Wårgårda den 17 maj 85

Otsägligt älskade fuling!

Har jag nu varit stygg mot dig igen och låtit dig vänta på bref! Stackars min älskade fästman, som sett hängfärdig ut för min skull. Jag är så ledsen deröfver och dock, älskade, tro mig,  gör det mig obeskrivlig glädje, att du längtar så mycket efter mina bref, att du ej kan vara glad och dig lik, när de utebliva. En sådan hårdhjärtad fästmö har du!
Du undrar öfver hur jag kan veta, att du varit ond och rasat och utslungadt förfärliga hotelser om att icke vidare bry dig om mig. Ser du, Mamma har skvallrat och manat godt för dig. Hon säger att det är så svårt att se dig så sorgsen ut, och icke vill jag att min älskling skall vara sorgsen för min skull, utan därför sänder jag dig nu detta lilla extra bref, ehuru jag vet, att du nu är glad igen. Men du tycker ju icke illa om att ändå få bref, säg, fuling?
Mammas PS bestod i följande ord: ”nu har Anders fått ditt bref och är så glad och tokig därute, att jag önskar att du sågo honom”. Ack, hvem kan önska det mer än jag sjelf.
Vet du, det är förunderligt med ditt porträtt. När jag ser på det länge, så är det alldeles, som om det förändrade uttryck  eller rättare sagdt, som om det oupphörligt vexlade uttryck liksom ditt eget ansigte gör, och då kom jag på en liten stund se dig både glad och ledsen, allvarlig, eller skämtande. Nå ja, det kan jag ändå, utan att betrakta porträttet,  ty det finns väl icke ett drag eller en min, som ej är djupt inpräglat i mitt minne och som jag ej när som helst kan se inför min själs ögon. Darling, jag älskar dig högst af allt på jorden! XX
Emma och jag ämnade oss i dag till kyrkan, men ingen på hela gården hade reda på i hvilken kyrka det var gudstjänst, de trodde knappt att det var i någon, ty det ska hållas ett stort missions föredrag i skolan. Vi stannade alltså hemma. Jag har just läst en af Luthers prägtiga predikningar. Äfven har jag läst i Vantraens Vasen, som är mästerligt skrifven och utomordenligt övertygande. Jag önskar, att kapten Petterson skulle läsa den boken. Fröken Wettergren skulle så gerna vilja läsa någon af dina predikningar, och jag har lovat att läsa den högt, härnäst du skickar någon. Hon har klena ögon, så hon kan säkert icke läsa din fina ”prediknings stil”. Akta dina ögon! Dina ”fula, vattniga ” ögon få ej fördunklas. Älskade ögon, jag kysser er! För mig ären I allt annat än fula och i strålen med en glans, som inga andra ögon hafva. Skulle er stygge egare säga motsatsen, så sök spegeln och hon skall blifva beslagen med att hafva sagdt en osanning. Hur mycket jag längtar efter er, ögon, det kan icke beskrivas. – Men är jag galen, som skrifver sådana här långa triader om dina ögon! Du blir väl så egenkär och så stolt öfver dina , att du vill pröva dess makt äfven på andra än mig. Men ser du, det får du icke, ty de äro lika mycket mina som dina. O, hvad jag är avundsjuk på alla,, som få vara i din närhet!
I dag är det åter mulet och otrevligt väder – ledsamt. Att ni ännu sitta framför eldbrasan! Det är länge sedan här slutades med eldning och vårstädningen är i det närmaste öfver, så här inbilla vi oss, att våren är kommen.
Har du läst ”Sol och skuggor”? Det är den mest poetiska prosa jag någonsin läst, men tillika den mest osannolika historia, man kan tänka sig.

Nu måste jag sluta för att äfven afsluta Mors bref. Har du nyligen haft underrättelser från Näsinge? Farväl, älsklingen min. Det är svårt att skiljas från dig. Skrif snart, snart och tänk ofta på din
Vissa, som väntar och längtar efter sommaren och sin Anders Niclas XXX