Wårgårda den 20 jan 1885

Min egen älskade Anders Niclas!

Är det väl möjligt, att ej mer än två dygn förflutit, sedan vi skildes åt i Mellerud? Det förefaller mig så länge, länge sedan. Ack, älskade, hvad jag saknar dig i hvarje minut, ja alltid, alltid. Jag känner mig så half och dum och ensam, och hvarje gång någon tar i dörren väntar jag att du skall komma in. Men nej, jag vill icke klaga öfver hvad som är, helst  det ju är något att klaga öfver, ty jag har det ju så bra, och kommer jag väl in i arbetsordningen igen, så känner jag saknaden efter dig mindre svår. Jag lefer nu på minnet af den förgångna roliga tiden. Tycker du icke, Anders Niclas, att vi hade bra roligt och trefligt om ock sammanvaron ej fullt motsvarade våra förväntningar? Men därtill var ju min dumma förkylning och äfven ditt illamående orsaken. Jag var så lycklig att vara med dig, min hjärtevän, och hur glad jag var att vara i kretsen af de dina eller de mina, som jag får kalla dem, det sade jag dig många  gånger. Du är ju övertygad om, att jag icke längtade till Carlstads hemmet, och du såg ju, att jag kände mig hemma på Näsinge. I morgon skrifver jag med lördagsposten.
Tack för brevet. Det lugnade mig betydligt veta du icke farit alltför illa på hotellet i Åmål och jag gladde  mig åt då brefkortet kom, att veta dig vara hemma i lugn och ro. Det var för väl, att du tog in, jag förebrådde mig mycket att jag glömt gifva dig in i Mon. Jag önskar jag kunnat se Mamma och systrarna, när du trädde in. Deras förvåning och glädje var säkert lika stor. Och hvad de sedan skulle fråga och prata och pyssla om dig. Gjorde de icke det? Jag undrar om Hilma var qvar hemma eller om du mötte henne i Kil.
Nu skall du få höra litet om min resa. Sedan jag sett sista skymten af dig vid Mellerud station satt jag en stund som förslöad, så som jag alltid gör efter skils….., men snart tog jag mitt förnuft till fånga och slog upp min bok. Att läsa ville dock inte gå bra, utan trött som jag var, slumrade jag snart in och halfsof nästan hela vägen. Tåget var något försenat, men Ullens hade ej ätit, när jag kom.
Både Josephine och August tog mycket väl emot mig, men tyckte det ledsamt att de ej skickat ”artilleristen”  till stationen; han hade förut varit nära både fredag och lördag för att möta mig. Ullens rådde mig att tala vid deras läkare, Dr. Ljungberg och August skref och bad honom komma upp på måndags e.m., som han också gjorde. Som du såg af brefkortet undersökte han mig och sade att det var alls ingen fara med bröstet. Måtte ditt bröst och dina lungor vara i lika godt skick som mina! Hostar du mycket? Den otäcka ….. hoppas jag skall göra oss båda godt. Min snuva förfar ännu, men tycks mig på bättringsvägen. Litet trött är jag också och gäspar nervöst, men det ger sig snart skall du få se. Var icke orolig för mig, min Anders!
Här är så tyst, nästan innerligt tyst tycker jag nu, sedan jag blivit van vid det lifliga Näsinge. Orsaken härtill är att båda flickorna äro i Stockholm för att roa sig. De reste i lördags och återkomma om 3 veckor eller en månad.
Heymans mottogo mig vänligt och sade ingenting om mitt uteblivande. I dag ha vi börjat läsningen. Så länge Gerda är i Stockholm får jag mycket mindre att göra, och det ser jag, latmask, icke illa på.
Började du i seminariet i går kl 1? Jag tänkte på dig då och undrade, om du verkligen orkade gå dit. Ack, min egen älskade fästman, om du visste hur mycket jag längtar efter bref från dig. Det är så besynnerligt att icke kunna språka med dig när som helst. Tack, älskade raring för alla de gånger, du var öm om mig under julen och tröstade mig och smekte mig när jag var dum och icke kunde lägga band på mig. Du kan tro att det kändes godt. Men jag skall försöka att aldrig mer vara så enfaldig; nervösa fruntimmer är det värsta jag vet, och sådana tycker icke du heller om, det vet jag.
Nu får jag ej skrifva längre i qväll . Jag undrar när jag åter skall få se din stil i ett bref till mig, den stilen, som gladt mig så många gånger. Låt det ej bli länge till. Din Vissa är så otålig höra från sin älskade Anders Niclas och blir icke rigtigt lugn förr än hon vet, att han är frisk och kry och tänker på henne. Helsa hjärtligen de mina. Farväl , min egen älskling. I tankarna kysser och omfamnar jag dig. Din
Vissa

Vill du vara snäll sända mig några stålpennor, helst hästskopennor med uppåtböjd näbb. Tag ej fler än som kan läggas i bref med ett frimärke. Jag har endast en gammal trubbig penna och därför ser det ut som om jag skrivit med en trästicka. – Ullens helsade hjertligt. Gossarne staplade upp en hel massa trästickor och så ropade de på mig att jag skulle komma och se på ”farbror Anders”! Vi fingo julklappen, ”I ro”, utmärkt vackra.