Wårgårda den 10 maj 85

Min egen raring, Anders Niclas!

Tvärt emot vanan har jag denna gång har jag börjat skrifva till Mamma i stället för till dig, och nu har jag till henne  sluddrat om allt möjligt, så att det icke återstår något att berätta dig. Du är dock van vid att ej få annat än ”soppa på en spik”, så skillnaden kanske ej blir så märkbar.
Stackars min Anders Niclas, som åtminstone två gånger i veckan undfägnar med så mager kost! Jag har medlidande med dig, fuling, dock icke så stort, att jag upphör att skrifva.
I 6 veckor ännu får du hålla ut med den magra kosten, men sedan – o sedan får du inget alls, ty då tänker jag inte skrifva ett enda bref. Ack Anders! XXX

Den 11. Hann icke längre i går förr än postbudet gick. Jag har just nu slutat skolan. Hindrad af det hemska vädret att företaga den vanliga uppfriskande promenaden före middagen, skall jag i stället friska upp mig med att språka en stund med dig, älskling,. Äfven det bringar sinnet i jemnvigt.
Af hjärtat tack för ditt kära lilla bref, som nästan oväntadt kom och gladde mig på lördags qväll. Jag hade beräknat att du skulle vara alltför upptagen af att skrifva till mig, men jag har en rar  fästman, som oaktagdt sitt myckna arbete icke glömma sin Lisa på landsbygden. Jag njöt af att veta, att du för predikan slapp sitta uppe halva natten ock af att veta dig fri hela gårdagen. Du behöver väl en h-vilodag emellanåt. Det skall blifva roligt höra huru du tyckte om Randels predikan. Blir du färdig med dina läsbarn till pingst?
Här återsänder jag dina predikningar. Tack, älskade, de hafva gjort mig godt såsom alltid. Din varma tro har en sådan övertygande makt ock dina sanna, allvarliga ord kunna ej fela att göra verkan. Du slutar nog med att vinna hela Carlstad. Gud välsigna ditt arbete, älskade!
Det voro roligt, om jag finge läsa den predikan, som Anna Mörner åhörde. Jag skulle då försöka att läsa ock döma den så, som hon troligen gjorde med denna första predikan hon hörde af den blivande komministern i Ullerud. Nej, jag är dum som skrifver så här! Jag vill icke öfverlemna mig  åt alltför säkra förhoppningar ock om också hela Vermland vet att Ullerud blir ditt, så törs jag ändå icke tro det, förr än jag sett svart på hvitt på det.
Älskade, älskade mitt hjärta jublar af fröjd. ”Lilla Lotta” har då reda på allting! Hon skall gerna få vara med om – det hon ville. Helsa henne och alla bekanta.
Fredagsafton var jag hos fru Wettergren, du vet, den gamla snälla fröken, som visar mig sådant intresse. Hon var ensam hemma, hvarför hon telefonerade efter mig. Heymans voro i Göteborg – och jag tillbragte en mycket treflig afton hos henne. Det var så roligt att få tala om dig och det gjorde jag rigtigt af hjärtans grund, ty hon tycker om det. Jag är säker på, att om hon vore i Carlstad, så skulle hon höra till din lilla trogna församling.
Hu, sådant ruskigt väder! Var icke rädd, Anders Niclas, jag skall ej sätta på vårkappan förr än det blir varmt.
Ack, hvad jag längtar efter sol och värme och efter – gissa hvem!
O, Anders Niclas, kommer aldrig sommaren?!
Nu är kl. 3 och nu komma du hem från seminariet. Tänk om jag fingo äta tillsammans med dig i stället för att sitta här många mil ifrån dig och tänka mig det! Och sedan skulle du hvila middag och jag skulle sitta bredvid dig och smeka dig tills du somnade. Skulle du vilja det, älskling? Om du visste huru ofta jag tänker på alla sådana lyckliga stunder. XXXX – Nu ringer matklockan. Farvöl, älskade fästman. Jag kysser dig, raring. Tänk på din egen Vissa.

Skrif snart!