Wårgårda den 14 mars 85

Outsägligt älskade fästman!

Mitt hjärtas varma tack för ditt kära, efterlängtade bref! Det var väl, att det kom idag, ty annars är det ovisst, om jag ej förtärdes af nyfikenhet (för att icke denna gång tala om längtan, som  dock är den egentliga gnagande masken) så att du till påsk endast fått omfamna ett skelett i frågeteckensform, den enda återstoden af min värda person.
Tycker du att det är skick och fasoner att reta min nyfikenhet på det sättet? O, du älskade hemlighetsmakare, hvad jag skulle straffa dig, då vi träffas!
Att resan gällde Arvika var jag nog klyftig att gissa mig till, men hvad du skulle göra der, det har jag fåfängt funderat öfver alla dessa dagar. Jag hade dock liksom en dunkel aning om, att du reste dit i möbelaffärer. (jag inbillade mig att ”Taserudssnickaren” hade utställning) och jag misstog mig ej. Anders Niclas det drömde du inte om för ett år sedan, att du skulle fara till Arvika och se på matsalsmöbel.
Älskade, finner inte du liksom jag en oändlig glädje i att tänka på, när vi får vårt egen lilla hem? Jo, det gör du, det vet jag XX. Mitt hjärta klappar vid minsta erinran derom. Om du visste hur nyfiken jag är att se servisen!
Det var roligt att höra att Si och Morbror voro någorlunda krya och att du fann dig väl der, men allra mest gladde  det mig, att du saknade något och att detta något var jag. Du hör att jag är egoistisk. Du må tro, att jag i tankarna vandrade med dig till alla de ställen, som äro oss kära sedan i somras, och som jag var säker på, att du skulle återse. Var det inte en särskildt berså högst uppe i trädgården, som uppväckte åtskilliga minnen?
O, de härliga, oförgätliga sommardagarne!
Älskade, jag ser in i dina ögon och kysser dem. Jag kan aldrig, aldrig vara nog tacksam  mot Honom deröfver, som förde oss tillsammans. Det är så outsägligt härligt att veta, att jag eger hela din varma kärlek. Ja, älskade, jag är fullt övertygad herom, ehuru kanske mitt näst sista bref kunde tydas, som om jag icke vore det.
Ser du, de der dumma ”tänk om” uppkomma endast af längtan efter dig och jag är så ond, rigtigt ond på  mig sjelf, som ej alldeles kan jag abort dem, då jag är fullkomligt övertygad om, att du älskar mig nu, och att du alltid vill älska mig. Ja, all min oro härör endast af längtan efter dig, dyraste fästman. Du är så innerligt rar, som ej tröttnar på mina jeremiader utan tvärtom ber mig komma till dig med allt, som ligger mig tungt på hjärtat. X Det är ljuvligt att ha en vän att förtro sig till.
Jag emotser påsk med stor otålighet och outsäglig längtan, ja, vet du, Anders Niclas, jag längtar mer än före jul och det vill säga mycket. Ännu återstår dryga 14 dagar, en gräsligt lång tid, tycker jag, men de skola väl ändå få ett slut en gång. Reser jag med nattåg, kan jag vara i Carlstad onsdagsmorgon, annars ej förr än onsdagsqväll. Pris skillnaden  är ungefär 5 kr. Hur tycker du att jag skall göra? Roligt vore nog att helsa på i Arvika, men något löfte har jag ej givit dem. Detta får vi bestämma då vi råkas och se om tiden medgifver någon liten tripp till Arvika. Då skola vi äfven göra upp sommarplaner.
Ser du, Anders  Niclas, jag har alltid tagit för gifvet att vi någon tid skulle få vara tillsammans i Arvika och det är väl detta, som Si kallar för mitt löfte. Troligen skref jag till Si om detta före jul, innan jag visste om att de på Näsinge ville hålla af mig en ……. , och då visste jag ju alls icke om de ville ha oss (mig) tillbaka till sommaren. Emellertid hoppas jag, att vi skola kunna besöka både Näsinge och Arvika under sommaren. Tror du icke det? Jag säger vi, ty ensam vill jag icke fara, om vi kunna få vara tillsammans. Icke en dag längre än tvunget vill jag vara skild från mitt hjärtas älskade. Detta får vi vidare tala om till påsk. Hvad vi då skola ha mycket att prata om!
Älskade raring, mitt hjärta jublar af fröjd vid tanken på att snart få se ditt kära anlete och att få vara tillsammans med dig några lyckliga dagar. Såg Mor och systrarna att jag mycket gläder mig att se dem också.
Ack, om den dagen voro inne! Banna mig för min otålighet, eller kanske du är nog egenkär att tycka om den? X
Ja att jag är otålig, det såg du af mitt i går, hvilket jag avsände, oaktat, jag var säker på att få bref  från dig i dag på morgonen, hvilket jag ju mycket rigtigt fick.
Ser du, det är ingenting, som bringar mig i jämnvigt så, som att skrifva till dig och därför får du också sköna epistlar.
Jag kanske ej skulle avsända dem, men ser du, jag är också egenkär och tror att du tycker om att få  dem huru tråkiga och enfaldiga de än må vara.
Anders. Rara fästman , hvad jag är lycklig, öfver, att du älskar mig.
I går hade jag bref ifrån tyskarne, samt porträtt från de båda. Brefvet var från Lina, genom komiskt som vanligt. Ditt porträtt behagade dem mycket, så mycket  till ock med att det förorsakade evig fiendskap mellan de annars så oskiljaktiga , om du ej sänder ett till, så att de får hvarsitt. Äfven blifva de ”e… …. ”  om vi ej göra vår bröllopsresa till Darmstadt!
Jag hart också bref från Josephine U., som säger att hon med sin ”kännedom af Anders och af fästmön i allmänhet” ej blef förvånad öfver att jag sade återbud tilldöm, men tyckte det ledsamt, att jag ej kunde komma in. Reser en annan gång. – Nu måste jag sluta.
Herr och fru H äro i Göteborg. Hilda i Alingsås, så att Gerda och jag äro ensamma. I morgon gå vi troligen till Wettergrens.
Älskade Anders Niclas, skrif snart. Älska mig och banna mig och gör med mig hvad du vill, jag är och förblir alltid din. Vissa