig en kyss – i den trefliga nacken.
Hvar är Anders Malmstedt, i Stockholm eller Linköping? Det vore sorgligt, om sjukdomen har den orsak, du antydde. Det kunde jag aldrig tro om honom. Seså, nu försvarar hon igen sitt gamla ideal, tänker du, svartsjukligt, fuling.! Helsa Malmstedts på det hjertligaste. Äfven Alma S. Hur står det till med henne nu för tiden?
Nu min egen älskade, måste jag sluta för att rafsa ihop några rader till Mor. Du får ej läsa dem, ty de handla om ”fruntimmersaffärer”, men är det något som kan läsas upp får du gerna höra det.
Farväl, outsägligt älskade, mitt lif, mitt allt. Jag längtar ständigt efter dig. Glöm mig ej och skrif snart. Har du mycket att göra? Har du börjat nattvardsläsningen? Gud välsigne ditt arbete! Jag är din till kropp och själ. Bed för din
Vissa