Wårgårda den 13 feb 1885

Min älskade ”trefliga nacke”!

Hur tycker du om den överskriften? Jaså, inte! Men du tvingar ju mig att utbyta fästman mot nacke i och med det samma, som du säger, att du hädanefter aldrig skall visa mig annat än nacken.
Min nacke, min egen älskade nacke! Det är  de smekord du hädanefter får höra uttalade bakom din rygg, der jag står och beundrande ser upp till din nacke och anstränger alla mina själsförmögenheter för att i den tyda dina tankar och känslor hvilka jag annars brukar se uttryckta i dina ögon och hela ditt ansigte. Det blir ett svårt studium, men så länge som du står ut med  att vända mig ryggen, så länge hoppas jag, att min svaga hjärna ock skalle stå bi, utan att taga någon egentlig skada af den hiskeliga ansträngningen. Ack, om vi genast fick pröva vår ståndaktighet! Skulle du icke vilja det, Anders Niclas? Jag fruktar dock, att det voro jag, som först tröttnade på  att endast se nacken ock, gripen af längtan att de dina ögon och för resten hela ditt anlete, med våld vända ditt ansigte mot mitt. Och då skulle du icke slippa från mig med endast en kyss i nacken, det kan du vara säker på, älskade raring. Nu vet du hvad som kommer att hända, om du verkställer din elaka hotelse.
Hvad det är roligt att retas med dig, Anders Niclas. Jag ser dig så väl framför mig, hur du tar på dig din allra bistraste min, försöker att se rigtigt förgrymmad ut och hvem vet om du ej skulle lyckas att skrämma mig om jag icke märkte vissa mystiska ryckningar kring munnen, som tyda på allt annat än vrede. Rara fuling, älskade trefliga nacke! XX – Det gläder mig att du hade roligt hos Wallinders. Vet du, samma slags upptäckt,  som du gjorde der, har jag gjort för länge sedan med afseende på dig, ty af alla de herrar jag sett, är det ingen, som på något sätt kan jemföras med dig. Den som hade … dig den qvällen! Stackars flickor, som måste se på dig med kallt hjärta. X
Du må tro, att det betydligt smickrade mig, att  i dina ögon hafva företräde framför alla flickor och fruar i Carlstad, men, smickrare, jubla ej i förtid, jag kommer nog att ta mig slätt ut i jämförelse med de flesta, det får du nog till din ledsnad erfara.

Den 14. Längre hann jag ej i går , förr än Hilda slutat sina lexor, då jag gick ner så att hon ej skulle vara ensam. För att roa oss båda började jag på en dockklädning åt henne och vet du, det var rigtigt roligt att uppliva barndoms minnen. – Jaså, du tror att jag nu satt mig in i hur man skall behandla små barnungar, sedan jag varit vice-mamma för Gertrud i en vecka. Inte är jag mycket visare i deras skötsel, men så mycket kan jag säga dig, att jag tror, att man kan bli gränslöst förtjust i sådana der småttingar. Är du nöjd? Ännu veta vi ej när Heymans återkomma.
Tänk, Anders, om Domkapitlet …………… dig till sommaren! Det ar jag aldrig tänkt på, att det skulle kunna hända, förr än du skref derom. Det vore förfärligt om de skickade dig högt upp i Vermland och vi ej skulle träffas under hela sommaren. Hur skulle det då gå med din pastorsexamen som du ju funderar på att taga till sommaren? Men – låt oss icke tänka på denna tråkiga möjlighet ännu.
Jag har ännu icke tackat dig för ditt kära, käras bref, som gjorde mig sådan hjertans glädje. Det kom också alldeles oväntat.
Ser du, jag räknar alltid ut när jag möjligtvis kan få bref och nu kom det tidigare, än jag hoppats.
Tack älskade för dina upplysningar. Jag har ofta tänkt öfver dessa ställen i Skriften men ej kommit till klarhet. Kan det glädja dig att höra, att jag nu läser bibeln på ett annat sätt, än innan jag lärde känna dig?
Jag längtar bara efter dig för att förklara de svåraste ställena för mig. Jag vet, älskade, att jag måste ställa det högsta målet för mig,  att följa Frälsaren efter, och att det icke är nog att blindt tro på och se upp till en menniska, såsom jag gör till dig. Men min önskan är den att jag i sann gudafruktan måtte hinna lika långt som du. Vet du hvad jag f.m. helst skulle vilja vara? Jo, ett af dina läsebarn. Ack, om jag i hela timmar fingo lyssna till dig! Hur tycker du om dina läsebarn? Det var en synnerligt stor skara. – Är platsen vid häktet redan bestämt för pastor Fröding, så har du väl inga utsikter. Att jag tycker detta ledsamt, förstår du nog, men hvarken du eller jag förlora modet vid första motgång.
Nu kom lilla Gertrud och störde mig, så att jag måste sluta i största hast. Hilda skulle visa henne sista konststycket, att peka på näsan ock ögonen. Käraste min Anders Niclas, alltid får du så skrala, osammanhängande bref, men jag vet ej hur det kommer sig, att när jag skall skrifva inträffar alltid så många oförutsedda hinder. Jag har nu alldeles kommit ur vanan att skrifva om qvällarne, den tid då man ändå är mest ostörd.
De der ”runtimmerssakerna”, som jag skref till Mor om, är naturligtvis det gamla vanliga, ständigt återkommande. Jag har nyss haft det, ej då heller rigtigt bra, men inga svårare plågor. Var ej orolig, det är ej värre än hvad de flesta få utstå vid dylika tillfällen.
Farväl, älskade X. En kyss från din egen
Vissa

SKRIF SNART!