Wårgårda den 13 maj 85

Min egen älskade fästman!

Du kan icke tänka dig hvilken obeskrivlig glädje ditt bref gjorde mig i morse. Af hjertat tack, älskling!
Ser du, jag var hela dagen i går vid det miserabla lynne, som jag alltid är, då jag längtar efter bref från dig. Allting förefaller mig då så tråkigt, och jag har ej lust till annat än att tala om dig och det kan jag ju icke, då ingen vill höra på. Derför går jag och tiger och är så tråkig för både andra och mig sjelf, att jag är glad att du icke är här och ser mig. Men voro du här, skulle jag icke vara sådan. Det är för att du är allt för mig för  att jag endast för en ömklig half tillvaro utan dig, som jag icke kan vara glad, då jag är skild från dig. I  samma tragiska sinnesstämning var jag äfven i morse, men så kom ditt kära, kära bref och blåste bort missmodet och därför har jag sett världen med andra ögon än i går. Min längtan till dig är dock lika varm.
O, älskade, hvad skulle jag icke gifva för att ett ögonblick få slutas i din famn! Du säger, att det ligger något stort i att vara allt för en qvinna. Hur mycket större är det ej att vara allt för en man och för en sådan man sedan, en man med guldhjärta och ädla tankesätt! Vet du, denna visshet, att jag är allt för dig, är så överväldigande härlig, att jag ibland tvivlar på att det är verklighet. Du förstår, jag tvivlar ej på upprigtigheten af din kärlek, utan det tyckes mig endast som om allt detta vore för stor lycka för mig. Jag tänker så ofta på Mamma, som, då hon fick kännedom omvår förlofning, endast tänkte på, om jag var god nog åt dig. Motsatsen drog hon aldrig i tvivelsmål. Hur rätt hade hon icke häri. Du är så ovanlig och jag så vanlig. Outsägligt  älskade, det förblir alltid ett mysterium huru du kan älska mig; jag forskar dock ej för att finna ut det, utan är lycklig i medvetandet af att du verkligen älskar mig – och älskar mig så, som endast du förmår göra det.

Den 15 . Hann ej längre i går. Wettergrens och herr Langenberg voro här i går afton, annars hade jag säkert afsändt mitt bref i går qväll. Ledsamt nog var fru W. Ej med, hon är bortrest. På f.m. var det så mulet och det regnade äfven, så jag kunde ej gå till kyrkan, som jag så gerna velat.
Mina tankar voro hos dig älskade, och hur innerligt önskade jag ej att vara hemma i Carlstad och höra dig predika. Det var skönt att du får ledigt till söndagen.
Fru H. Frågade häromdagen, om jag skulle vilja komma hit en månad efter ferierna, men som hon ville, att jag skulle komma redan den 1 sta augusti, så svarade jag nej. Resomkostnaderna hade säkert gått till lika mycket, som arvodet för en månad och dessutom skulle ju våra sommarplaner blivit omintet gjorda och det vill ju varken jag eller du – eller hur Jag förlorar visserligen en månadslön genom att resa till midsommar, ty mitt år är ju egentligen icke slut förr än den 1 ste augusti, men det kan ju icke hjälpas. Är detta dumt resoneradt? Säg hur du tycker. Heymans skulle nog blifva belåtna, om jag ändrade mitt beslut.
Nu återstår knappt mer än 5 veckor tills vi träffas. Tänk, älskling, 5 veckor endast! Det är ju ingen evighet, fastän tiden förefaller oss lång.
I dag hafva vi den första vackra dag i den s.k. blomstermånaden och jag njuta, af att både känna och se salen.
En dag i förra veckan fick jag två mycket roliga och vänliga bref, det ena från Justine Sunden, det andra från Didine. Justine skrifver så vänligt, och jag hoppas att Gerda dkall trivas lika godt i hennes hem som jag gjorde, de dagar jag var der. Didine beskriver sin utstyrsel och det kan du tänka dug, att det skulle intressera mig. Hon tycker det mycket ledsamt att vi ej komma.
Raringen min, förlåt att jag skrofler så hemsk slarvigt, men det går med iltågspost. Jag har blivit uppehållen och har nu endast en kort stund att skrifva på. Helsa hjärtligen till de mina. Nu farväl, min egen älskade Anders. Jag är så lycklig öfver att vara din egen Vissa

Skrif snart! Älskade, jag kysser dig!