Wårgårda den 17 april 85

Min egen rare Anders Niclas!

Jag har nästan ondt samvete för att jag ej skref i går, ty jag misstänker atemin älskade, otåliga raring väntade bref i morse. Lust att skrifva fattades ej, men ser du, älskling, jag hade ej tid att skrifva mer än några rader, och då tyckte jag det var bättre att vänta, så att icke äfven detta bref skulle blifva så slarvigt och osammanhängande  som det föregående.
Ack, älskade, om jag finge kasta bort pennan och i stället snygga mig intill dig och hviska mina små förtjusanden till dig! Hur mycket roligare skulle icke det vara! Det går icke alls att skrifva.
Tycker icke du också, att det, i synnerhet strax efter det att vi skildes åt, rigtigt  motbjudande att taga till pennan? Jag blir så otålig öfver att ej kunna språka med dig rigtigt, att ej genast få svar och att ej få se dig och kyssa dig, såsom jag gjort under samvaron, att jag ofta i förtvivlan  kastar bort pennan och tar till ögonen.  Ock dock, älskade, vet jag, så länge vi äro skilda åt, ingenting roligare än att skrifva till dig.
Af hjärtat tack, älskade, för det kära lila brevet i går. Du kan tro, att det gjorde mig glad. Under en hel timme satt jag med det gömdt under förklädet oöppnat. Var det icke ståndaktigt. Posten kom ej förr än just som lektionen började, så jag måste tygla min längtan och otålighet. Hur svårt detta var, kan du tänka dig, men det var också så roligt veta, att jag hade den kära skatten i mitt knä och när så rasten kom – så du kan tro, att jag slet upp kuvertet med  hast. Om du visste, Anders Niclas, hur tokig jag är! XXX – och hur lycklig jag är sen!
Armias, armias, jag älskar dig af hela min själ – Stackars min älskling, som känna sig så ensam, när han går från Seminariet eller sitter ensam och äter.
Ack ja, den som fingo vara hos dig, men tålamod, den tiden kommer väl en gång, då jag ständigt får vara hos dig, Anders Niclas. Nu är jag det i tankarna. Det går ej ett5 klockslag, utan att jag tänker på dig och föreställer mig hvad du har för dig, och ibland ser jag allt så  lifligt för mig, att jag knappt vet, om jag är i hemmet eller här. Men snart vaknar jag upp ur mina drömmar och då känns verkligheten bättre.
Ja, skilsmässan är förskräcklig, men med våra glada minnen och förhoppningar hoppas jag dock, att vi skola kunna bära dem med resignation ända till midsommar. Någon hemresa till pingst tror jag ej är värdt att sätta i fråga.
Jag har nu sagt Heymans bestämdt att jag ej stannar längre än till midsommar, och du kan vara lugn för, att jag ej skall övertala mig för att stanna längre. Det var minsann inte för mitt nöjes skull, som jag tänkte på att stanna till jul, utan endast af ”förstånd” (ser du, förståndet framträder någon gång,  när jag ej är tillsammans med dig).
Skulle det hända att våra förhoppningar realiserades, så är ett år eller rättare en vinter icke för lång beredelsetid. Det är så mycket jag skall lära och dessutom åtskilligt att sy och ställa med.
O, Anders Niclas, tänk när vi rigtigt på allvar få börja att plocka ihop till vårt lilla bo! Visst vill jag vara hos dig då, det kan du väl veta. Älskade fuling XXXX
Kan du tänka på nästa vår utan att det jublar inom dig? Det kan icke jag, ock jag tänker ofta derpå, och därför är jag också så glad och lycklig, oaktat jag är skild från dig. Et skall du också vara, älskade och icke sorgset längta efter din lilla fästmö. 9 veckor är ej en ändlös tid, och sedan har vi de härliga sommarmånaderna, som vi få njuta af tillsammans. Du får också  trösta dig med, att det går bättre att arbeta, när jag ej är hemma och förstör dig, som du säger, och detta är ingen liten vinst, nu, då du har så mycket att göra.
Älskade, om du visste hur lycklig du gör mig genom att säga, att jag  är oumbärlig för dig; gå, att du är en sådan der stygg egoist, som icke vill att jag skall gifva mina ömhetsbetygelser åt någon annan än dig, det gör mig sådan innerlig fröjd. – Du har väl icke sagt något till Mamma. Gör  icke det, hon ser allt så tydligt, att hvarken hon eller systrarna mera äro för mig hvad de förr varit, och om hon känner det tomt att ej längre vara den första, kan man ju icke undra på.
Helsa de mina hjärtligen.
Nu min egen älskling måste jag sluta. Du glömmer väl ej ditt löfte att snart skicka mig några predikningar. Du har väl aftonsången till söndag. Raring, hvad det är tomt efter dig!  X Jag omfamnar och kysser dig.
Vet du, jag tycker så ofta att jag känner hur ditt huvud hvilar mot min skuldra och huru dina händer omsluta mina. Det var en härlig påskhelg – vi voro kanske alltför lyckliga. Jag är fullkomligt rask och kry. Hur är det med dig sjelf? Du får ej arbeta så, att du blir blek och mager. Farväl, min själs älskade. Gläd mig snart med bref. Evigt din Vissa.
PS. Att bära klockan på klockhake eller liten kort kedja är mycket modernt, säga flickorna Heyman. Tänk, hvad jag skall blifva fin – när jag blir fru! Förr törs jag bestämdt ej visa min briljanterade klocka, Gud gifve att Far snart bleve kryare. Helsa alla på Näsinge.