Wårgårda den 18 feb 1885

Älskade fästman!

Tusen tack, min egen hjärtevän, för brefkortet i morse. Det var allt väl att du fägnade din Vissa därmed, ty annars hade hon allt hängt huvudet.
Ser du, hon kan knappt låta bli att göra  det, när hon ej får bref i vanlig tid, ehuru hon väl vet att det endast är det myckna arbetet, som hindrar dig att skrifva.
Det är märkvärdigt hvad dagarna äro långa, mellan det att dina bref komma.
Stackars min Anders Niclas, som är så träget sysselsatt! Jag är så rädd, att du skall överanstränga dig, du är ej så stark som du ser ut, älskling.
Nu, mer än någonsin, bör du lägga på minnet Fars goda helsoregler och ej endast ihågkomma dem, utan äfven lefva efter dem. Tänk hvad en promenad då och då skulle vara upplivande och stärkande. Jag får väl tala vid systrarna, att de köra ut dig; godvilligt går du väl icke, kan jag tro. Vore jag hemma så – ja, nog skulle jag hitta på något medel att narra dig från böckerna, det kan du lita på.
Hvilka dagar läser du med nattvardsbarnen?
Jag har sett ditt namn bland de sökande till platsen vid häktet. Ack, jag kan ej låta bli att önska, att du fingo den, ehuru jag vet, att du ej alls har några utsikter. Finge fångarna sjelfva rösta, valde de bestämt dig, dumma voro de annars. Inte kan väl pastor Fröding blifva domprostens adjunkt, om han är kyrkoherde i Mellerud, såsom han stod titulerad i tidningen? När bestämmes detta? Hvad jag är nyfiken.
I går morse hemkommo Heymans utom  Emma, som stannar ännu en 14 dagar i Stockholm, för att lära sig ”föra böcker”, heter det, men jag misstänker, att detta endast är ett svepskäl. Det är visst någon som fjäskar för henne i Stockholm.
Gerda har i dag börjat läsa, som nog icke var så roligt, men fick lof att gå ändå. Hon har haft mycket roligt,  men är mindre ”stor dam” än jag förmodade att hon skulle vara efter sitt vistande i huvudstaden ock efter alla dumheter herrarna proppat i hennes huvud. Fru Heyerman presentade mig med ett utmärkt trefligt armband af nickel, en riktig handklave. Det var ju vänligt?
I söndags fick jag fatt i ”Ett dokkhjem”, som jag slukade. Jag hade förut egentligen ej reda på innehållet annat än af  alla recensioner jag läst, ty sjelfva boken hade jag endast ögnat igenom, medan Wilhelm och en norrman, som lånade mig den, stodo bredvid och pratade. Vet du, jag tror det var rigtigt nyttigt för mig, att läsa om den nu. Deri framträder ju så tydligt det förskräckliga i då äkta makar ej äro fullt sanna mot hvarandra.
Ack, älskade, jag vill alltid vara  sann mot dig och aldrig hafva några hemligheter, men du får ej heller ha några för mig, utan tala om allt, allt för mig, äfven det ledsamma och äfven allt, som rör affären. Inte är jag fullt så okunnig som Nora i sådana saker, men derom är jag deri, liksom i mycket annat. – Af tidningarna har jag sett att din farbror är död. Han har ju länge varit illa sjuk. Kände du honom personligen? Det är synd att bröderna ej skulle få säga hvarandra ett sista farväl. Gud ske lof att Far är kry igen. Helsa hjertligt från  mig, då du skrifver till Näsinge och säg, att jag tänker ofta på dem alla och skulle vara mycket glad, om någon af dem ville skänka mig några rader.
Jag glömde säga förra gången, att jag fått 8 bref från dig, således har intet fallit i räfsarehänder. Tänk att det nu först är en månad sedan vi skiljdes åt. Det förefaller mig som en hel evighet sedan. Hu, så många månader vi ännu ha till sommaren. Härliga tid, hvad jag gläder mig åt dig den. Du är väl ej så egenkär, att du inbillar dig, att jag gläder mig åt något annat än åt sjelfva sommaren med sina varma ljusa dagar. Jag har icke alls några bitankar på en viss person, som jag hoppas sammanträffa med då,  det skall jag underrätta dig om, utan jag tänker uteslutande på hur förtjusande det skall bli att slippa frysa och att arbeta vid ljussken. Men detta förstår du väl icke, du, som alls icke längtar efter sommaren och ändå mindre efter en viss person, som f.n. vistas på Västgötaslätten. Är det så, älskade raring? XXXXXX
Hvad hafva Mor och systrarna för sig? Jag tycker att de kunna skrifva litet oftare, i synnerhet nu, då du har så mycket att göra. Hjerliga helsningar till dem.
Nu, älskade måste jag sluta. Du kanske tycker,  att det var alldeles onödigt, att jag skref i dag, då jag el hade något roligt att skrifva om, men ser du, det kom öfver mig en sådan hjertlig lust att språka en stund med dig, min egen Anders Niclas, att jag måste slå mig lös ock göra det. Egentligen skulle jag nu ha rättat skrivböcker, men de äro ej så många, så jag gör det snart sedan.
Det är också af egoism jag skrifver nu, ty jag hoppas att detta bref skall på skynda ditt bref. Älskade, jag – längtar gräsligt efter dina bref, men jag vet att din tid är strängt upptagen, så jag är varken orolig eller ledsen då bref ej komma. Gud välsigne ditt arbete! Armias, hvad jag älskar dig! Hur kunde jag lefva utan dig? Måtte jag göra dig lycklig.
Farväl! Tänk på din egen
Vissa, som sänder dig tusen kyssar.

