Wårgårda den 2 juni 85

Älskade, älskade Anders!

Om du ändå kunde skrifva rigtigt urtråkiga bref och vara rigtigt otrevlig och obehaglig! Det vore så bra, ty då skulle jg icke bry mig om att längta efter dem och icke heller liksom nu blifva förhäxad af dem. Ser du,  jag har under hela två timmar känt den oemotståndligaste lust att kasta läroböckerna och skrivböckerna och allt sådant, till och med eleverna, ut genom fönstret ellet hvart som helst långt bort ur min åsyn för att ostördt få tänka på dig, älskling.
Det är gräsligt att sitta här och ”tragga”, när hela min själ är uppfylld af längtan efter dig. Jag är så avundsjuk, så förfärligt avundsjuk på de mina, som få vara med dig jemt och  som särskilt dessa sista dagar fått se och höra dig och nu äro de också de första, som få lyckönska dig att vara lös och ledig. O, Anders Niclas, att jag också finge göra det på ett annat sätt än på detta tråkiga! Min rara fästman, hag njuter af att veta dig fri, men jag längtar dubbelt att sjelf snart blifva fri och få ila till dig. Om du kunde ana hur mycket jag tänkt på dig dessa dagar. Jag har också varit så orolig för dig, orolig för att du skulle duka under af trötthet; för  något annat har jag lyckligtvis ej behövt oroa mig; ty jag visste nig, att du skulle göra din sak bra. Det gläder mig obeskrivligt. Det gläder mig att allt lyckligt är öfver och du kan tro att mitt hjärta svällde af stolthet vid tanken på hur utmärkt bra du gjort din sak. Det var väl att Anna skref i går, så jag fick höra hur belåtna alla voro, ty du, älskade, blygsamme fästman säger ju icke ett ord derom. Hilma skref också om tant Rundgrens lovtal öfver dig. Ack, förtjänar någon loftal,så är det du, raring, och ändå är det ingen mer än jag som rigtigt vet hur genom fin och rar du är.
Längre hann jag ej på rasten.

Nu har jag slutat mina lektioner i dag och har en liten stund för dig innan posten går. Var det roligt på middagen hos Biskopens? Det var ju hyggligt af biskopen att gifva dig säkert löfte om att blifva ledig för sommaren från 1 juli. Hvilken tid skall detta icke blifva för oss! Ack, att vi vore der! Älskade , nu får du lof att ofta skrifva till mig dessa veckor, annars kommer tiden att gå dubbelt långsamt. Hvad det är skönt att veta, att du är ledig, jag njuta bestämdt deraf lika mycket som du – Vet du hvarför jag reste till Hubo i lördags. Jo, för att mera ostördt få tänka på dig och kanske äfven tala om dig. Jag inbillade mig att Wårgårda på söndagen skulle hemsökas af knektarne ”ock att här skulle blifva mycket rutsch”, och det hade äfven inträffat, om ej herr H. Händelsevis blifvidt bjuden på middag i Göteborg.
Söndagen tillbragtes sålunda  här i lugn och ro, men jag ångrade ändå ej, att jag farit till Hubo, ty jag fick der både tänka och tala om dig så mycket jag ville. Som du vet är din sympati för Willis bevarad, och hon tycktes road öfver att få höra mig tala om dig. Willis tyckte jag mycket om och hade utmärkt trefligt, men otur var det ändå, att ingen af flickorna var hemma. Älskade, hinner ej skrifva länge. Jag skall aldrig, aldrig lägga bort mitt fel, utan ständigt se upp med samma beundran och kärlek till den ”store ynkryggen, prestmannen” A..B.
Skrif snart! Det är nu som jag behöver uppmuntran. Tusen kyssar från din egen Vissa

Wårgårda 2.6.1885