Wårgårda den 19 mars 85

My own sweetheat!

Efter slutad engelsk lektion slår jag mig nu ner för att språka en stund med en viss ungherre, som oupphörligt är i mina tankar. Tänk, en sådan filur, som stulit sig in i mitt hjärta och icke nog med det, utan residerar der, som om han vore oinskränkt herskare! Är det icke djerft? Men så skall han ock få sitta inne till evig tid, det blir hans straff. Stackars fånge! XX der har du att trösta dig men.
Ack, hvilken skada att jag icke är hos dig! Jag känner just nu sådan lust att retas med dig eller ”skoja” med dig, som ju är alldeles det samma. Hvad jag skulle tilltyga dig illa, rigtigt stuka dig både med ord och handling. Det skulle vara mig en sann förnöjelse, och jag skulle icke spara hvarken på det ena eller det andra, det försäkrar jag dig. Prisa du din lyckliga stjärna att i stället för att blifva så illa åtgången få sitta i lugn och ro i din gungstol framför skymnings brasan kanske och omgifven af dina snälla blivande svägerskor, som icke ens drömma om att reta dig på något sätt. Njut din fridfulla tillvaro medan du kan få det – om 14 dagar är det slut.
O, Anders Niclas, det är icke mer än 14 dagar till påsk! Det är härligt! Då är det jag, som också får vara med om de trefliga skymningsstunderna i ditt rum. Det skall bli förtjusande! Men jag nöjer mig  ej med att ensamt komma i skymningen, utan äfven när du sitter och arbetar, vill jag vara hos dig, om Mamma tillåter, ack det tror jag att hon gör, sedan doktor A. är borta. Annars  skulle jag ju ej få se dig alla de stunder du är upptagen af ditt arbete, och det vore ju hårdt, då vi ej har längre tid att vara tillsammans. Rara älskling, om du visste hur mycket jag längtar efter att få slutas i din famn!
Af hjertan tack för dina kära rader, de voro värmande och upplivande som alltid och spridde ett visst solsken öfver hela dagen, som för öfrigt var ganska kulen och tråkig.
Du vet icke hur huru stolt och lycklig du gör mig, då du säger att livet fått större värde för dig och ter sig ljusare  och härligare, än innan du lärde känna mig. Gud gifve att jag kunde göra dig lycklig! Tror du att man kan vara lycklig, utan att äfven göra lycklig i äktenskapet, menar jag nu?
Dumma Anders Niclas, som tror att jag icke älskade honom förr än han friade! Det är jag övertygad om att jag gjorde, fastän jag ej vågade tillstå det för mig sjelf. Var icke det kärlek att jag oemotståndligt drogs till dig och på intet vis kunde hålla mina stränga föresatser om att gå ur vägen för dig, som för hvarje dag blefvo nödvändigare att fatta och  svårare att hålla. Du vet nog hvarför jag ville gå ut vägen för dig. Jag är säker på, att jag älskade dig, fastän jag ej hann att göra detta rigtigt klart för mig, förr än du friade. Att du då överrumplade mig, det erkänner jag villigt, och lika villigt medger jag också, att jag inte då älskade dig så som jag gör nu. Jag visste icke hvad det ville säga att älska, annat än som man älskar föräldrar och syskon, men nu vet jag att det är något helt annat.
Nu har Emma suttit och pratat så länge, att jag endast hinner tillägga några rader.
Emma kom i morse, mycket belåten med sin vistelse i Stockholm. Hon håller på att spela, och det är rigtigt roligt att höra litet musik igen. Sjunger du någonsin? Har du ej messat någon gång ännu i Carlstads kyrka? Jag gläder mig så mycket, mycket åt att få höra dig predika i påsk.
Farväl älskade Anders Niclas, måste nu sluta. Hjertliga helsningar till de mina. Mors bref kom just nu. Hur sysselsatt du än är, måste du dock taga dig tid att sända mig några rader emellanåt. Jag kan icke lefva utan några uppfriskande rader då och då från min älskling.
Tusen kyssar från din Vissa.

Helsa alla bekanta!