Som du ser, Armias, har jag redan  en gång avslutat brevet, men då ditt bref kom i qväll i samma stund, som jag skulle lägga mitt i väskan, bröt jag upp det igen för att tillägga några rader.
Mitt hjärtevarma tack för ditt kära bref! Du må tro jag blef glad och förvånad, två bref från dig, på en dag. Älskade, jag kysser dig!
Eller kanske jag icke får lof till det? Kanske det visar brist på respekt att kyssa dig, såsom jag brukar göra, att kyssa hela ditt ansigte, - nå, jag får väl åtminstone lof att kyssa din hand, det är ju alltid ett tecken till stor aktning och vördnad. Jag ser lifligt för mig ryggen, och jag kysser dig på handen, kanske mina läppar endast få nudda vid det yttersta af fingerspetsarna.. Det kanske blifva trefligt! Då kan du ej längre klaga öfver att jag förlorat respekten för dig, och alla menniskoor skola se, att du är herre i huset. Vill du nödvändigt  blifva hustyrann”.l Fuling, jag borde gräla på dig och under förlofningstiden vara mån om hafva ”herraväldet”, ty sedan vet jag nog hur det går, men icke ens nu kan jag skryta öfver att du dansar efter min pipa. Älskade, jag skulle icke vilja det heller. Du kommer allt att blifva den styrande ock bäst att så är. Jag vill se upp till min man, ock det gör bestämt ingen fru, som för toffelväldet. < Hvilken förtjusande rar äkta man du skall bli. Tror du icke att de goda tomtarne skola trivas i vårt hem? – Älskade, om jag kunde uppmuntra dig, såsom jag ville! Jag är rädd att du överanstränger dig både till kropp och själ. Du får ej ställa öfvermenskliga fodringar på dig ock får ej fälla modet, om du ock icke alltid lyckas att rycka dina nattvardsbarn med dig. Jag är övertygad om, att du, mer än, någon annan, har förmåga att utstå den goda säden i de ungas hjertan, så att den bär frukt till evig tid. Hur mycket önskar jag ej, att jag vore hos dig ock finge uppmuntra dig efter min ringa förmåga. Mitt hjärtas älskling, vi skola bedja Gud välsigna ditt arbete. Nu farväl. Skrif snart till din Vissa